galanto

En värld - en tid!

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

En del människor tycker att det är jobbigt att ställa om klockan en gång i halvåret. Så som vi nyss har gjort här i Sverige. Från sommartid till vintertid och vice versa. Jag tycker inte att det är ett dugg besvärligt.

Däremot är det pinsamt ålderdomligt och förlegat att vi moderna världsmedborgare runt om i världen sitter och har olika tid! Det är naturligtvis hög tid att världens klockor äntligen visar samma tid! Det går ju inte att ha det så, att när vi som har världsomspännande kontakter snabbt behöver ha svar på viktiga frågor, så ligger den som kan svara och sover.

Nej, det enda raka är att bestämma att en (1) tid gäller globalt! Det är det första som händer. Nästa steg är att utse någon plats på Jorden som blir den som de andra ländernas tider utgår ifrån. Det kan till exempel vara Sverige.

Den lösningen – med Sverige som utgångspunkt – skulle passa oss bra, för vi är vana att jobba och slita om dagarna. Sen lägger vi oss som bekant efter 22-nyheterna och Sportspegeln, för att vara utvilade nästa dag. I en del andra länder – som i Sydamerika – är de ju ändå uppe och dansar tango halva nätterna så om deras tid läggs om några timmar är det nog bara välkommet för dem.

I länder med väldigt stark luftförorening (i Asien, bl.a.) är det å andra sidan nästan omöjligt att se om det är dag eller natt, så då spelar det nog inte heller någon roll hur mycket klockan är. 

Jag tror att praktiskt taget alla länder skulle tycka om det här upplägget – ja, inte England förstås, men de flesta andra.

Nästa steg blir för min del att räkna ut vart jag ska skicka förslaget. Några som kan hjälpa till med det?

 

Tidlösa hälsningar, Galanto

Nytt från RFFS (Rehabiliteringscentrum För Floppade Statsministerkandidater)

Efter flera år av överskott på rum hos RFFS (Rehabiliteringscentrum För Floppade Statsministerkandidater) (se tidigare inlägg i denna blogg) har denna höst flera spekulanter hört av sig. Uppriktigt sagt har varenda politiker med aspirationer på den främsta politiska posten hört av sig till oss. Det har varit ovanligt (läs: unikt) många som tagit det säkra för det osäkra och i god tid bokat rum med vidhängande andlig tröstefull behandling. Det är trångt på Centret men som vanligt kan alla utom en beredas plats. 

Med riksansvariga hälsningar, Galanto

Därefter en teckning som inte har något alls med ovanstående text att göra:

 

Nytt från RFFS (Rehabiliteringscentrum För Floppade Statsministerkandidater)

Efter flera år av överskott på rum hos RFFS (Rehabiliteringscentrum För Floppade Statsministerkandidater) (se tidigare inlägg i denna blogg) har denna höst flera spekulanter hört av sig. Uppriktigt sagt har varenda politiker med aspirationer på den främsta politiska posten hört av sig till oss. Det har varit ovanligt (läs: unikt) många som tagit det säkra för det osäkra och i god tid bokat rum med vidhängande andlig tröstefull behandling. Det är trångt på Centret men som vanligt kan alla utom en beredas plats. 

Med riksansvariga hälsningar, Galanto

Därefter en teckning som inte har något alls med ovanstående text att göra:

 

 

 

Astrologen talar!

Astrologen Axel Skymningslund på Gökberget har inte förutsagt något på över ett år. Efter otålig väntan från läsekretsen har ortens tidning besökt honom och undrat över orsaken till tystnaden. Axel medger att han inte kommit med några profetior på länge, men han säger att det inte har varit något större behov av dem. Massor av saker har slagit in ändå. 

Dimhöljda hälsningar, Galanto

Och därefter en angelägen teckning:

Drama/Biljakt/Och jag i centrum

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Jag kom, förstår ni, åkande (bil) i lagom hastighet från Brommahållet och skulle upp mot E4:an. Förbi Vällingby och allt vad förorterna heter. Från Lunda låg jag bakom en bil som körde mycket långsamt. Det var vinter och jag tyckte ibland att det kändes halt, för greppet om vägen var lite sladdrigt. Sakta kom vi till E18 och skulle korsa den vid rondellen som går över där. Och det var ju klart att bilen framför mig skulle samma väg, alltså vidare mot E4. När vi kommit förbi rondellen kommer en skarp vänstersväng följd av en ganska kort raksträcka. Jag beslöt mig för att stampa gasen i botten och köra om väglusen. Ja, det tycktes vara flera i bilen och antagligen unga personer.

