galanto

Orientaliska begravningar

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Några gånger under de senaste åren har jag haft tillfälle att närvara vid begravningar av människor med orientalisk härkomst. Såna begravningar uppvisar vissa avvikelser mot svenska dito. Så här går det till.

Jag kommer till kapellet kl. 11.40 vilket är tjugo minuter före begravningsaktens början. Det är då bara jag, begravningsentreprenören och vaktmästaren där. Jag går in och sätter mig på vänster sida om mittgången eftersom jag inte är släkt med den avlidne. Jag tittar förbryllat på klockan efter en stund.

Kl. 12.10 anländer familjen och ett par av de närmaste släktingarna. Ett diskret mummel mellan entreprenör och präst tyder på att vi får vänta lite innan det sätter igång. Andra släktingar kommer och 12.20 börjar akten. Då är vi närmare 20 begravningsgäster. Ceremonien är igång och gästerna bryr sig lagom mycket om vad prästen säger. Någon går ut och röker medan allt fler gäster kommer till. 12.40 är vi nog 60 personer plus ett tiotal små barn som springer in och ut. När akten börjar lida mot sitt slut är vi 120 personer och fler är på väg.

Kistbärare väntar på att göra sitt jobb, men prästen tycks föreslå att utbärning ska dröja en stund. Efter den där stunden är vi 150 personer och utbärning sker. Vid graven frågar bärarna för säkerhets skull åt vilket håll kistans huvudända ska peka: Mot gravstenen eller åt annat håll. Prästen säger att det ska vara mot gravstenen. Bärarna går fram till det grävda hålet i marken för att sänka och alla begravningsgästerna trängs för att klappa eller kyssa kistan. Bärarna får svårt att hålla i kistan. Gråterskor skriker ut sin förtvivlan.

Nya gäster anländer hela tiden.

En orientalisk nyanländ präst av tydligen högre rang, säger att huvudändan givetvis ska peka åt andra hållet. Bärarna får klättra ned från den ställning som omger gropen och vända på ekipaget. Prästen håller en sju minuter långt tal och därefter sker sänkning av kistan. Nu är gästerna ungefär 200.

Bärarna samlar ihop bärselar och katafalk och lämnar graven och begravningsgästerna. Nya gäster kommer till hela tiden. När prästen har avslutat akten och folk går bort mot sina bilar kommer fortfarande begravningsgäster i rask takt. Nu är de närmare 300 personer även om många har avvikit.

Följande dag har en ännu högre präst uttalat sig i frågan om hur kistan ska peka. Det ska ovillkorligen vara så att huvudändan pekar mot gravstenen, varför kistan efter ytterligare någon dag får grävas upp och vändas.

 

Ceremoniella hälsningar, Galanto

 

 

Känd VD under isen!

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

En fantastisk vårdag för någon vecka sen satt jag på en bänk vid ett friluftsområde i närheten av vår stad. Jag hade just varit ute på fjärden och åkt skridsko och tog nu igen mig. Då kom en mycket känd industriman till samma strand. Jag vill inte precis påstå att jag känner honom, men vi har haft lite med varandra att göra. Lite. Nej, han såg inte ut som att han kände igen mig, men jag tänkte att det inte skadar att bättra på kontakten en aning. Han är dessutom medlem i en mycket exklusiv herrklubb som jag tror skulle passa för mig.

Så jag reste mig och sade ”Gratulerar!”, varvid VD:n (inga namn nämnda) såg ganska förvånad ut.

-       Hur? sade han bara.

-       Gratulerar till att du kommer att få en härlig skridskotur! fortsatte jag. Om du åker ut mot solen och i sundet där borta så kommer du att få en oförglömlig dag!

VD:n nickade och gav sig iväg och jag tänkte att det där gjorde jag bra. Det kändes att han gillade mig. Jag vände ansiktet mot solen och lät strålarna förgylla min hy. Några få minuter senare hörde jag ett klafsande ljud och upprörda röster. Det var motljus så det tog en stund innan jag uppfattade situationen. Men det var min vän VD:n som var tillbaka efter att ha åkt på det ställe jag rekommenderat. Han hade gått igenom isen och efter något kämpande kommit upp ur vaken och tagit sig tillbaka till land. Han var givetvis genomblöt och travade raka vägen förbi mig och bort mot sin bil. Han tackade inte för tipset och nämnde inte med ett ord något om att jag kunde bli medlem i det exklusiva herrsällskapet.

