galanto

Framme i SF, California (2)

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

     . 

     6 februari. Vår andra dag i San Francisco. Vi lämnade våra hjärtan där någonstans igår och måste gå och leta efter dem. Det är inte lika illa temperatur mässigt som igår. Jag tänkte på Mark Twain som en gång sade att den kallaste vinter han någonsin upplevt var en sommar i San Francisco. Staden är kort sagt känd för sin meteorologiska excentricitet.

     Hulda och hennes stackars make gick ned mot byn ungefär kl. 10. Vi gick utmed Battery fram till California. Där vek vi höger för vi ville åka med någon av de legendariska spårvagnarna (cable car) upp till China Town. Naturligtvis kunde ingen komma på tanken att vi var turister – såvida inte de utvikta kartorna, vårt pekande i alla väderstreck och våra förvirrade blickar ledde någon in på det spåret.

     En sådan ”någon” var i så fall en söt flicka i 85-årsåldern som undrade om hon kunde hjälpa oss på något sätt. ”Ja tack”, vi undrade hur spårvagnarnas själva hållplatser såg ut, för vi såg inga skyltar. Vi diskuterade saken en stund och flickan var oerhört trevlig. Hon hade aldrig riktigt tänkt på saken men trippade bort till en man strax intill, som hade en food truck. Flickan rådfrågade alltså honom. Även han var oerhört trevlig (nej, jag försöker inte vara ironisk e.d.). Han pekade chevalereskt bortåt backen men vi kunde inte avgöra om hans finger pekade på något framför näsan på oss eller på något femhundra meter längre bort. Då gick han resolut tio meter bort, ställde sig vid rännstenen, böjde sig lätt framåt och pekade med båda händerna på sina fötter. Där skulle vi ställa oss och vinka till spårvagnen. Underbart. Allt gick bra och vi kom med, men någon skylt hade de nog inte.

     Utsikten, husen, backarna, butikerna, barerna var precis sånt som man vill se i Frisco och vi hade inte bråttom. För att nu inte bli för mångordig så tyckte vi efter ett tag att kvarteren inte såg över hövan kinesiska ut. Enligt kartan var vi ju i China Town. Vi diskuterade saken på trottoaren. Hulda ville att jag skulle fråga en man som stod och tog igen sig på en gång- och bilbro, om det inte fanns någon mer kinesisk China Town. Jag blev ganska korthuggen mot henne för jag tyckte inte att den frågan kändes bekväm för mig att ställa. Om man säger så. Men ni vet. Jag närmade mig mannen som sneglade mot mig med ett knappt skönjbart leende, och jag såg att han hade förstått att jag förr eller senare skulle komma tassande.

     Det blev så här. Killen hette Greg. Greg Pochlow och jobbade med fastigheter i, ja, i många länder. Han hade nyligen varit i Göteborg och vi blev stående där på bron och pratade i en halvtimme. Ni har redan förstått att han var oerhört trevlig. Vi fick hans kort för den händelse vi skulle behöva hjälp. Han fick inget av oss för våra fanns hemma i Sverige och det fanns ingen anledning att ge honom ett. Jodå, han pekade hur vi skulle gå och det gjorde vi. Allt blev otroligt kinesiskt och bra.

     Något senare åt vi en ganska sen lunch vid Washington Square och skulle därefter börja dra oss mot båten. Hulda ville då gå in i en Pharmacy och köpa hårrullar och det fanns lämpligt nog en i närheten. Vi gick in och Hulda tog vad hon skulle ha och gick mot en man bakom disken. Han såg förekommande ut men jag sade åt henne på engelska att ”Nej, vi går till tjejen där i stället!” Mannen skrattade och vi styrde mot honom och vi hade tio minuter av glada skratt och han var oerhört trevlig.

     Jag har utelämnat beskrivningar av maträtter, museer och monument här. Vi vill mest framhålla att människorna i San Franskridsko tycks vara väldigt lätta att ha att göra med.  Är de så där, allihop?

 

Frågar er, Galanto

The Queen framme i SF, California (1)

   

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

     5 februari. Under natten närmade vi oss San Francisco i hård blåst och höga vågor. Båten skakade så jag höll på att ramla ur sängen. So much för Stilla Havet. Fast Hulda märkte förstås aldrig några skakningar.

     Kl. 05.30 vaknade jag och kollade om vi närmade oss Golden Gate-bron.Nej, inte riktigt än. Hulda vaknade. Kl. 6 gick vi upp på översta däck och en kvart senare gled vi (i mörker) under den belysta bron. Många passagerare var uppe och tog del av händelsen. Gamla QV fortsatte in mot stan och lade sig vid Pier 27, centralt och bra. Vi åt stadig frukost och gick av båten … samt utsattes för en 90-minuters pass- och ID-kontroll. Ja, vi var ju åter nyanlända i USA och president Trump släpper inte vem som helst över landgången.

     Nu, förstår ni, var det bara 5-6 plusgrader i luften och vi hade inte precis vintergarderoben med oss. Det var förbålt kallt.

     Efter ett misslyckat försök med en sightseeingbuss strövade vi huttrande genom halva stan (San Franskridsko?). Hulda köpte en tunn fleecetröja (det fanns inga tjocka) med luva. Vi stannade här och där för att få lite varmt kaffe i oss och vartefter solen steg på himlen kunde vi njuta av den välkända SF-atmosfären. Sakta flanerade vi i centrum och såg till att vi inte missade några berömda byggnader och platser.

     Vi gick hem till båten och försökte hitta lite fler persedlar att kränga på oss. Därefter provade vi en annan sightseeingbuss och det blev mycket lyckat. SF är verkligen en vacker stad  -  inte bara i centrum, utan även uppe på kullarna och på broarna och i parkerna. Och tänk att få åka runt på gatorna i Haight Ashbury och Golden Gate Park – de som kallats hemkvarter av Jefferson Airplane, Grateful Dead, Canned Heat, Jimi Hendrix, Big Brother & the Holding Company (med Janis Joplin), Mothers of Invention (med Frank Zappa) och flera andra. Ja, alla var ju inte barnfödda där, men de hamnade där. Vi såg hela stan och den var svidande vacker. Det är svårt att säga vilket som är vackrast, själva GoldenGate-bron eller utsikten från densamma.

     Kl. 17 ungefär gick vi till Fisherman´s Wharf, nästan granne med båten, för att käka middag. Vi åt varsin god och jättelik jambalaya med mycket öl, för vi hade inte ätit sen den tidiga frukosten. Vår servitör en oerhört trevlig kille som hette Tim. Men i övrigt var vi rätt förvånade över att Fisherman´s såg ut som det gjorde. Det såg ut som en blandning av Kiviks marknad och Gröna Lund (om man nu kan säga så utan att förolämpa dessa två svenska institutioner). Vi ifrågasätter inte att man kan hitta trevliga ställen i tingeltanglet (vi hittade ju), men … oj. Utmattade tassade vi hemåt kl. 19.30 och drack kaffe – för inte ens vin lockar när man är så mätt att man känner sig som ett sprickfärdigt isterband. Det fick också anstå med kulturella deltaganden.

