galanto

Att fyrverka kostymer

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Har jag verkligen inte berättat om nyårsaftonen när brorsan min och hans fru invigde sin villa i Norrköping? Jag och min tjej, sedermera fru, var bjudna liksom ett tiotal andra ganska unga personer. Det här var faktiskt ganska många år sen.

     Storebrorsan och frun hade utbildat sig och hade jobb och tjänade rätt bra med pengar. Jag pluggade fortfarande och tjänade knappt något alls, så jag hade fått en mörk kostym av våra föräldrar. Den invigdes den här kvällen. Jag tänkte inte på det då, men i efterhand förstår jag inte varför de inte köpte en begagnad. Alla killarna hade mer eller mindre välsittande kostymer. Vi förde oss ämabelt och belevat, tror jag (jag minns inte så noga), och det blev bara en mindre brottningsmatch mellan mig och en annan (kille) av gästerna.  

     På den tiden begärde vi inte så mycket mer av maten än att den inte skulle vara vidbränd och jag är övertygad om att den klarade kraven. Det gällde bara för värdparet att laga till någon lättlagad rätt som var modern på den tiden. Det var absolut lyckat, tror jag. Någon höll tal och alla andra lade sig i.

     Efter tolvslaget skulle det bli fyrverkeri. Nu börjar jag minnas igen. Villan låg i Lindö, en bit utanför själva Norrköping. Fyrverkeripjäserna riggades och riktades så att de skulle fara ut över Bråviken och på så sätt inte förarga någon utomstående. Vi ungdomar samlades på uteplatsen som var Lindös svar på Cape Canaveral. Alla grabbarna visste mycket väl hur man bäst hanterade fyrverkeripjäser, men de hade skiftande syn på hur det skulle gå till. Otålighet uppstod bland tjejerna som undrade vad farao vi höll på med och hur man kunde få lite mer att dricka på det här stället.

     Kvällens självutnämnde Werner von Braun åtog sig att lägga sista handen på första fyrverkeripjäsen, det vill säga rätta till den så att den skulle flyga åt rätt håll. Det misslyckades. Raketen for i midjehöjd runt, runt på uteplatsen som en galning och alla började skrika och rusa mot ingången till villan. Där blev det panisk trängsel och jag stod längst ut. Jag var helt säker på att jag skulle få raketen på mig och det fick jag.

     POFF!! sade det när den s.a.s. fick utlösning på min rygg. Alla skrek och trodde att jag hade omkommit, men det hade gått bra. Utom för kostymen. Vi kan säga så här: Det var nästan bara ärmarna kvar av kavajen. Brallorna klarade sig undan, endast med ett stort hål i baken. Skjortan var brunsvedd och illa tilltygad, men jag fick faktiskt inga brännskador alls. Några extra glas bubbel bara, så var jag fit for fight igen.

     Fast nu uppstod problemet ”hur skulle jag berätta det här för föräldrarna, att den nya sviden brann upp första kvällen den användes”? Det var faktiskt inte första gången mindre lyckade saker hade hänt, så jag ville helst slippa berätta. Ja, ni hör ju att jag redan då var en lugn och skötsam person.

-       Äsch, det är lugnt! sade brorsan. Jag tar det här på min drulleförsäkring och så köper du en ny svid innan parentelet får veta något.

     Fint. Jag åkte hemåt och vi sade inget om kostymen. Brorsan skrev ihop en historia till försäkringsbolaget. Den gick ut på att visst hade det varit någon enstaka vinflaska synlig under kvällen, men ingen hade ju varit full och det var bara erfarna raketmänniskor närvarande och det måste ha varit något fel på själva raketen. Etc.

     Några veckor senare kom svar från försäkringsbolaget. De skrev att de noga hade läst redogörelsen och funnit att allt under kvällen tycktes ha gått städat och ansvarsfullt till. Någon drullighet tycktes inte ha förekommit och därför kunde tyvärr ingen ersättning utbetalas.