 

Kyliga hälsningar, Galanto

 

Sucken från Svenska Akademien

Oh, är det sant Mr. President?

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Det här är inget viktigt utan bara en liten struntsak jag hörde om president Eisenhower. Fast lite kul. Eisenhower var president i USA på 50-talet, förstår ni. Och då satt han en gång på en fin middag någonstans i världen. Han hade någon fin bordsdam; en som troligen var gift med en annan president eller något sånt. Bordsdamen sade vid middagen att ”Eisenhower, det låter nästan lite tyskt, eller…?”

-       Ja, det är ett tyskt namn, svarade Ike.

-       Åh! Talar ni tyska då?

-       Nejdå. Jag kan bara ett enda ord.

-       Och vad är det?

-       Eisenhower.

Den där anekdoten är garanterat sann, för det är Ike själv som har berättat den. Sann, förstås, såvida han inte hittade på den i efterhand. Det i sin tur, skulle innebära att en amerikansk president under sin ämbetstid satt och ljög. Och något sådant är väl ändå fullständigt otänkbart?

Högpolitiska hälsningar, Galanto

 

 

Hotmail

 - Jag tänkte att du kunde få till ett tydligare drag av ironi i meddelandet!

 

Duvning för fysiken, fredag e.m.

Idag fredag, avslutar vi som vanligt arbetsveckan på det statliga verket med att ha halvannan timmes "förvaltningsfys". Med "vi" menas ett gäng medelålders herrar som inte har barn att passa. Barnbarn möjligen, men inte på fredagar. Jo, så det här med förvaltningsfys innebär att vi ses nere i träningslokalen och kör lite fys, alltså. Närmare bestämt handlar det om bastu och bira men ingen träning.

Tempererade hälsningar, Galanto

Aprilskämten uttänkta och klara?

Det är dags idag igen, hörni! Att skämta. Jag kommer så väl ihåg hur det var förra året. Min dotter (som önskar vara anonym i mina textalster. Alva? Isabelle? Ja, låt gå.) ”Isabelle” ringde till mig på förkvällen den 1 april. Hon var bara tvungen att berätta om skämtet hon just utsatt sin sambo för (han vill också vara anonym och igenkänns här som Bertram).

Isabelle berättade att hon sagt åt Bertram, när han kom hem från sitt hemkostnadsställe (jobbet), att den oerhört sällsynta fågeln sibirisk järnsparv observerats i deras kvarter.

Larm hade gått ut till Fågelfrämjandet, Ornitologiska sällskapet, Universitetets Zoologiska institution (fjäderavdelningen) och Pensionärernas Wing club. Med flera. De ville alla upprätta en observationsplats på mina ungdomars balkong, som låg absolut idealt till ifall nu en sibirisk järnsparv skulle flaxa förbi.

Bertram reagerade snabbt som en jaktfalk och slängde på balkongen fram stolar, skynken (att dölja sig med), filtar (för värme), kvällsfika etc. Och varm korv till eftersnacket. Till dess att Isabelle avslöjade att det hela bara varit ett aprilskämt. Båda hade skrattat så de nästan fått inre skador, när det hela stått klart för Bertram. Åh, jisus! Det där måste jag prova på min Hildegard (fingerat)! sade jag. Vilket skämt!

När Hildegard kom hem sade jag med stressad röst att ovan nämnda fågelsällskap hade observerat det enastående sällsynta yrfäet vi just pratat om ovan och att de önskat sitta på vår balkong och allihop skulle ramla in vilken minut som helst med kikare, kameror och objektiv stora som luftvärnskanoner!

- Vad trevligt! sade Hildegard och hängde av sig kappan.

     Jag tillade att de var otroligt exalterade allihop.

- Det tror jag det, svarade Hildegard. Jag kan sätta på kaffet och tina några bullar. Säg till när de kommer!