 

Otrippade hälsningar, Galanto

The Queen mot San Francisco!

 . 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

     Heading north. Vi skriver 4 februari. Vi har följt mexikanska västkusten ett par dagar och passerade Acapulco igår. Hulda och jag tänkte börja dagen med en promenad, så som förr i tiden (när vi just hade lämnat Florida och sånt). Men det blåser och stänker så mycket, att däcket är avstängt. Inga vitsar om att det är stänkt. Det fick bli inre tjänst i stället. Närmare bestämt frukost. Cirka 13 grader ute! Burr. Vi har alltså halkat ned ungefär 20 grader sen vi var i Sydamerika.  Mycket få människor ligger uppe vid poolen.

     Jag har ju åtagit mig att skriva om allt det vi gör på båten och låta er avgöra om det är värt pengarna att ge sig ut på en sån här tripp. Men uppriktigt sagt tar det så mycket tid att sovra i det nedtecknade materialet, att göra allt läsbart och inte minst göra alla underbara händelser rättvisa att allt arbete med det här gör att jag knappt har tid att uppleva något längre. 

     Kommer ni ihåg våra danslektioner? Det började med salsa, där vi bara fick en lektion innan läraren övergick till … chacha, tror jag. En lektion. Sen blev det rumba och nu, sedan även tangon är avklarad, ser vi att det är vanlig hederlig vals. Eller något liknande. Vi ger upp dansdrömmarna. Om vi vill lära oss dansa kan vi ju alltid låta oss inbjudas till Let´s dance.

     Nästa hamn är San Francisco. I morgon. Otroligt spännande! 

     Men det är galakväll igen! Mycket festligt och klackarna i taket. Vi tog några kort men det var trängsel och servitörerna var uppsluppna och man puttades hit och dit så jag tror inte det blev så mycket av korten. Men jag bifogar ett par i alla fall.

     Det är också avskedsmiddag för Egon och Tilda ska lämna oss i San F. QV ligger visserligen i San F en extra natt, men E och T ska äta en romantisk middag i Lidos finavdelning i morgon kväll. Vi träffade kapten Andrew igen och tog adjö av honom, för han ska också lämna oss i Frisco. Jag kom att tänka på att han kanske är släkt med den verkliga Queen Victorias make, prins Albert. De som levde så lyckliga ett par decennier vid mitten av 1800-talet till dess han avled i tyfus. Kapten Andrew heter ju Hall i efternamn och det gjorde väl prinsen också – alla känner väl till Albert Hall? Så jag frågade Andrew men han var lite undvikande på den punkten.

     På kvällen var det för övrigt bara 10 grader ute! Vad är detta!?

 

Eder saltstängde, Galanto

 

PS. Ovan ses S/S Berengaria, ett gammalt hädangånget fartyg hos Cunard samt Elna och Per-Arne vid avskedsmiddagen för Egon och Tilda

    

Queen Victoria i Cabo San Lucas, Mexiko!

    .  

 2 februari. Vår båt smyger in i Cabo San Lucas, Mexico, strax före gryningen. Vi passagerare smyger någon timme senare in i matsalarna för att äta tidig och stadig frukost. Man vet ju aldrig när man får käk härnäst. QV åker inte in till kaj, utan ligger kvar ute på redden. Ett modernt fartyg som QV plumsar förstås inte ned ett gammalt ankare i vattnet när det ska ligga på redden. Nej, det är själva propulsionssystemet (det som tidigare skulle kallats propellrar) som är igång och håller oss stilla. Vi har fyra ”tenders” som skjutsar oss in till hamnen. En tender är som en täckt, förvuxen livbåt och de tar 100 personer styck. De tillhör alltså vår båt.
Jaha, nu är vi i Mexico. I Cabo (kap) San Lucas. Som ett enormt finger sticker halvön Baja California ut från mexikanska fastlandet och längst ut på fingret hittar vi staden vi just kliver iland i. Det här semesterparadiset skapades så sent som på 70-talet. Jag kommer spontant att tänka på södra Spanien. Cabo kunde vara Puerto Banus i Andalusien, fast kanske ännu lite flashigare. Åtminstone lustjaktshamnen, och under förutsättning att inte Puerto B har byggt ut sen jag var där senast. I hamnkvarteren (i Cabo) är det förstås kompakt saluförande av krimskrams och båtturer.
Den grupp vi bokat in oss på hade en väldigt stor motordriven katamaran väntande. Vi var kanske 100 personer, dvs lagom för en tender. Katamaranen tog oss ut till öppna havet där vi på nära håll kunde se sjölejonen sola och busa i vattnet. Vi såg också en eller ett par valar som sköt upp till ytan, voltade och försvann. Hotellen utmed stränderna såg så inbjudande ut att vi faktiskt kunde tänka oss att tillbringa en solsemester där (det ni!).
Del 2 i vårt besök i Cabo var en bussrundtur i omgivningarna och dessa var sevärda. Vår guide berättade med stor iver om varför Cabo är det bästa stället i hela världen att bo på. Vi fick var sin drink i ett hotell som hade en betagande sluttning mot havet, som bestod av små terrasser. Dessa kan inte riktigt kan beskrivas, så varför försöka?
Tillbaka till båten. Vi hann precis till Afternoon Tea.
Hulda har drabbats av något som kan liknas vid förkylning. Hon får ibland såna där. De kommer snabbt som blixten och kan försvinna samma dag eller någon dag senare.
Sedvanlig afton följde för de flesta, men Hulda och jag åt middag i Lido. H kunde ju inte lämpligen sitta och snörvla bland andra passagerare. Däremot drog vi oss inte för att gå på kvällens show kl. 22.30. Entertainern och multiinstrumentalisten Mark Donoghue uppträdde. Han var helt enkelt fantastisk.
26 grader i luften idag, och givetvis soligt.

Er compadre, Galanto

Nunquam expellam naviculam deligatam dum distantiae. Och Jane Corbin. QV. (12/37)

31 januari. Elfte dygnet på Queen Victoria. Det känns som om vi kommer in i någon slags vardagstillvaro. Hulda gick iväg till smycketillverkningen kl. 10  och kom tillbaka kl. 12. Under tiden hann jag iväg till tvättstugan med en proppfull tvättpåse. Man kan låta personalen sköta tvätten, men det kostar pengar och de allra flesta köper hellre ett dyrare vin än låter pengarna gå till tvättservice. Tvättstuga heter "launderette" här på QV. Det är lättare sagt än gjort att hitta saker och ting i de gångar på båten där det inte finns fönster eller andra orienteringspunkter. Vår förträfflige hyttstewart Juanito beskrev därför hur jag skulle gå till launderetten. Jag drog iväg. Några minuter senare var jag tillbaka hos Juanito. Jag skulle gå från vårt däck 1 till däck 4 och på vägen blev alla korridorer spegelvända och bakochfram och det där kan vi gå igenom någon annan gång. Juanito följde nu med mig till "fyran" den är gången. Så jag slängde tvätten i två lediga maskiner och återvände därefter hem utan målsmans (Juanitos) sällskap. 