     Det här kunde jag ha skrivit om i samband med senaste nyårsaftonen, men jag har varit tvungen att försöka hitta en ny kostym. Jag fick en ny, fin före jul av min gamla mamma för att ha när jag snart fyller jämnt. Mycket rart av henne. Och jag måste hitta en snabbt, innan det kryper fram att den råkade brinna upp på nyårsaftonen.

 

Brandfarliga hälsningar, Galanto

Och så en bild som inte har med texten ovan att göra:

Ivar visste alltid var han skulle dö

Igår var frun och jag på ett litet glöggparty hos gamla kompisarna Göran och Astrid. Ni behöver inte lägga namnen på minnet. Där fanns fem eller sex andra personer. Strunt i det också. Men Göran var lite dämpad för hans farbror Ivar hade avlidit i veckan. Vi beklagade med lite större salvelse än vanligt för vi visste att Ivar betytt mycket för Göran i alla år. 

- Alla åren vi var där uppe på sommarstället i Knapgöle, förstår du...de var underbara, suckade Göran.

- Jo, jag minns hur lycklig du var när du skulle få åka dit.

- Oj, ja. Och faster säger att Ivar alltid visste att han skulle dö just där.

- Jaså, suckade vi. Han visste det... ?

En dam i närheten som hört vår korta konversation sade att hon önskade att hon också visste var hon skulle dö.

- Gör du? Hur så? undrade vi andra.

- Då skulle jag ju aldrig åka dit, förstås.

God jul till er alla, vare sig ni lever eller inte!

Galanto

 

"Stor kommuns trakasserande av moster!"

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Att styra och ställa med kommunala tjänster kräver verkligen högt kvalificerade och förnuftiga ämbetsmänniskor. Som nu med den kommunala färdtjänsten i vår stad.

Jag vet inte om följande gäller alla som är tillräckligt gamla, men min moster(här kallad Moster) har just blivit av med färdtjänsten. För er unga: den har varit till för att äldre och andra som har svårt att åka med andra färdmedel ska kunna komma någonstans.

Moster är 92 år och har haft färdtjänst i ungefär åtta år.  Nu tycker kommunen att hon har blivit tillräckligt gammal och skröplig för att hoppa på en vanlig buss i stället. Hon ser dåligt, är vinglig på fötterna och tyvärr lite vimsig. Så som man gärna är i den åldern. Men vi ska inte påstå att kommunen precis har kört över henne. Med beslutet finns ett blad som säger att Moster på sin dator kan ta ut blankett siochså, fylla i den och skicka in till Höga Vederbörande på kommunen. Så om hon kan göra troligt att hon har lite svårt att utnyttja kommunala färdmedel kan ju alltid ärendet omprövas.

Nej, Moster har ingen dator och har aldrig haft. Någon pappersblankett finns givetvis inte medskickad. Har det inte gått upp för Kommunen att det är många gamlingar som inte har dator?

Allt det här är naturligtvis väl genomtänkt hos Kommunen. Vi kan ju inte gärna insinuera att det inte är det.

 

Omtänksamma hälsningar, Galanto

 

 

"Stor kommun trakasserar moster"

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Att styra och ställa med kommunala tjänster kräver verkligen högt kvalificerade och förnuftiga ämbetsmänniskor. Som nu med den kommunala färdtjänsten i vår stad.

Jag vet inte om följande gäller alla som är tillräckligt gamla, men min moster(här kallad Moster) har just blivit av med färdtjänsten. För er unga: den har varit till för att äldre och andra som har svårt att åka med andra färdmedel ska kunna komma någonstans.