     Jag kände att fruns skrattsalvor inte var säkrade.

- Ja-a, sade jag och gick ut på balkongen. Jag låtsades titta uppåt och nedåt gatan men Hildegard hade börjat titta på datorn och såg inte vad jag gjorde. Jag gjorde ett sista försök.

- Nu kommer dom! skrek jag. 

- Mm-m, släpper du in dem, älskling? undrade hon i frånvarande ton. 

Jag stod handfallen och betraktade henne en stund och gick sen och satte mig i fåtöljen med kvällstidningen. 

     Om någon av er har något ännu bättre aprilskämt på lager så meddela mig gärna!

 Flaxiga hälsningar, Galanto

Vårfisket

Att hålla sitt ord är naturligtvis bra ....

Det är naturligtvis strålande med kompisar och andra kontakter som håller sitt ord. Affärskontakter, flickvänner, släktingar. Sagt är sagt. Är något överenskommet så är det. Javisst. Eftersom alla har varit överens om den saken i väl över 500.000 år vill jag stillsamt inflika att det här hållandet av ord stundom också kan bli en aning prövande. Jag tänker nu på min kompis Hubbe. Han är en sån som om han lånar pengar en dag av mig så lovar han att betala tillbaka så snart han kan. Om han då får (vilket har hänt) pengar på poker klockan 03 följande natt så väcker han mig klockan 03.05 för betala tillbaka skulden. Jag kommer nu just från hans mammas begravning. Jag har känt henne sen Hubbe och jag var smågrabbar. 

Många släktingar och vänner, och som sagt även vi som bara kände mamman (Ing-Britt) som Hubbes mamma, samlades vid kyrkporten för att gå in till begravningsakten. Alla var där. Utom Hubbe. 

- Var är Hubbe? undrade alla.

Skulle Hubbe missa sin mammas begravning? Omöjligt! Åtskillig förundran svävade runt i sällskapet. Men så ville någon minnas att Hubbe hade lovat Robert att hjälpa till med sjösättningen av dennes båt den här dagen. 

- Men för svärordstrukna, det är ju Hubbes mammas begravning! hojtade de intillstående. 

Hubbes brorsa mumlade något om att ni vet ju hur Hubbe är och har han sagt något så har han och så vidare med mera etcetera. Sekunden efter detta pekade Susanne bort mot några människor som stod vid sidan av västra fasaden. "Men Robert står ju där!" Alla svängde sina huvuden åt det hållet och förstummades. 

- Ja, han ja, sade Hubbes brorsa.   

 

 

Har du den nya trendvarnarappen?

Vasaloppet 2018 och små musiksnillen

Repris från förra årets Vasalopp. Är det något man inte ändrar på så är det sånt som hör till Vasaloppet.

Jo, unga musiksnillen alltså. I vänkretsen har det dykt upp en hel del barnbarn på senare år. Allihop är solklart överbegåvade. Känns det bekant för en del av er? Jo, jag menar det! Vad ska det bli av alla? I veckan som just passerade kunde inte Juhrlunds hålla sig utan berättade att deras lilla Ofelia, 4 år, kan lira Für Elise obesvärat på piano med båda händerna. Skulle det vara nåt? Det klarar vår lilla Asta, 5 år, lätt med bara höger pekfinger! Där blev allt Juhrlunds lite tillplattade!

Vallade hälsningar, Galanto

 

 

 

 

    

Stjärnkrogar och slut på OS

Tänk att det skulle ta så många år innan Sverige fick sin första i Guide Michelin trestjärniga restaurang! Stort grattis till Frantzén. Men nu är ju inte Guide M ändå den enda övervakaren som har rätt att bedöma matställen här i Sverige eller andra länder. På mitt jobb har vi faktiskt ett matintresserat gäng som går och provar lunchställen varje fredag. Det här gör vi inte bara för att bli mätta utan även för att andra lunchätare ska få veta var man äter bäst. Eller sämst.

