galanto

Narkosläkare som provkaniner!

Jag envisades redan från början med att inte redogöra för dramatiken enligt rubriken ovan. Men när ingen har bett mig redogöra för den så gör jag det nu ändå. Att ingen bett mig tyder i det här fallet på att det s.k. locket har lagts på. 

Jag är inte läkare, men arrangerade och ansvarade (inte ekonomiskt, inte medicinskt, inte ... well) för en del år sen för en läkarkonferens som var riktad till just läkare. Närmare bestämt narkosläkare. Konferensen bestämdes att genomföras med anledning av att en större grupp engelska anestesiologers (ja, narkosläkares då) kompetens hade testats i Storbritannien. Endast 25 % av dessa hade visat sig ha godtagbar kompetens! Resten (75 %) visste helt enkelt inte vad som var fram och bak på de vanligaste instrumenten. Detta resultat var ju inget annat än chockerande så medan brittiska sjukvården skakade i sina grundvalar tillkallades jag för att se hur det stod till i Sverige inom samma problemområde. Jag är känd för min raskhet och fick på fläcken Sveriges spridda landsting att hoppa högt och snabbt ge mig namn på läkare som skulle testas. 

Transporter (billigaste färdsätt!) ordnades och vi samlades i det förhållandevis kompetenstäta sjukhuset i XX. Eftersom en stor del av Sveriges narkosläkare (ja, anestesiologer då) under några dagar skulle tas ifrån sjukvården kunde vi ju inte gärna dränera sjukhusen på de bästa yrkesmännen. Det var bättre om vi testade dem som rimligtvis bäst behövde eventuell förkovran. De som helt enkelt inte hörde till A-laget.

Hur går det då till när läkare ska visa vad de kan och inte kan? Ja, nu var ju det här "bara" en genomlysning av personell kompetens. Riktiga patienter kunde därmed av etiska skäl inte "inbjudas" så läkarna måste helt enkelt öva (testa?) på varandra. Testomgångarnas inledning blev därmed en mardröm. Jag får be läsaren föreställa sig läkarens situation. Lottning skulle avgöra vilka som skulle testas först (dvs. vilkas kompetens som först skulle testas) och vilka som först skulle vara testobjekt. Så skedde. Efter lottningen var alla ungefär lika skräckslagna. De som efter lottning skulle sövas först var milt sagt rädda för utfallet och de som skulle söva dessa var i lika hög grad illa berörda. Skulle de som först sövde ge en lagom narkos så att de själva klarade kursen? Eller skulle de ta till ordentligt så att deras narkos varade testveckan ut? Ja - om de inte valde det senare så kunde de ju faktiskt, när de själva skulle sövas, råka ut för någon av de sämsta av de 75 % som, ja, ni vet. 

Här gällde det helt enkelt att söva eller sövas! 

Jag vill bara härmed ge en bakgrund, en relief, till den rättsliga turbulens som hela historien kommer att hamna i.

Er ende vän, Galanto

  

Telefonförsäljning med mera

Låt mig genast klargöra att jag inte tycker illa om unga telefonförsäljare. De är inte illasinnade utan bara unga blivande dugliga medborgare som ännu inte hunnit kvalificera sig till andra jobb. De tycker sällan att telefonförsäljningen är kul.

     Så när han som hette Elias ringde mig blev jag inte arg. Jag hade pratat med honom helt kort ett par dagar tidigare och jag sköt då upp mitt slutliga nejtack genom att säga att jag inte hade tid att prata just då. Ja, jag är lite blödig. Nej, jag ville inte ha ett nytt telefonabonnemang. Och när Elias nu ringde mig igen var jag på väg till kyrkan för att övervara en god väns dotters andra bröllop.

     Jag drog upp mobiltelefonen ur innerfickan och saktade in medan min fru fortsatte uppför grusgången. Elias hade vid förra samtalet fått för sig att jag egentligen ville ha det abonnemang han erbjudit, vilket inte var sant. För det första var det dyrare än det jag redan hade och dessutom skulle jag bli bunden till det i två år. Helt omöjligt.

    På ett hövligt sätt försökte jag får honom att förstå att jag inte tänkte bli kund men han gjorde sig färdig för affärsavslut. Min fru hade hunnit tjugo meter längre upp i kyrkbacken. Hon vände sig mot mig och påpekade i hög och befallande ton att vi var sena och att det jag nu höll på med faktiskt måste vänta. Elias hade startat bandspelaren som enligt honom skulle ge mig två års telefonparadis praktiskt taget gratis. Ha! Aldrig! tänkte jag.

     Nu hade min fru hunnit ilskna till och röt åt mig:

-       - Kommer du nån gång?!    

-       - JA! hojtade jag tillbaka.    

      Tingsrätten kunde inte se annat än att detta ja, som fastnat på bandet, otvetydigt måste tolkas som att jag accepterat Elias erbjudande. Men det är bara ett år och åtta månader kvar på abonnemanget nu. Egentligen var Elias en fähund!

Hälsningar,

Galanto

Och nu lite tips från pressen när det gäller hjälp med läxhjälpen:

 
 

Nya Karolinska Stadshuset

I vår stad renoverar man och bygger till Stadshuset just nu. Det är alltså inte mer än delvis ett nytt stadshus, men man bygger alltså också om det inuti, till stor del. Det hela kostar en miljard kronor. Stadshus måste få kosta. 