Medan maskinerna dunkade och gick satte jag mig i teatern och lyssnade på ingen mindre än Jane Corbin. Om namnet är dunkelt bekant för er kan jag säga att hon var journalisten som redan för "11 september" jagade och letade efter Usama bin Laden ända till han hittades och dödades i Pakistan. Hon berättade om det och om hur Al Qaida utvecklades till ännu farligare terrorgrupper, som IS. Ja, där stod hon och berättade om det. 

Jag återvände till launderetten för att hämta min tvätt, men den fanns inte där! Vah?! Borta? Borta! Mina gamla jeans och skjortor och Huldas underkläder etc. Vem i hela friden går och stjäl sånt? Jag upprördes naturligtvis även om plaggen inte skulle inbringa många kronor på second hand-marknaden om jag ville sälja dem. Men jag hade ju inte obegränsat med kläder med mig. Usch! Alla andra i launderetten blev också upprörda och hjälpte till att leta. De undrade hur stölden skulle anmälas och tjuven hittas. Stor cirkus. Någonstans där och då dök ett minnesfragment upp i huvudet på mig och klarnade. Jo, det var ju så att när jag skulle tvätta på däck 4 var ingen maskin ledig, så jag gick upp till däck 5 och tvättade. Javisst, ja. Jag backade därför ut ur launderetten på fyran och tassade upp till femman, stoppade snabbt ned den rena tvätten och skuttade nedför trapporna till ettan. 

I trappan mellan däck 2 och 3 mötte jag QV:s kapten, Andrew. Vi har mötts några gånger tidigare och utvecklat en liten hälsningsjargong. Jag sade därför som vanligt "Nunquam expellam naviculam deligatum dum distantiae" och kapten svarade "Nunquam". Väldigt sjömansaktigt. Det där är ungefär den enda latinska fras jag kan. Om någon undrar vad den betyder så är det "åk aldrig långa sträckor med förtöjd båt". Kapten svarar då "aldrig!" på latin. 

Kvällens entertainer var underhållaren och multiinstrumentalisten Mark Donoghue. Underbar kille. Trevlig, rolig och fenomenal musiker. 

Visst är Stilla Havet vackert i solnedgången?

 

Er nystrukne vän, Galanto

 

Stilla flyter Queen Victoria! (11/37)

 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

God morgon! Lugnet vilar över kolpråmen och vi har några stilla dagar till havs. Vi inriktar oss på relax efter de oerhörda arbetsinsatserna tidigare på den här farkosten. Efter en maklig promenad kl. 8.20 till 9.20 blev det lätt frukost och så avvek Hulda till den handarbetskurs hon just har hoppat på. Det är ett ganska stort gäng damer som med stor iver gör halsband. Jag nämnde det visst häromdagen men det är nu när Hulda är där som jag förstår det brinnande intresset. De flesta damerna (nej, jag ser inga herrar) har tydligen sysslat med sånt här både där hemma och här på båten. De håller till i Yacht Club på plan 9.

Jag kände att jag borde klippa mig, så jag gick till frisören som är i samma lokal som skönhetssalongen. De är sammanlagt 22 personer som försöker göra QV.s passagerare vackra. Alla är upptagna med kunder så efterfrågan finns. När jag hängde vid salongens disk för att beställa tid råkade jag höra del av samtal mellan två något åldriga damer som stod intill. Den ena sade till den andra: "Ja, of course, skönhetsbehandlingarna är ju inte vad de var på 70-talet!" 

Ett par timmar senare hade vi ätit lunch och jag var nyklippt och så gick vi till teatern för att höra rederiets egen Gail presentera nästa "port of call", dvs nästa hamn. Det blir Cabo San Lucas i Mexiko. Jag ska inte återge föredraget för jag kommer nog att skriva om landstigningen när vi kommer så långt. Men det var lite kul när Gail i föredraget nämnde att öarna utanför Cabo SL "ofta reser sig höga och vassa ur havet" och en man frågade "ursäkta, hur ofta?"

Gails introduktion till Cabo var mycket givande även annars.

Hulda och jag låg sen uppe vid Lido-poolen ett par timmar och tittade på himlen samt tänkte stora tankar. 

Dagens illustration här ovan vill visa att Stilla Havet verkligen är så där blått! 

Det var galakväll igen och temat var "the Roaring Twenties". Tjugotalstema, alltså. En del personager hade tjugotalskläder, men de flesta hade det inte. Hur som helst var det full rulle under middagen.  

Kvällens entertainer var Donny Ray Evans från Las Vegas, som tillsammans med vårt eget Royal Court Theatre Band framförde ett knippe Nat King Cole-låtar. Väldigt, väldigt bra!

Ja, hörni, något annat hände nog inte den här dagen, för vår del.

 

Plenty of ´20:s / Hälsningar, Galanto

29 januari. Galanto granskar kryssning.. Queen Victoria idag i Costa Rica. (10/37)

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

     29 januari. Costa Ricas befolkning utgjordes av indianstammar när Columbus klev iland där år 1502. Indianerna levde till stor del av högt utvecklat krukmakeri, guldsmide, vävarbeten och stenhuggning. Många européer försökte bosätta sig i landet när det väl var upptäckt men klimat, miljö och tropiska sjukdomar gjorde det inte lätt för nybyggarna. Det var först på 1800-talet, när kaffet blev modernt i andra länder, som ekonomin kom upp på god nivå. På 1900-talet kom bananerna, och senare turismen, att överta kaffets roll som inkomstkälla.

     Om vi lämnar ekonomin åt sidan så konstaterar vi att Costa Rica är ett paradis för alla naturälskare! Landet har en yta som motsvarar ungefär halva Skottland men har ändå fler fågelarter, ungefär 850 stycken, än hela Nordamerika. Antalet fjärilsarter är fler än det finns i hela Afrika! För att inte tala om alla insekts-, reptils- och däggdjursarter.

     Costa Rica har genom åren lyckats leva ett fredligt och bekymmerslöst liv. Till skillnad från sina grannar som har lagt stor del av sina pengar på krig och vapen, har Costa Rica satsat på utveckling av sjukvård och utbildning.