Moster är 92 år och har haft färdtjänst i ungefär åtta år.  Nu tycker kommunen att hon har blivit tillräckligt gammal och skröplig för att hoppa på en vanlig buss i stället. Hon ser dåligt, är vinglig på fötterna och tyvärr lite vimsig. Så som man gärna är i den åldern. Men vi ska inte påstå att kommunen precis har kört över henne. Med beslutet finns ett blad som säger att Moster på sin dator kan ta ut blankett siochså, fylla i den och skicka in till Höga Vederbörande på kommunen. Så om hon kan göra troligt att hon har lite svårt att utnyttja kommunala färdmedel kan ju alltid ärendet omprövas.

Nej, Moster har ingen dator och har aldrig haft. Någon pappersblankett finns givetvis inte medskickad. Har det inte gått upp för Kommunen att det är många gamlingar som inte har dator?

Allt det här är naturligtvis väl genomtänkt hos Kommunen. Vi kan ju inte gärna insinuera att det inte är det.

 

Omtänksamma hälsningar, Galanto

 

 

 

Den främsta av drinkar!

En gång för länge sen var jag i Alsace. Ja, jag har varit där några gånger till, men den här gången var det "en gång". Av någon anledning fick jag äta middag på den mycket högklassiga restaurangen Auberge de l´Ille i Illhäusern.  

Som aperitif fick vi en drink som var så sagolikt god, att jag bad att få veta ingredienserna iden. Jag noterade dem på en papperslapp som jag stoppade i fickan. Vi tar därmed ett skutt till hösten 2018. Jag råkade hitta lappen i en kartong i källaren och minnet av drinken anföll mig och jag kände att jag måste få njuta av den igen. Vi skulle ändå ha en middag för några gamla kompisar och det vore ju perfekt att bjuda på bröderna Haeberlins specialare. 

Jag köpte alltså ingredienserna som var  1/2 flaska hallonlikör (liqueur de framboise), 1/2 flaska svartvinbärslikör (crème de cassis) och en flaska torrt vitt Alsace-vin. Kvällen före middagen slog jag mig ned vid soffbordet för att hitta den rätta blandningen och, jag menar, hur svårt kunde det vara? Så här gick det till:

Jag blandade först 2 cl hallonlikör med 2 cl svartvinbärslikör och 4 cl vin. Ungefär så borde det nog vara. Jag smuttade. Nja, så där smakade det inte i Alsace. Hade jag för lite svartvinbärs? Fyllde alltså på några centiliter och provade en aning. Och ett par klunkar till för att fundera vidare. Nej, nu tyckte jag att hallonsmaken nästan hade försvunnit. På med mera sånt, alltså. Smakade. Usch, nu var det som något man har till desserten! Alldeles för sött! Det var skulle ju vara entrédrink, det här. På med en rejäl slurk vin. Jag tog några klunkar och lät smaklökarna jobba för fullt. Nej, det var helt enkelt inte riktigt bra. Mer likör igen och därefter mera vin. Något fattades fortfarande i smaken. 

När jag åter hällt i lite mera svartvinbärs kom jag på att jag inte längre hade en aning om hur mycket av varje ingrediens jag nu hade i glaset. Jag insåg att det hade varit mycket enklare om det bara varit två ingredienser. Det fanns bara en sak att göra: Dricka ur glaset och börja om från början. Jag missade lite vid hällandet och måste ta om av likörerna. Smakade några ordentliga klunkar och kände därefter att jag måste rädda hela projektet. Jag hade nu druckit så mycket sliskigt att jag var tvungen att neutralisera det söta med en stadig starköl. Kort ölpaus, alltså. Ahhh!

När jag återgick till själva barmästarjobbet hade jag tappat bort glasögonen och hittade inte hallonlikörsflaskan. Hittade den under soffan och den var tom. Uppriktigt sagt gjorde det mig inte ett dugg. Jag började tappa en del av intresset för den där drinken. Jag skulle nu hälla upp lite mer vin fast jag kom inte ihåg varför. 

- Älschkling! ropade jag till frun. Har du s...sch...sjett vinpavan?