Jag tryckte alltså till och jag hade inte mer än högst tio sekunder på mig att ta mig förbi, för sen var det skymd sikt igen. Just när jag bytte fil såg jag på vägen att det var spärrlinje. Jag såg också då i backspegeln att en polisbil låg en bit bakom. Polisbilen slog på blåljusen och satte fart efter mig (killen som korsat spärrlinjen). Jag hade ju rätt hög fart nu och måste dra på ännu högre för att komma så långt framför väglusen att jag kunde svänga in på den enda plats där jag kunde köra åt sidan och invänta poliserna. Men väglusen ökade farten en aning så jag måste svänga brant in framför den bilen. Om jag hade fortsatt till bättre p-plats hade förstås poliserna trott att jag ville köra ifrån dem och smita. Usch. Det här var inte kul.

Så nu satt jag där flämtande i bilen och undrade hur jag skulle lägga upp mitt försvar. Men polisbilen sköt iväg som ett kanonskott – och fortsatte i full fart förbi mig och försvann. Det fanns kanske ännu grövre brottslingar i Stockholmstrakten? Hurra. Jag körde upp på vägen igen för att fortsätta – men då drog väglusen (”väglössen”; de var ju flera i bilen) om mig för att därefter lägga sig framför mig i mycket låg fart. Jag provade att köra om, men då blockerade väglusbilen mig. Det här var en mörk vinterkväll så våra bilar var nästan de enda på vägen. Jag försökte skaka av mig bilen genom att åka in i bebyggelse som jag inte alls hittade i men väglössen kom efter! Slutet kom när jag hamnade i en återvändsgränd och hade väglössen bakom mig och det kändes halare än någonsin så jag kunde knappt styra bilen.

Fyra ynglingar klev ur. De kom fram till mig och sade följande:

-       Hörrödu, ditt högra bakhjul håller på att ramla av! Vi har försökt stoppa dig så att vi kunde meddela dig!

 

Er undkomne, Galanto

 

 

 

Julen är snart här!

 

Narkosläkare som provkaniner!

Jag envisades redan från början med att inte redogöra för dramatiken enligt rubriken ovan. Men när ingen har bett mig redogöra för den så gör jag det nu ändå. Att ingen bett mig tyder i det här fallet på att det s.k. locket har lagts på. 

Jag är inte läkare, men arrangerade och ansvarade (inte ekonomiskt, inte medicinskt, inte ... well) för en del år sen för en läkarkonferens som var riktad till just läkare. Närmare bestämt narkosläkare. Konferensen bestämdes att genomföras med anledning av att en större grupp engelska anestesiologers (ja, narkosläkares då) kompetens hade testats i Storbritannien. Endast 25 % av dessa hade visat sig ha godtagbar kompetens! Resten (75 %) visste helt enkelt inte vad som var fram och bak på de vanligaste instrumenten. Detta resultat var ju inget annat än chockerande så medan brittiska sjukvården skakade i sina grundvalar tillkallades jag för att se hur det stod till i Sverige inom samma problemområde. Jag är känd för min raskhet och fick på fläcken Sveriges spridda landsting att hoppa högt och snabbt ge mig namn på läkare som skulle testas. 

Transporter (billigaste färdsätt!) ordnades och vi samlades i det förhållandevis kompetenstäta sjukhuset i XX. Eftersom en stor del av Sveriges narkosläkare (ja, anestesiologer då) under några dagar skulle tas ifrån sjukvården kunde vi ju inte gärna dränera sjukhusen på de bästa yrkesmännen. Det var bättre om vi testade dem som rimligtvis bäst behövde eventuell förkovran. De som helt enkelt inte hörde till A-laget.

Hur går det då till när läkare ska visa vad de kan och inte kan? Ja, nu var ju det här "bara" en genomlysning av personell kompetens. Riktiga patienter kunde därmed av etiska skäl inte "inbjudas" så läkarna måste helt enkelt öva (testa?) på varandra. Testomgångarnas inledning blev därmed en mardröm. Jag får be läsaren föreställa sig läkarens situation. Lottning skulle avgöra vilka som skulle testas först (dvs. vilkas kompetens som först skulle testas) och vilka som först skulle vara testobjekt. Så skedde. Efter lottningen var alla ungefär lika skräckslagna. De som efter lottning skulle sövas först var milt sagt rädda för utfallet och de som skulle söva dessa var i lika hög grad illa berörda. Skulle de som först sövde ge en lagom narkos så att de själva klarade kursen? Eller skulle de ta till ordentligt så att deras narkos varade testveckan ut? Ja - om de inte valde det senare så kunde de ju faktiskt, när de själva skulle sövas, råka ut för någon av de sämsta av de 75 % som, ja, ni vet. 