Liksom Guide M graderar vi restaurangerna enligt en skala. Till skillnad från våra franska kamrater nöjer vi oss å andra sidan inte med att som mest dela ut tre stjärnor. För att fånga in även de allra förnämsta ställena kan vi ge ända upp till fem ”stjärnor”. Ja, vi har inte stjärnor som gradsymboler, utan ugglor. Vi i patrullen arbetar nämligen på ett gammalt statligt verk som har en uggla som logotyp. Vi tycker detta är passande och ger en viss tyngd åt bedömningen även om vi ingalunda talar å verkets vägnar.

Vi bedömer inte bara matens ätbarhet och dryckens törstsläcknings-koefficient utan även servitörernas förbindlighet med mera. Vi har givetvis också stränga synpunkter på priserna.

Efter genomförd avätning och fördryckning utmynnar vi i ett oomkullrunkeligt resultat. Detta åskådliggörs som redan antytts i att vi delar ut x antal ugglor till vederbörande matställe. Ju flera verksugglor stället får, desto sämre är maten.   

Lättuggade hälsningar, Galanto

Andra världskriget, WW2, 2 feb. 1943

Den här dagen, en tisdag för 75 år sen, kapitulerade de sista tyska stridande, utsvultna, halvdöda trupperna i slaget om Stalingrad. Ett av de blodigaste slagen i världshistorien var över och hade krävt närmare två miljoner liv under nästan ett halvt år. Huvudsakligen var det ett slag mellan Sovjet och Tyskland, även om bl. a. också rumäner deltog. Det här var en av de viktigaste vändpunkterna i Andra världskriget och en katastrof för tyska krigsmakten.

I Houses of Parliament, London, vars aktiviteter under den här tiden jag nyligen börjat berätta om, var det proppfullt på åhörarläktarna den här dagen. HP:s store fixstjärna Winston Churchill, the PM, var ute på en liten turné i Mussolinis imperium (under likvidation) Nordafrika, Turkiet, Cypern och Egypten och kunde inte närvara. De som nu mer eller mindre tagit över hela HP:s Underhus var i första hand skådespelare som kommit för att försäkra sig om att deras folkvalda inte började tillåta teatrarna att ha öppet på söndagarna. Något beslut i frågan togs inte den här dagen.

Arbetet i HP fortsatte med att Mr. Ronald Tree vänligt frågade om pundets värde i Nordafrika och så var det frid i Huset igen. Lord Winterton lade fram en motion om att det var ytterst viktigt att undvika inflation i landet, sträva efter en god levnadsstandard och frånvaro av arbetslöshet.

-       Det vore oklokt, sade Sir Kingsley, att tro att vi redan har vunnit kriget, men …

Mr. Anthony Eden kungjorde att 29000 judiska flyktingar skulle tillåtas invandra till Palestina så snart detta praktiskt kunde arrangeras, och detta gladde Huset som ju sedan en tid haft ångest över nazisternas antijudiska fasor.

Något om Stalingrad ventilerades inte den här dagen och inte heller någon annan dag den här veckan.  

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Parlamentariska hälsningar, Galanto    

Apropå Folk och försvar. Om kriser och kreativitet

Det är ju känt att krislägen och nödsituationer (två ord för samma sak) ofta sätter fart på kreativiteten. På Göran Perssons tid innebar det militära nytänkandet att i stort sett lägga ned Sveriges försvar. Nu ska det rustas upp igen och fler soldater behövs. Vi får se hur det går med det.

Men kreativiteten alltså: Jag påminner om att under Irak-kriget tog USA fram många hemliga uppfinningar av krigsmateriel. Dessa skulle enligt uppgift ha avgjort kriget betydligt tidigare om USA i kreativitetens tecken bara hade krigat lite längre

Strategiska hälsningar, Galanto

 

                                                                      

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Säkra dagar och preventivappar

”Säkra dagar” för att undvika oönskade graviditeter har människan känt till länge. Nu har det kommit en ”app” som hjälper till att räkna ut när de säkra dagarna infaller.

Frågan är nu: vad har man i alla tider kallat de människor som litar på uträkningar av det här slaget?

Svaret är naturligtvis att de kallas föräldrar!

Preventiva hälsningar, Galanto