- Javisst! sade hon. Den hade du druckit ur så jag tog ut den till köket. Går det bra med blandandet? 

- Ja ... nej ... jo, (ord som verkar ha varit det sista jag sade innan jag somnade i soffan)

     Som entrédrink följande kväll bjöd vi på den förnämliga franska crémanten Louis Bouillot och alla var nöjda. Ni får gärna prova att blanda ihop bröderna Haeberlins stolthet och ni får gärna meddela mig om det gickbra och i så fall hur.

Med blandade känslor, Galanto

En värld - en tid!

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

En del människor tycker att det är jobbigt att ställa om klockan en gång i halvåret. Så som vi nyss har gjort här i Sverige. Från sommartid till vintertid och vice versa. Jag tycker inte att det är ett dugg besvärligt.

Däremot är det pinsamt ålderdomligt och förlegat att vi moderna världsmedborgare runt om i världen sitter och har olika tid! Det är naturligtvis hög tid att världens klockor äntligen visar samma tid! Det går ju inte att ha det så, att när vi som har världsomspännande kontakter snabbt behöver ha svar på viktiga frågor, så ligger den som kan svara och sover.

Nej, det enda raka är att bestämma att en (1) tid gäller globalt! Det är det första som händer. Nästa steg är att utse någon plats på Jorden som blir den som de andra ländernas tider utgår ifrån. Det kan till exempel vara Sverige.

Den lösningen – med Sverige som utgångspunkt – skulle passa oss bra, för vi är vana att jobba och slita om dagarna. Sen lägger vi oss som bekant efter 22-nyheterna och Sportspegeln, för att vara utvilade nästa dag. I en del andra länder – som i Sydamerika – är de ju ändå uppe och dansar tango halva nätterna så om deras tid läggs om några timmar är det nog bara välkommet för dem.

I länder med väldigt stark luftförorening (i Asien, bl.a.) är det å andra sidan nästan omöjligt att se om det är dag eller natt, så då spelar det nog inte heller någon roll hur mycket klockan är. 

Jag tror att praktiskt taget alla länder skulle tycka om det här upplägget – ja, inte England förstås, men de flesta andra.

Nästa steg blir för min del att räkna ut vart jag ska skicka förslaget. Några som kan hjälpa till med det?

 

Tidlösa hälsningar, Galanto

Nytt från RFFS (Rehabiliteringscentrum För Floppade Statsministerkandidater)

Efter flera år av överskott på rum hos RFFS (Rehabiliteringscentrum För Floppade Statsministerkandidater) (se tidigare inlägg i denna blogg) har denna höst flera spekulanter hört av sig. Uppriktigt sagt har varenda politiker med aspirationer på den främsta politiska posten hört av sig till oss. Det har varit ovanligt (läs: unikt) många som tagit det säkra för det osäkra och i god tid bokat rum med vidhängande andlig tröstefull behandling. Det är trångt på Centret men som vanligt kan alla utom en beredas plats. 

Med riksansvariga hälsningar, Galanto

Därefter en teckning som inte har något alls med ovanstående text att göra:

 

Nytt från RFFS (Rehabiliteringscentrum För Floppade Statsministerkandidater)

Efter flera år av överskott på rum hos RFFS (Rehabiliteringscentrum För Floppade Statsministerkandidater) (se tidigare inlägg i denna blogg) har denna höst flera spekulanter hört av sig. Uppriktigt sagt har varenda politiker med aspirationer på den främsta politiska posten hört av sig till oss. Det har varit ovanligt (läs: unikt) många som tagit det säkra för det osäkra och i god tid bokat rum med vidhängande andlig tröstefull behandling. Det är trångt på Centret men som vanligt kan alla utom en beredas plats. 