Här gällde det helt enkelt att söva eller sövas! 

Jag vill bara härmed ge en bakgrund, en relief, till den rättsliga turbulens som hela historien kommer att hamna i.

Er ende vän, Galanto

  

Telefonförsäljning med mera

Låt mig genast klargöra att jag inte tycker illa om unga telefonförsäljare. De är inte illasinnade utan bara unga blivande dugliga medborgare som ännu inte hunnit kvalificera sig till andra jobb. De tycker sällan att telefonförsäljningen är kul.

     Så när han som hette Elias ringde mig blev jag inte arg. Jag hade pratat med honom helt kort ett par dagar tidigare och jag sköt då upp mitt slutliga nejtack genom att säga att jag inte hade tid att prata just då. Ja, jag är lite blödig. Nej, jag ville inte ha ett nytt telefonabonnemang. Och när Elias nu ringde mig igen var jag på väg till kyrkan för att övervara en god väns dotters andra bröllop.

     Jag drog upp mobiltelefonen ur innerfickan och saktade in medan min fru fortsatte uppför grusgången. Elias hade vid förra samtalet fått för sig att jag egentligen ville ha det abonnemang han erbjudit, vilket inte var sant. För det första var det dyrare än det jag redan hade och dessutom skulle jag bli bunden till det i två år. Helt omöjligt.

    På ett hövligt sätt försökte jag får honom att förstå att jag inte tänkte bli kund men han gjorde sig färdig för affärsavslut. Min fru hade hunnit tjugo meter längre upp i kyrkbacken. Hon vände sig mot mig och påpekade i hög och befallande ton att vi var sena och att det jag nu höll på med faktiskt måste vänta. Elias hade startat bandspelaren som enligt honom skulle ge mig två års telefonparadis praktiskt taget gratis. Ha! Aldrig! tänkte jag.

     Nu hade min fru hunnit ilskna till och röt åt mig:

-       - Kommer du nån gång?!    

-       - JA! hojtade jag tillbaka.    

      Tingsrätten kunde inte se annat än att detta ja, som fastnat på bandet, otvetydigt måste tolkas som att jag accepterat Elias erbjudande. Men det är bara ett år och åtta månader kvar på abonnemanget nu. Egentligen var Elias en fähund!

Hälsningar,

Galanto

Och nu lite tips från pressen när det gäller hjälp med läxhjälpen:

 
 

Nya Karolinska Stadshuset

I vår stad renoverar man och bygger till Stadshuset just nu. Det är alltså inte mer än delvis ett nytt stadshus, men man bygger alltså också om det inuti, till stor del. Det hela kostar en miljard kronor. Stadshus måste få kosta. 

1960 byggdes ett nytt gymnastikhus vid en av skolorna. Ett rätt stort gympahus i två våningar. Med handbollsplan, gymnastikredskap (bommar, ribbstolar osv), pingisrum, omklädningsrum, duschrum etc. Det gick lös på 1 miljon bagis. Det här skulle kunna tyda på att stadshuset är 1000 gånger dyrare än gymnastikhuset. Men så är det ju inte. Vi måste ju bl.a. ta hänsyn till löneindexeffekten för perioden 1960 till 2018. Den är 34,7. Det här innebär att det med 60-talskänsla för allmänna medel skulle det kunna byggas 29 spritt nya, fina gymnastikhus idag, för samma pengar som man nu bygger om och till stadshuset. 

Om jag inte har räknat fel. Ingen bleve gladare än jag om så är fallet. Men om jag har råkat räkna rätt, så är det någon som blir rik på byggande nu för tiden. Nya Karolinska kanske inte är ett stort undantag i byggvärlden. 

Gymnastiska hälsningar, Galanto

 

Och nu tar vi lite rikspolitik:

 

 

Sommarhistoria och valspurt

Jag avlyssnade ett samtal mellan en söt kvinna i 40-årsåldern och en kanske lite äldre man. Vi var alla på en större middag. Jag tror att kvinnan var mer intresserad av mannen än vice versa. Hon frågade honom vad han hade gjort på semestern.

- Jag var på västkusten, svarade karln ganska korthugget.

- Oj, så trevligt! fortsatte damen (som jag tyckte föreföll vara riktigt trevlig). Var då någonstans?

- I Västervik.

- Västervik? Men det ligger ju på ostkusten?

- Åh fan? sade mannen. Det förklarar varför det var så långt till badet!

Därmed gav damen upp samtalet och det gjorde hon nog rätt i.

 

Lycka till med valet!