     Vi har nu kommit till Puntarenas, Costa Rica. De flesta passagerarna här på vår gamla kolpråm Queen Victoria ska på utflykt någonstans, men inte vi. Alla vet nämligen att det inte finns ett dugg att se i Puntarenas. Till och med i QV:s disk för utflykter menar man att det är så. Kanske vill de sälja utflykter? Hur som helst förstår inte Hulda och jag resonemanget om att det inte finns något att se. P är ju en centralamerikansk stad och för oss är det alltid viktigast och intressantast att se hur folk bor, lever, jobbar, sköter barnen osv. Vardagsliv i annat land, helt enkelt.

     Kl. 8 drack vi kaffe och juice och åt en liten brödbit i Lido. Vi har nämligen varit alldeles för generösa mot våra kroppar på den här resan, när det gäller födointag. Det står ju läcker mat framme överallt. Så nu är det stopp! Nästan stopp.

     Efter den där lätta frukosten gick vi av båten och gick den långa piren in till land. Fortsatte genom souvenirstånden och in i Puntarenas. Alltså, P kommer aldrig att vinna någon skönhetstävling. Den ser väldigt bananrepublikaktig ut. Husen är byggda av betong, brädor och korrugerad plåt och gärna allt på en gång och i all hast. De kan anklagas för att se för jäkliga ut, men det mesta av livet levs troligen utomhus. P var tidigare Costa Ricas främsta hamn, men Puerto Caldera har för länge sen övertagit den rollen och P har väl helt enkelt sett bättre dagar.

     Det är 30 grader idag också och folk njuter i skuggan. Ganska många är också på den fantastiska stranden och leker med barnen. Även pappor. Mobiltelefoner syns ibland men verkar mest användas när man behöver kontakta någon. Föräldrarna på stranden och folk på stan går inte och pratar i mobilen.

     Hulda och jag tog en rejäl promenad i stan och tyckte om atmosfären. De som sålde krimskrams var inte påflugna utan överlät till oss att avgöra om vi skulle köpa något.

Vi tog en öl hos en trevlig barkille. Tre USD per glas, vilket inte kan anses som överpris. Baren var full av QV-passagerare som fick ett efterlängtat tillfälle att maila och sms:a till anhöriga i sina hemländer. Mobilerna gick varma vid borden omkring oss. Tänk att det krävs en strandbar med halmtak och tre öl/person för att kunna nå ungdomarna, syskon och moster där hemma i Svedala!

     När kontakterna var avslutade gick vi till stranden och badade i det ljumma vattnet. Alldeles underbart. Båten lade ut när aftonen nalkades och när de obligatoriska försenade passagerarna efterlysts och anlänt. Två personer idag.

     Ja, nu blir det tre dygn ”at sea”. Det tycker vi är alla tiders. Vi trivs otroligt bra ombord och vi blir aldrig uttråkade av att bara vara på båten. Vi var i gymet en stund varefter vi slöade i hytten. Därefter var vi i Commodore och lyssnade på den strålande ”jazz”-pianisten Carl Wishneuvsky. Middag sen med bara Per-Arne och Elna.

     Showen i kväll var en engelsk stand up. Där gällde följande: 1/3 av hans framträdande var för svårt verbalt för oss. Vi hängde inte med. 1/3 bestod av skämt som var så knutna till England att vi inte begrep poängerna. Och 1/3 förstod vi helt och hållet men var inte rolig.

     Den skarpsynte ser kanske att den vita skylten på bilden nedan anger att advokatfirma finns i huset?

 

Hälsningar från Costa vad det Costa vill, Galanto

 

 

Queen Victoria i Stilla Havet, (9/37) Delfiner som sällskap.

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

     Måndag 28 januari 2019. ”At sea” som det heter när man inte kliver iland den dagen. Vi är ute i Stilla Havet! Tänka sig! Så härligt vi lever! Medan ni hemma i Sverige håller er i husväggar och stuprör för att inte halka och slå er på isiga trottoarer, går Hulda och jag ut på morgonpromenader på båten. Däck 3 är promenaddäck och det är så skinande blankt och såphalt varje morgon att man måste hålla sig i relingar och däcksstolar för att inte ramla och slå sig fördärvad. Vi misstänker att shuffleboardspelarna har ett finger med i spelet (se bild från 3/37). Man kan förstås ta promenaden lite senare? Nja, då missar man Chris Rigbys gastkramande framställning om ”What happened to MH370?” (det försvunna malaysiska flygplanet) i teatern. Aldrig! Då bryter jag hellre en arm.

     Det är dags att nämna servitörerna i stora restaurangen Britannia. Och då först som sist: Det är bara män som sköter serverandet i restaurangerna på den här båten. Vi vet inte varför. Det är också bara män som städar hytterna och liknande. Däremot är det gott om kvinnor som bokar utflykter, står i kundtjänsten med mera. Chefsläkaren är kvinna.

     Åter till servitörerna. De är mycket stiliga i sina fläckfria och nystrukna uniformer och de är otroligt uppmärksamma. Maten kommer som blixtar ur köket. Allting serveras så raskt och samtidigt till alla vid bordet att det är uppenbart att här har inte förekommit någon organisationsförbättring på evigheter. Vi har samma servitörer hela tiden och det är inte högtidligare än att vi småpratar och skämtar med dem så mycket som tiden tillåter. Våra servitörer är unge Jeffrey från Rotterdam som serverar bröd och går runt bordet med pepparkvarnen, Daryll från Filippinerna som serverar maträtterna, och Lloyd från Madras, Indien, som är sommelier (vinkypare).

     Egon är den rutinerade vid vårt bord. Han tar alltid två förrätter och tar dem en i taget. Givetvis får han då dubbla uppsättningar bestick till dem. Igår tog han tre förrätter och då var det tre knivar och tre gafflar. Självklart blev det sen en fjärde bestickuppsättning till varmrätten. Egon äter inte som en elefant. Tre förrätter kan låta mycket, men han äter sällan upp dem. Han tog dubbla desserter i förrgår och han åt inte upp dem heller.

     Jag vill också nämna att passagerarna är väldigt artiga här. Det är ganska hög medelålder men det finns ju artiga ungdomar också. Alla hälsar och småpratar med varandra.

     Låt mig nämna något helt annat, nämligen att när vi stod vid hyttfönstret igår kom en flock delfiner simmandes och hoppandes. De slog följe med båten en lång stund och det var ju kul. Nu är vi ju också ute i Stilla havet!

     Den här dagen erbjuds vi 75 olika sysselsättningar/programpunkter ombord om vi har långtråkigt. Jag klottrar ner en del av dem här nedan.

 

 

South Pacifistiska hälsningar, Galanto

 

Plock ur dagsprogrammet:

Kl. 9.00, Däck 10, Deck Quoits Competition, översatt: kastringsspel, läs noga (kan missförstås)

Kl. 9.30, Talang Show

Kl. 9.30, Introduktion till Apple IOS

Kl. 10.00 Handarbetskursen (professionellt ledd). Halsband, del 1.