Med riksansvariga hälsningar, Galanto

Därefter en teckning som inte har något alls med ovanstående text att göra:

 

 

 

Drama/Biljakt/Och jag i centrum

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Jag kom, förstår ni, åkande (bil) i lagom hastighet från Brommahållet och skulle upp mot E4:an. Förbi Vällingby och allt vad förorterna heter. Från Lunda låg jag bakom en bil som körde mycket långsamt. Det var vinter och jag tyckte ibland att det kändes halt, för greppet om vägen var lite sladdrigt. Sakta kom vi till E18 och skulle korsa den vid rondellen som går över där. Och det var ju klart att bilen framför mig skulle samma väg, alltså vidare mot E4. När vi kommit förbi rondellen kommer en skarp vänstersväng följd av en ganska kort raksträcka. Jag beslöt mig för att stampa gasen i botten och köra om väglusen. Ja, det tycktes vara flera i bilen och antagligen unga personer.

Jag tryckte alltså till och jag hade inte mer än högst tio sekunder på mig att ta mig förbi, för sen var det skymd sikt igen. Just när jag bytte fil såg jag på vägen att det var spärrlinje. Jag såg också då i backspegeln att en polisbil låg en bit bakom. Polisbilen slog på blåljusen och satte fart efter mig (killen som korsat spärrlinjen). Jag hade ju rätt hög fart nu och måste dra på ännu högre för att komma så långt framför väglusen att jag kunde svänga in på den enda plats där jag kunde köra åt sidan och invänta poliserna. Men väglusen ökade farten en aning så jag måste svänga brant in framför den bilen. Om jag hade fortsatt till bättre p-plats hade förstås poliserna trott att jag ville köra ifrån dem och smita. Usch. Det här var inte kul.

Så nu satt jag där flämtande i bilen och undrade hur jag skulle lägga upp mitt försvar. Men polisbilen sköt iväg som ett kanonskott – och fortsatte i full fart förbi mig och försvann. Det fanns kanske ännu grövre brottslingar i Stockholmstrakten? Hurra. Jag körde upp på vägen igen för att fortsätta – men då drog väglusen (”väglössen”; de var ju flera i bilen) om mig för att därefter lägga sig framför mig i mycket låg fart. Jag provade att köra om, men då blockerade väglusbilen mig. Det här var en mörk vinterkväll så våra bilar var nästan de enda på vägen. Jag försökte skaka av mig bilen genom att åka in i bebyggelse som jag inte alls hittade i men väglössen kom efter! Slutet kom när jag hamnade i en återvändsgränd och hade väglössen bakom mig och det kändes halare än någonsin så jag kunde knappt styra bilen.

Fyra ynglingar klev ur. De kom fram till mig och sade följande:

-       Hörrödu, ditt högra bakhjul håller på att ramla av! Vi har försökt stoppa dig så att vi kunde meddela dig!

 

Er undkomne, Galanto

 

 

 

Julen är snart här!

 

Narkosläkare som provkaniner!

Jag envisades redan från början med att inte redogöra för dramatiken enligt rubriken ovan. Men när ingen har bett mig redogöra för den så gör jag det nu ändå. Att ingen bett mig tyder i det här fallet på att det s.k. locket har lagts på. 

Jag är inte läkare, men arrangerade och ansvarade (inte ekonomiskt, inte medicinskt, inte ... well) för en del år sen för en läkarkonferens som var riktad till just läkare. Närmare bestämt narkosläkare. Konferensen bestämdes att genomföras med anledning av att en större grupp engelska anestesiologers (ja, narkosläkares då) kompetens hade testats i Storbritannien. Endast 25 % av dessa hade visat sig ha godtagbar kompetens! Resten (75 %) visste helt enkelt inte vad som var fram och bak på de vanligaste instrumenten. Detta resultat var ju inget annat än chockerande så medan brittiska sjukvården skakade i sina grundvalar tillkallades jag för att se hur det stod till i Sverige inom samma problemområde. Jag är känd för min raskhet och fick på fläcken Sveriges spridda landsting att hoppa högt och snabbt ge mig namn på läkare som skulle testas. 