Galanto

 

 

 

 

Sydafrikansk anekdot

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Och nu, den sydafrikanska anekdoten:

 

Jag påmindes om en ganska säregen anekdot när jag såg min teckning här ovan. En anekdot från Sydafrika, förstås. Det här hände i början av 60-talet - egentligen före min tid - när apartheid höll den svarta delen av landet i ett hårt grepp.

Det var en äldre vit dam som avled. Jag kommer inte ihåg hennes namn, men jag kommer ihåg märket på hennes bil. Det var en Studebaker från 1958. Damen var medan hon levde väldigt fäst vid den där bilen. Hon kanske tänkte att hon skulle vara fäst vid den även när hon gått hädan, för hon hade skrivit i sitt testamente att hon ville ta med sig bilen i graven.

Som man lätt kan förstå väckte det här viss uppståndelse i kyrkoförvaltningen. Det gick inte att bara avslå hennes begäran, för hon var av välkänd och förmögen familj. Först pratade man förstås med släkten, men den tyckte att den gamla borde få som hon önskat.

Nu fick kyrkans jurister något att bita i, för de ville absolut inte begrava en stor bil på kyrkogården. Något sådan kunde om inte annat bli till ett tämligen svårhanterligt prejudikat.

Juristerna jobbade förtvivlat och det var svårt för dem att hitta något rättsligt stöd för att avslå damens begäran.

Ända till en av juristerna fick en snilleblixt. De kunde till slut med illa dold belåtenhet avslå denna önskan för kyrkogården var ju bara för vita. Och bilen råkade vara blå.

 

Färgstarka hälsningar, Galanto

 

 

Galantos gräsrotsväljare (1)

 Hej! Här är en teckning från valsäsongen. Det blir nog en varje dag, tror jag, såvida inte valet inställs. Nej, President Trump är inte med, men han har bett mig underrätta honom om valrörelsen spårar ur, dvs om det sägs något fake om honom. "Tafsande" gäller samma sak - har någon kommit med ... ja, ni vet.

Trevlig valrörelse, Galanto

 

 

 

Hasse Ekmans autograf x 2, Furusundsteater igår, med mera! Vintips.

Hej! Det händer så ofantligt mycket så här på sommaren. Så sent som igår var frun och jag med Blidö-bor i Furusund och såg en underbar friluftsteaterföreställning med Anne Kulle och en handfull andra fantastiska skådisar. "Ett resande teatersällskap". När regnet kom hjälptes vi alla åt att flytta in sittmöbler inomhus och så var allt lika kul i alla fall. 

Jag pratade idag med min kompis Karl-Axel om föreställningen. Raskt uttråkad av min utläggning slank han snabbt in på den gången han som vanligt stod och pratade med Hasse Ekman (för de unga: ja, Gösta Ekmans pappa och Gösta Ekmans son). Pressar man Karl-Axel kryper det fram att han i själva verket än en gång försökte flå Hasse på ytterligare en autograf. Han fick den. 

- Ja, men jag måste ju ha en till, sade Karl-Axel till Hasse (för väldigt länge sen alltså).

- En till?

- Ja. Autografen måste ju vara signerad, envisades Karl-Axel. 

- Signerad? (Karl-Axel började här tro att Hasse hade svårt att fatta)

- Ja, annars kan den ju befaras vara förfalskad.

Så KA fick autografen men ytterligare en autograf under, för äkthets intygande. 

 

Most culturala hälsningar, Galanto


PS. Hittar ni en amerikansk cabernet som heter Wente, så köp det. Ca 275 bagis.   

Och så tar vi en teckning, väl? 

En fånge

 

 

Mera djur vid stranden!

Några djur har klagat på att de inte kom med i min redogörelse för djurlivet vid Mälaren igår. En and har påpekat att andhanar (and-hanar) klär om sig till honor på sommaren. Det går ändå att skilja könen åt, för hanarna har då gul näbb och honorna brun näbb. 

Vi hade gäss här i början av sommaren. Pappa, mamma och två eller tre gässlingar. De har inte varit härpå länge, så jag glömde alltså att nämna dem. Gåsfamiljen var ändå också mycket underhållande, för de små gässlingarna pinnade på från sjön upp till vårt hus gång på gång, till föräldrarnas förskräckelse. Dessa fick komma rusande för att mota ner de små till vattnet, men det struntade ungarna i. De kom tillbaka. Familjen påminde om något ...

I vilket fall som helst har vi förstås även insektshotell här. Två stycken. Ett stort och ett lite mindre. Det stora kallar vi förstås Grand Hotell. Det lilla får heta Lite Grand.  

Er ende vän, Galanto