Kl. 10.00 Akvarellkurs

Kl. 10.00 Line dance, Queens Room, lektion och träning

Kl. 10.15 Morning Trivia (frågesport), Puben

Kl. 10.30 Shuffleboardturnering

Kl. 11.00 Lektion i spanska

Kl. 11.00 Bridgelektion

 

Och så vidare hela dagen och kvällen

 

27 januari. Queen Victoria förslussar sig i Panama. (8/37)

 

       Efter frukosten passerade Hulda och jag Queens Room och såg att dansarna redan var igång. Vi klev in (eller ut?) på dansgolvet och fann strax att man nu dansade chacha. Jaha? Ja, men det skadar inte att lära sig lite chacha också, som komplement till salsan, sade vi till varandra. Vi provade en kort stund, men just idag hade vi lite annat för oss.

      Vi färdas ju nämligen genom Panamakanalen idag. Den ofantliga kanal som skär genom Panamanäset och är nyckeln till den världshandel som rör sig på haven. I kanalens ändar finns slussar som lyfter fartygen upp till den konstgjorda Gatunsjön som ligger ungefär 30 meter ovanför havsytan. Slussarna är strax under 40 meter breda.

     USA övertog det ursprungliga projektet från Frankrike 1904 och kanalen invigdes den 15 augusti 1914. Den utgör ett av de största och svåraste byggprojekten någonsin och har dramatiskt förkortat sjövägen mellan Atlanten och Stilla Havet. Kanalen togs över av Panamas regering 1999 och den styrs och drivs nu av Panama Canal Authority. 2007 påbörjades arbetet med att utvidga kanalen. 2016 i juni var utvidgningen klar och kanalen invigdes igen.    

     Det här berättade Richard Wainio om under hela den här dagen. Ja, han stod och pratade, refererade och förklarade per mikrofon uppe i Commodore från morgon till kväll, med blicken svepande över åhörarna och ut över kanalen. Tio timmar i sträck och helt utan manus och antagligen utan att upprepa sig en enda gång. Hans tal gick ut i högtalarna runt om i båten (för alla fick ju inte plats i Commodore) och det sändes också i intern-TV:n. Det handlade om schaktvolymer, transportkostnader och dito planering, kontraktsskrivningar, arbetskraftsrekryteringar och dito upphandlingar. Rubbet. Allt i ofantliga, ofattbara belopp och volymer och arbetskrafter m.m., osv, etc. Allt hade han i huvudet.

     Å andra sidan fanns ju romantikern i honom. Han hade vuxit upp vid kanalen, för hans pappa jobbade där när Richard var barn och ungdom. Familjen bodde där. Då och då den här dagen kom minnen från pojkåren fram och han kunde berätta om hur han satt och såg de stora underbara fartygen färdas genom det stora diket. ”Queen Mary, Queen Elizabeth, Kungsholm”, lät det faktiskt från honom i högtalarna. ”Kungsholm”?, tänkte jag. Det var ju som om jag sagt det själv. Jag var också tokig i de där fartygen när jag var grabb, fast jag aldrig sett dem, bara de svenska. Jag frågade honom vid ett tillfälle där i Commodore om han verkligen lade märke till Svenska Amerikalinjens Kungsholm bland alla de betydligt större fartygen. Jodå, SAL:s helvita skepp var ju så vackra! menade han och påminde om att vi inte fick glömma de tre generationerna fartyg som hette Gripsholm! Dessutom hade ju Richard svenskt påbrå på mödernet, som bekant. Så vi pratade gamla skepp en god stund.

     När dagen började lida mot sitt slut och folk hade svårt att ta till sig alla fakta hejdade sig Richard. Hulda och jag satt på promenaddäcket då och hörde honom bara i högtalarna. Han bad om ursäkt och mumlade med någon vid hans sida. ”Jag får just reda på att av tekniska orsaker har en del av mitt berättande inte hörts överallt”, sade han då i högtalarna. ”Jag kanske får ta om den sista timmen?” Jag såg för mig hur ganska många tänkte ”nejnejnej, det behövs inte!” Och det gjorde det tydligen inte för han rundade av anförandet kort därefter.

     Lägg nu bara märke till bifogad bild, där vi strax lämnar sista slussen. Ser ni att det är fullt med andra båtromantiker på läktaren som hör till hotellet på vänstra sidan från läsaren sett? Alla vinkade och jublade när vi gled ur slussen (jojomen!)

     OBS! Fotot här nedan visar the great Richard hisself. 

     Hälsningar från Panamakanaljen Galanto

26 januari. Queen Victoria i Colombia. Faror lurar?

    

 

 

     Kryssningsdag 6/37. Dagen började med att den gamla kolpråmen gled in i Cartagenas hamn, och Cartagena ligger i Colombia och Colombia ligger i Sydamerika. Frågor på det? Ja, Hulda och jag hade det, för vi har hört att det är livsfarligt att vistas utom hus i Colombia. Folk skjuts till höger och vänster så vi undrade om det fanns några välsittande skottsäkra västar ombord. Dessutom var vi anmälda till en utflykt till ett mangroveträsk för att spana på sällsynta fåglar och andra djur. Inför det hade Egon hört att det finns en massa insekter där, som sprider denguefeber t.ex.

     Det där var ju lockande allting och vi undrade om vi skulle spela sjuka för att slippa åka. Men kl. 8 gick bussen och vi var med. Vi besökte först stans äldre delar och såg inte till någon skottlossning. Ja, inte så mycket som en brottningsmatch. Om vi inte vetat att det var omöjligt skulle vi ha sagt att stan såg direkt trevlig ut. Som en stor, delvis modern stad med fantastisk havsstrand.

     Vi fortsatte till byn Boquilla där vi togs emot med orkester och dans och sen raskt vidare till långa små båtar som tog fyra passagerare vardera, plus roddare (eller stakare). Sjön var blygsamma ca 80 centimeter djup så stakarna liknade mest gondoljärer sånär som på de senares elegans. Inne i träsken och ute på sjön såg vi pelikaner, hägrar, storkar och påfåglar och faktiskt till och med en livs levande tvättbjörn. Däremot inte en endaste insekt, så det där med denguefebern får vi också ta någon annan gång.

     Efter Boquilla var vi tillbaka i stans kulturkvarter. Möjligheter till shopping fanns förstås och till försiktiga promenader. Varningar för att gå ut på stan på egen hand togs på allvar, men det såg ganska säkert ut där vi var.

     Vi var tillbaka på QV redan kl.13. Hulda och jag lunchade i puben Golden Lion idag. Jag kanske har glömt att nämna det, men all mat ombord ingår i det pris vi redan betalt för resan. Det är bara alkoholhaltiga drycker som inte ingår. Efter halvlång middagsvila var vi i gymet och bättrade på musklerna.