Transporter (billigaste färdsätt!) ordnades och vi samlades i det förhållandevis kompetenstäta sjukhuset i XX. Eftersom en stor del av Sveriges narkosläkare (ja, anestesiologer då) under några dagar skulle tas ifrån sjukvården kunde vi ju inte gärna dränera sjukhusen på de bästa yrkesmännen. Det var bättre om vi testade dem som rimligtvis bäst behövde eventuell förkovran. De som helt enkelt inte hörde till A-laget.

Hur går det då till när läkare ska visa vad de kan och inte kan? Ja, nu var ju det här "bara" en genomlysning av personell kompetens. Riktiga patienter kunde därmed av etiska skäl inte "inbjudas" så läkarna måste helt enkelt öva (testa?) på varandra. Testomgångarnas inledning blev därmed en mardröm. Jag får be läsaren föreställa sig läkarens situation. Lottning skulle avgöra vilka som skulle testas först (dvs. vilkas kompetens som först skulle testas) och vilka som först skulle vara testobjekt. Så skedde. Efter lottningen var alla ungefär lika skräckslagna. De som efter lottning skulle sövas först var milt sagt rädda för utfallet och de som skulle söva dessa var i lika hög grad illa berörda. Skulle de som först sövde ge en lagom narkos så att de själva klarade kursen? Eller skulle de ta till ordentligt så att deras narkos varade testveckan ut? Ja - om de inte valde det senare så kunde de ju faktiskt, när de själva skulle sövas, råka ut för någon av de sämsta av de 75 % som, ja, ni vet. 

Här gällde det helt enkelt att söva eller sövas! 

Jag vill bara härmed ge en bakgrund, en relief, till den rättsliga turbulens som hela historien kommer att hamna i.

Er ende vän, Galanto

  

Telefonförsäljning med mera

Låt mig genast klargöra att jag inte tycker illa om unga telefonförsäljare. De är inte illasinnade utan bara unga blivande dugliga medborgare som ännu inte hunnit kvalificera sig till andra jobb. De tycker sällan att telefonförsäljningen är kul.

     Så när han som hette Elias ringde mig blev jag inte arg. Jag hade pratat med honom helt kort ett par dagar tidigare och jag sköt då upp mitt slutliga nejtack genom att säga att jag inte hade tid att prata just då. Ja, jag är lite blödig. Nej, jag ville inte ha ett nytt telefonabonnemang. Och när Elias nu ringde mig igen var jag på väg till kyrkan för att övervara en god väns dotters andra bröllop.

     Jag drog upp mobiltelefonen ur innerfickan och saktade in medan min fru fortsatte uppför grusgången. Elias hade vid förra samtalet fått för sig att jag egentligen ville ha det abonnemang han erbjudit, vilket inte var sant. För det första var det dyrare än det jag redan hade och dessutom skulle jag bli bunden till det i två år. Helt omöjligt.

    På ett hövligt sätt försökte jag får honom att förstå att jag inte tänkte bli kund men han gjorde sig färdig för affärsavslut. Min fru hade hunnit tjugo meter längre upp i kyrkbacken. Hon vände sig mot mig och påpekade i hög och befallande ton att vi var sena och att det jag nu höll på med faktiskt måste vänta. Elias hade startat bandspelaren som enligt honom skulle ge mig två års telefonparadis praktiskt taget gratis. Ha! Aldrig! tänkte jag.

     Nu hade min fru hunnit ilskna till och röt åt mig:

-       - Kommer du nån gång?!    

-       - JA! hojtade jag tillbaka.    

      Tingsrätten kunde inte se annat än att detta ja, som fastnat på bandet, otvetydigt måste tolkas som att jag accepterat Elias erbjudande. Men det är bara ett år och åtta månader kvar på abonnemanget nu. Egentligen var Elias en fähund!

Hälsningar,

Galanto

Och nu lite tips från pressen när det gäller hjälp med läxhjälpen:

 
 

Nya Karolinska Stadshuset

I vår stad renoverar man och bygger till Stadshuset just nu. Det är alltså inte mer än delvis ett nytt stadshus, men man bygger alltså också om det inuti, till stor del. Det hela kostar en miljard kronor. Stadshus måste få kosta. 

1960 byggdes ett nytt gymnastikhus vid en av skolorna. Ett rätt stort gympahus i två våningar. Med handbollsplan, gymnastikredskap (bommar, ribbstolar osv), pingisrum, omklädningsrum, duschrum etc. Det gick lös på 1 miljon bagis. Det här skulle kunna tyda på att stadshuset är 1000 gånger dyrare än gymnastikhuset. Men så är det ju inte. Vi måste ju bl.a. ta hänsyn till löneindexeffekten för perioden 1960 till 2018. Den är 34,7. Det här innebär att det med 60-talskänsla för allmänna medel skulle det kunna byggas 29 spritt nya, fina gymnastikhus idag, för samma pengar som man nu bygger om och till stadshuset. 

Om jag inte har räknat fel. Ingen bleve gladare än jag om så är fallet. Men om jag har råkat räkna rätt, så är det någon som blir rik på byggande nu för tiden. Nya Karolinska kanske inte är ett stort undantag i byggvärlden. 

Gymnastiska hälsningar, Galanto

 

Och nu tar vi lite rikspolitik:

 

 

Sommarhistoria och valspurt

Jag avlyssnade ett samtal mellan en söt kvinna i 40-årsåldern och en kanske lite äldre man. Vi var alla på en större middag. Jag tror att kvinnan var mer intresserad av mannen än vice versa. Hon frågade honom vad han hade gjort på semestern.

- Jag var på västkusten, svarade karln ganska korthugget.

- Oj, så trevligt! fortsatte damen (som jag tyckte föreföll vara riktigt trevlig). Var då någonstans?

- I Västervik.

- Västervik? Men det ligger ju på ostkusten?

- Åh fan? sade mannen. Det förklarar varför det var så långt till badet!

Därmed gav damen upp samtalet och det gjorde hon nog rätt i.

 

Lycka till med valet!

Galanto

 

 

 

 

Sydafrikansk anekdot

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Och nu, den sydafrikanska anekdoten:

 

Jag påmindes om en ganska säregen anekdot när jag såg min teckning här ovan. En anekdot från Sydafrika, förstås. Det här hände i början av 60-talet - egentligen före min tid - när apartheid höll den svarta delen av landet i ett hårt grepp.

Det var en äldre vit dam som avled. Jag kommer inte ihåg hennes namn, men jag kommer ihåg märket på hennes bil. Det var en Studebaker från 1958. Damen var medan hon levde väldigt fäst vid den där bilen. Hon kanske tänkte att hon skulle vara fäst vid den även när hon gått hädan, för hon hade skrivit i sitt testamente att hon ville ta med sig bilen i graven.

Som man lätt kan förstå väckte det här viss uppståndelse i kyrkoförvaltningen. Det gick inte att bara avslå hennes begäran, för hon var av välkänd och förmögen familj. Först pratade man förstås med släkten, men den tyckte att den gamla borde få som hon önskat.

Nu fick kyrkans jurister något att bita i, för de ville absolut inte begrava en stor bil på kyrkogården. Något sådan kunde om inte annat bli till ett tämligen svårhanterligt prejudikat.

Juristerna jobbade förtvivlat och det var svårt för dem att hitta något rättsligt stöd för att avslå damens begäran.

Ända till en av juristerna fick en snilleblixt. De kunde till slut med illa dold belåtenhet avslå denna önskan för kyrkogården var ju bara för vita. Och bilen råkade vara blå.

 

Färgstarka hälsningar, Galanto