     Tre personer saknades när det var dags att kasta loss i Cartagena. Efterlysning företogs.

     Nu ska jag också passa på att nämna något trevligt. I Queens Room förekommer dans, som jag säkert redan har nämnt. Vanlig hederlig sällskapsdans, framför allt på eftermiddagarna och före själva middagen. Med musik av den suveräna Royal Court Orchestra. Det som absolut måste nämnas är att det finns anställda kavaljerer där. De ser till att ingen dam blir sittande som panelhöna. Alla får dansa. Kavaljererna, som är en bit upp i pensionsåldern, är utmärkta dansörer och de ser verkligen ut ha väldigt roligt de också. Ingen sur plikt för dem att bjuda upp, med andra ord. Strunt samma om man ser på deras lilla metallbricka att de är inhyrda – alla har kul.

     Båten har överhuvudtaget ordnat för dem som reser ensamma. Dessa får sitta tillsammans med andra ensamåkande – om de vill – och det finns egna aktiviteter för dem.

     Inför morgondagens färd genom Panamakanalen höll Richard föredrag i teatern om utvidgningen av densamma. Richard heter Wainio i efternamn. Hans farföräldrar bodde i Finland och morföräldrarna i Sverige. ”Wainio” torde vara anpassat till Amerika och släkten hette Vainio från början. Han är m.a.o. inte släkt med John Wayne, utom möjligen på långt håll.   

     Bilden är från dagens afternoon tea och har såvitt jag vet inget specifikt att göra med Colombia. 

 

Vainlioga hälsningar,

 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

Så här är livet på en stor ocean liner! Läs och se! QV, Dag 6 av 37.

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

     25 januari. På väg mot Cartagena i Colombia!       

     Vi vaknade 7.30. Jag vet inte varför jag skriver om det. Jag kanske tycker att det är loggboksaktigt på något sätt? 7.48 var vi ute på promenad på däck 3. Milda fläktar och små vågor. Vi kör bara i 10 knop och västerut, parallellt med Sydamerikas kust men inte så vi ser den. Frukost i Lido. Frukost och lunch i Lido erbjuder precis allt i matväg. Japansk frukost? Varsågod! Brasiliansk? Den har vi här!

     Utetemperaturen är 29 grader.

     Min förre kollega Peo där hemma sms:ade på förmiddagen (middagstid hemma) att det som vanligt på en fredag är samling i Hotell Hörnans bar idag. Jag avböjde med beklagan och anförde hinder. Peo bad om ursäkt att han hade glömt vår resa.

     Kl. 10. Föreläsning i teatern, av Captain Chris Rigby. Han är en kolossalt storvuxen pensionerad flygkapten som har flugit allt. Utom Concorde, för han fick inte plats i dess cockpit. Idag gällde föredraget ”överljudsplan”.

     Kl. 11 avlöstes Captain Rigby i teatern av Miriam Stock från Cunard, som kompetent, ingående och med många bilder presenterade morgondagens landstigningsmål Cartagena, Colombia. Tyvärr kunde inte Hulda och jag gå på det för just då var det möte i Commodore club för Svensk-Norska klubben. Egon har varit med om att bilda den för några år sen. Den är till för att vi som åker med såna här båtar ska träffas i olika sammanhang.

     Jag hade med mig anteckningsblock och penna till mötet. Gammal självklarhet från jobbet. Vi var några herrar som släpade ihop fåtöljer så alla kunde se och höra varandra. Medlemmarna småpratade dämpat. Det gick en stund och jag började undra om inte mötet skulle börja snart. Jag sade inget, men insåg så småningom att detsamma hade varit igång sen deltagarna slagit sig ned i fåtöljerna. 

     Det är lite intressant det här jag sade om ”folk som åker med såna här båtar” för det är ganska många som gör det regelbundet. Hulda och jag har inte känt till det här men det finns många vanekryssare, helt enkelt. Vi två är ju ute på vår första långkryssning och förutom det har vi åkt en gång över Atlanten. Ja, jag har nämnt det. Men låt oss bara nämna Egon och Tilda som exempel; de är nu ute på sin 74:e långkryssning! 74:e! Vi räknar nu alltså inte dagsresor till Åland. 74 kryssningar! Är det världsrekord? Ingalunda! Hälften av de andra i klubben har åkt nästan lika mycket eller mer. Och när vi har småpratat med folk ombord har vi märkt att en del passagerare knappt gör något annat än kryssar. Ja, de sitter naturligtvis inte trångt när det gäller pengar, men vi har liksom inte tänkt på att en del har det här sättet att leva.

     Kl. 13 klämde vi in ett halvtimmes gympapass i gymmet. Därefter maffig irländsk ragu på får i Britannia. Vi fick ett fantastiskt bord "bakrutan" på båten, med utsikt över propellerskummet.

     Eftermiddagen ägnades åt att sitta under en parasoll uppe på soldäck och läsa och skriva.

     19.00 var det galakväll igen i Queens Room. Anledningen till galan är att det är Burns Night. Storbritannien firar då den skotske nationalpoeten Robert Burns. Framför allt var det de som hade minsta anknytning till Skottland som firade, men alla andra hängde på. Det var massor med kiltar och skotska uniformer, men även engelska dito. Lite trögt i starten kanske, men sen dansade vi alla reels så det smällde i väggarna och säckpiporna tjöt så andra fartyg trodde att vi var illa ute. Bra kille, Burns. 

     Finally, middag måste man trots allt ha. Kl. 20.30 högg vi därmed in där borta i Britannia medan vi med svett i pannorna stämde av dagens mödor med våra bordskompisar.

 

Whiskystänkta hälsningar, Galanto

 

 

Queen Victoria anlöper Aruba (4/37)

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

     24 januari. Idag vaknade jag kl. 6, så det är ju omväxling. Tittade ut i mörkret. Ljus från Oranjestad, huvudstad i Aruba, syntes på halvdistans. En liten lotsbåt visade oss vägen in i hamnen. Kl. 7 var det ljust och 26 grader utomhus. 7.30 åt vi frukost och gick sen upp till soldäcket och fotade Oranjestad från ovan.

     Aruba ligger närmare bestämt i södra Karibien, knappt tre svenska mil från Venezuela. Fram till 2010 tillhörde ön Nederländska Antillerna men är  nu en separat enhet inom Nederländerna. Klimatet är mycket torrt, närmast att i det avseendet jämföras med t. ex. Arizona. Temperaturen brukar ligga på 28 grader C.

     Vi såg oss omkring i staden under dagen och de första som hälsade oss välkomna var ett gäng stora ödlor. Kan de heta varanödlor? Vi kollade ölens standard och det var enkelt, för det fanns nästan bara Heineken. Vi badade vid Wilhelmina Park och vi fann efter en lång promenad i stan att atmosfären är vänlig och avspänd. Wi-fi-kaféerna var förstås välbesökta av Cunardpassagerare som behövde maila och sms:a.

     Jo, vi hade jättetrevligt i Oranjestad, men jag ska faktiskt berätta om vår avfärd i stället. Alla var ombord kl 17 utom två personer som fick efterlysas. De anlände till slut och  QV började ytterst långsamt och sidledes maka sig ut från kajen. Hulda och jag stod vid relingen och betraktade den måttligt pittoreska men trivsamma staden där vi hade gått under dagen. QV lade i framåtväxel. Nu hade det faktiskt blivit lite svalare i luften och Hulda sade att hon skulle gå ned till hytten och hämta en tröja. Jag stod kvar och när vi gled utmed stranden var det en massa människor som följde oss och vinkade och det var jättefestligt. Men varför kommer inte Hulda? Det här borde hon ju se! Till slut hade vi lämnat alltihop och jag kunde inte förstå vart hon tagit vägen. Så jag gick ned till hytten och till alla möjliga platser inklusive soldäcket. Nehej, ingen Hulda.

     Nu började Galanto bli uppriktigt orolig. Och så hade det gått närmare en timme sen vi senast hade sett varandra! Vad kan hända en söt men inte helt ung flicka ombord på en sån här båt? Jag behöver inte dra ut på det här, men när jag för tredje eller fjärde gången närmade mig vår hytt träffade jag vår hyttstewart Juanito. Jag slog ut med händerna och sade att jag inte hittar min fru.

-       Jo, hon är i hytten! svarade han.

     Vi hade visserligen varit ombord i tre dagar, men ändå är båten så stor att man kan gå fel eller åtminstone gå om varandra en bra stund.

     När jag läser det här ser det kanske inte så dramatiskt ut, men akta er vad skraj jag hann bli den där timmen!

     Det är shower i teatern varenda kväll här på båten. Vi äter i sena sittningen och är därför i teatern på den föreställning som börjar kl. 22.30. Ikväll uppträdde tre mörkhyade tjejer (Divas3) från Las Vegas.. De sjöng 60-talslåtar och som de sjöng! Jeses Amalia!

     För övrigt har vi två åttamannaband (oktetter) på båten. Royal Court Theatre Band i teatern och Queens Room Orchestra i Queens Room. Vi musikdiggare har det underbart ombord på den här båten!

     Vi ska snart åka genom Panamakanalen, vilket påminner mig om att jag ska berätta om Richard (se 21 januari). Vid kaptenens mottagning häromdagen blev Hulda och jag stående med glas i handen och pratade ganska länge med Richard och Yovanina. Det kom då fram att han var chefsingenjör vid den stora utbyggnaden av Panamakanalen och det var han som sålde in och marknadsförde hela projektet! Han hade åkt runt och pratat med statschefer, oljebolagschefer, FN-chefer, bankchefer och allt möjligt folk. Nu är han ombord för att berätta om allting när vi åker genom kanalen. Vår bekantskapskrets har uppgraderats en bra bit, förstår ni : )

 

Er egen, Galanto

23 januari. Galanto kryssar till Australien. (3/37)

     Jag vaknade 7.30 och tassade ut på däck. Lugnt vatten, soligt och bastuliknande luft. Vi är alltså ute i Karibiska havet och är närmast på väg mot Aruba (men slutdestinationen är Sydney). Aruba är en självständig stat numera och ligger strax norr om Sydamerikas norra kust. 

     Kl. 8 väckte jag Hulda, för vi passerade Haiti på avstånd. Till gymmet kl. 8.30 till 9.10. Morgontoalett följd av frukost uppe i Lido. Där plockar man maten själv och det vore inte lätt att försöka räkna upp vad man kan äta där. Där finns absolut allt. Är man från Japan så finns naturligtvis japansk frukost, och så vidare. Det är fyra stora matsalar i Lido och Hulda och jag har redan förstått att den bakre matsalen på babordssidan passar oss bäst. De där matsalarna är trots storleken riktigt trevliga och smått mysiga. Det är väl någon arkitektonisk finess bakom det, förstår vi. Det är nästan bara stora glasrutor åt alla håll, så utsikten är fantastisk och består till väldigt stor del av vatten. De flesta borden har fyra platser, så vi lär känna folk från andra länder.

- Are you from Germany ... ? frågar någon som vi delar bord med.

- No, Sweden.

- Åh, så intressant!

- Och ni?

- Kanada. Har ni rest med Cunard förr?

     Varefter en trevlig konversation börjar. Nästan alla är pratsamma, artiga och intresserade. Upplysningsvis är det här inte ett fartyg som är fyllt av yngre personer och barnfamiljer. Kanske naturligt, för vilka unga har tid att ta ledigt från jobbet och sitta på oceangående fartyg vecka ut och vecka in? Jodå, det finns unga också, men genomsnittsåldern är ganska hög.  

     Kl. 12.15 tog vi en lektion i salsa i Queens Room. Båten tycks ha lärare och instruktörer i allt möjligt. Just nu har vi alltså spanat i en danslärare med assistent. Kul. Hulda och jag tycker det vore roligt att kunna dansa salsa. Massor av folk hade kommit till salongen och det var inte lätt att se hur man skulle göra. Faktum är att vi knappt kunde se lärarna i trängseln men vi hörde instruktionerna. Och så spanade vi båda efter ett par ben som verkade något bättre på salsastegen än andra ben och på så sätt funkade det någorlunda. Att lektionerna börjar kl. 12.15 beror på att kl. 12 talar fartygets kapten till oss i högtalarna. Han har en mycket vänlig och förtroendeingivande röst. 

     Vädret blev gråare och blåsigare efter lunch och det blev ordentligt stora vågor igen. 27 grader idag också. En servitör medgav vid dagens Afternoon Tea att det var en liten kö av sjösjuka passagerare nere i läkarmottagningen, men vi har faktiskt inte sett någon. En duktig musiker, Rachel Horton-Kitchlew, spelade harpa vid tedrickandet. Såna där små detaljer betyder mycket. 

     I morgon är vi i Aruba och därför är det kl 15 presentation i teatern av ön och av alla utflykter som vi kan anmäla oss till. Det kommer tydligen att vara liknande presentationer inför alla hamnar vi kommer till. Väldigt bra presentationer, verkar det som. Om man inte har tid att gå till teatern och lyssna så spelas föredragen in och sänds flera gånger i den intern-TV som vi har i alla hytter. 

     Det var Royal Cunard Ball i Queens Room i kväll. Det innebar den här gången - förutom mörk kostym, slips etc - att vi fick träffa vår Captain. Alla som är nya ombord fick en pratstund med honom. Mycket trevlig kille och ganska lik vår talman Andreas Norlén, fast ett par nummer kortare. Han heter Andrew Hall och är gift med en tjej från Malmö. Barnen heter Anja och Clara och är fem respektive tre år. Familjen hälsar då och då på i Sverige. 

     Dagen och kvällen avslutades med middag med vårt härliga gäng. De har träffat kaptenen tidigare eftersom de embarkerade redan i Southampton. 

 

Gonatt! /Galanto

22 januari. Queen Victoria på blåsig väg mot Aruba 2/37

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

     

     Jag vaknade kl. 5. Det är mörkt och tämligen blåsigt ute, ser jag genom hyttfönstret. Hulda vaknade kl. 7.  Kl. 7.40 gick vi ut på promenadslingan som är 500 meter lång och löper runt båten på däck 3. Det är halt på däcket, båten rullar och våra frisyrer ändras varje gång vi rundar fören och aktern. Vi traskade till 8.10.

     Frukost i Britanniarestaurangen, vilket inte var lyckat. Vi delade bord med åtta andra från olika länder. Hulda och jag tänkte oss lite småvarmt och beställde det. De andra ville ha kalla rätter till att börja med och då fick inte vi vårt småvarma förrän de andra hade beställt (vilket tog halva morgonen) och ätit upp sina kalla rätter och därefter var redo för det småvarma. En annan nackdel är att man inte vet hur mycket mat det är i de rätter man beställer från matsedeln. Hulda och jag avstod från en potatisrätt, för vi antog att det var för mycket just då. Men den rätten var som en enda liten potatiskrokett, såg vi. Nej, aldrig mer Britannia vid frukost! Det får nog bli bufféserveringen i Lido, högst upp i båten i fortsättningen.

     Vi har nu också upptäckt att det inte finns wi-fi ombord. Åtminstone inte i vanlig mening. Andra passagerare uttrycker också förvåning om den saken. Efter fåfänga försök att få nätanslutning till paddan och mobilerna tog vi hissen upp till gymmet. Det är stort och har alla möjliga redskap och även instruktörer. Det ligger uppe på däck 9 och har en fantastisk utsikt över fören och havet.

     Varje förmiddag serveras enormt intressanta, initierade, lättsmälta (och ganska korta) föreläsningar i teatern. Jag ska skriva mer om det när jag har klarat av den här första skumningen av ytan. För den sportige kan just nu sägas att det förutom gymmet finns pooler, pingis, shuffleboard (se bild nedan) och annat.

     Ja, jag är lite kortfattad så här i början av resan för vi springer själva omkring och försöker få grepp om utbudet. Det är i alla fall Afternoon Tea kl. 15.30 i den stora balsalen Queens Room idag och alla andra dagar. Jag återkommer till det om jag inte glömmer det. Idag underhöll där de unga sydafrikanska (”vita”, om det ska påpekas) sångerskorna Opera Angels (Lindsay och Lisa) med sång och eget pianoackompanjemang. De sjöng olika operastycken och var absolut fantastiska.

     Något senare tog Hulda och jag en Dry Martini i salongen Commodore (längst fram i båten) och före middagen var det musik-Quiz i Golden Lion (puben). Då sätter man sig vid något bord och är därmed med i det laget. Plötsligt har man då också fått lite nya bekanta.

     Middag med gårdagsgänget kl. 20.30 igen. Där hade vi tur, som hamnade med dem. Gapskratt hela tiden. Hulda och jag åt sniglar till förrätt och hälleflundra till varmrätt.

     Det var 27 grader och hård blåst hela dagen och kvällen. Vågorna är inte krusningar på ytan här, utan de påminner mera om bergskedjor. Men kära QV går förvånansvärt fint även i hög sjö. Det är klart att det gungar en del, men det är inget som Hulda och jag bekymrar oss om. Alla andra vi ser tar det också lugnt.

    

Sov gott! /Galanto

 

 

 

Shuffleboardspelande gentlemän

21 januari 2019. Galanto kryssar till Australien! Njutbart? Outhärdligt? (1/37)

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

     Det är nu det händer. Det är ett år sen vi bokade biljetterna och nu är det dags för avfärd. Vi flög i förrgår från Arlanda till Fort Lauderdale i Florida och bodde två nätter där. Trevlig och välkänd plats för många svenskar som semestrat där eller kanske kryssat därifrån.

     Nu väntar haven på oss! Vi har sovit ut här i Fort Lauderdale och ätit en fantastisk frukost på restaurang Agia Barbara. Airshuttle hämtade oss kl.12 och vi hade en otroligt pratsam men trevlig chaufför som måste ha varit en enastående förförare i yngre dagar. Han släppte av oss vid Port Everglades Terminal, Berth 21. Vi kunde ha åkt med från Southampton, England, men vi har tidigare åkt båt över Nordatlanten så vi tog en genväg den här gången. ”Vi” är min fru med make.
     Vi ska nu tillbringa 37 dygn på en skuta som heter Queen Victoria och ägs av det mycket välrenommerade rederiet Cunard. Till Cunards flotta hör även Victorias systerfartyg Queen Elizabeth och flaggskeppet Queen Mary 2. QV och QE är 294 meter långa och tar 2061 passagerare vardera. QM2 är 345 meter och det var med henne vi åkte över Atlanten för några år sen. Cunard är ett brittiskt rederi och allt på fartygen är mycket brittiskt.
     Dagens embarkering (sjöspråk för ”ombordstigning”) tog lite tid, men hamnfolket och Cunards crew lyckades hålla en mycket gemytlig och munter stämning. Närmast bakom oss i de långa ringlande köerna stod ett par i mogen ålder som vi hade riktigt trevligt med. De heter Richard och Yovanina och bor här i Florida. De ska åka med båten till San Francisco, så vi lär väl stöta på varandra lite då och då. 
     Vi själva ska åka med till Sydney. Min hulda maka heter förstås Hulda. När vi kommit ombord fick vi vänta ett tag på att få tillträde till hytten och på att bagaget skulle komma dit. Vad är i det fallet det bästa man kan göra? Om man börjar bli hungrig? Jo, man går till båtens mycket brittiska pub Golden Lion och äter fish & chips som sköljs ned med öl. Den här första dagen gick annars mest åt till att packa upp bagaget och det var inte lite. Låt oss säga det på en gång, att vi var från början ombedda att ha snygga kläder med oss. Den här dresskoden gäller framför allt vid middagarna, men träningskläder och liknande bör aldrig förekomma i sällskapsutrymmen. Det ska helt enkelt vara stil ombord. Okej.

     Båten (slarvigt uttryck, men det får gå för enkelhetens skull) skulle avgå kl. 19.30 (7.30pm) men kom iväg först 20.30. Då var det också dags för vår första middag ombord. Vi gick till den stora matsalen Britannia och visades plats vid ett bord där det redan satt två svenska par. Per-Arne och Elna från Skåne och Egon och Tilda från Småland. Det tog oss ungefär två minuter att bli goda vänner med dem. Vi känner att det här kan bli kul!

 

Hälsningar, Galanto