1960 byggdes ett nytt gymnastikhus vid en av skolorna. Ett rätt stort gympahus i två våningar. Med handbollsplan, gymnastikredskap (bommar, ribbstolar osv), pingisrum, omklädningsrum, duschrum etc. Det gick lös på 1 miljon bagis. Det här skulle kunna tyda på att stadshuset är 1000 gånger dyrare än gymnastikhuset. Men så är det ju inte. Vi måste ju bl.a. ta hänsyn till löneindexeffekten för perioden 1960 till 2018. Den är 34,7. Det här innebär att det med 60-talskänsla för allmänna medel skulle det kunna byggas 29 spritt nya, fina gymnastikhus idag, för samma pengar som man nu bygger om och till stadshuset. 

Om jag inte har räknat fel. Ingen bleve gladare än jag om så är fallet. Men om jag har råkat räkna rätt, så är det någon som blir rik på byggande nu för tiden. Nya Karolinska kanske inte är ett stort undantag i byggvärlden. 

Gymnastiska hälsningar, Galanto

 

Och nu tar vi lite rikspolitik:

 

 

Sommarhistoria och valspurt

Jag avlyssnade ett samtal mellan en söt kvinna i 40-årsåldern och en kanske lite äldre man. Vi var alla på en större middag. Jag tror att kvinnan var mer intresserad av mannen än vice versa. Hon frågade honom vad han hade gjort på semestern.

- Jag var på västkusten, svarade karln ganska korthugget.

- Oj, så trevligt! fortsatte damen (som jag tyckte föreföll vara riktigt trevlig). Var då någonstans?

- I Västervik.

- Västervik? Men det ligger ju på ostkusten?

- Åh fan? sade mannen. Det förklarar varför det var så långt till badet!

Därmed gav damen upp samtalet och det gjorde hon nog rätt i.

 

Lycka till med valet!

Galanto

 

 

 

 

Sydafrikansk anekdot

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Och nu, den sydafrikanska anekdoten:

 

Jag påmindes om en ganska säregen anekdot när jag såg min teckning här ovan. En anekdot från Sydafrika, förstås. Det här hände i början av 60-talet - egentligen före min tid - när apartheid höll den svarta delen av landet i ett hårt grepp.

Det var en äldre vit dam som avled. Jag kommer inte ihåg hennes namn, men jag kommer ihåg märket på hennes bil. Det var en Studebaker från 1958. Damen var medan hon levde väldigt fäst vid den där bilen. Hon kanske tänkte att hon skulle vara fäst vid den även när hon gått hädan, för hon hade skrivit i sitt testamente att hon ville ta med sig bilen i graven.

Som man lätt kan förstå väckte det här viss uppståndelse i kyrkoförvaltningen. Det gick inte att bara avslå hennes begäran, för hon var av välkänd och förmögen familj. Först pratade man förstås med släkten, men den tyckte att den gamla borde få som hon önskat.

Nu fick kyrkans jurister något att bita i, för de ville absolut inte begrava en stor bil på kyrkogården. Något sådan kunde om inte annat bli till ett tämligen svårhanterligt prejudikat.

Juristerna jobbade förtvivlat och det var svårt för dem att hitta något rättsligt stöd för att avslå damens begäran.

Ända till en av juristerna fick en snilleblixt. De kunde till slut med illa dold belåtenhet avslå denna önskan för kyrkogården var ju bara för vita. Och bilen råkade vara blå.

 

Färgstarka hälsningar, Galanto

 

 

Galantos gräsrotsväljare (1)

 Hej! Här är en teckning från valsäsongen. Det blir nog en varje dag, tror jag, såvida inte valet inställs. Nej, President Trump är inte med, men han har bett mig underrätta honom om valrörelsen spårar ur, dvs om det sägs något fake om honom. "Tafsande" gäller samma sak - har någon kommit med ... ja, ni vet.

Trevlig valrörelse, Galanto

 

 

 

Fiskeklubben Hells Anglers och annat smått.

Vi hade träff i metarföreningen Hells Anglers i går. Vi hade årsmete. Tyvärr hade det försvunnit en del pengar ur kassan. Vi förstod direkt att det var Hubert, för han hade som vanligt svårt att hålla masken. Någon sade att nu har han allt fått en näsbränna på halsen. Vattnet i sjön är så lågt nu att det inte ens når upp till ytan. Förskräckligt. Alva, förestår bygdens vandrarhem. Där förväntas gästerna städa efter sig, när de lämnar stället. Alva säger att gästerna den här sommaren har varit precis som vanligt. Hälften sade att rummen var som svinstior och sophögar. Det var de som anlände. Andra hälften sade att rummen var skinande rena. Det var de som åkte. Min moster har just fyllt 92 år. Hon börjar känna sig skraltig. "Fy fasen, jag känner mig som en åttioåring!" grymtar hon.   

Sensommarhälsningar, Galanto 

Hasse Ekmans autograf x 2, Furusundsteater igår, med mera! Vintips.

Hej! Det händer så ofantligt mycket så här på sommaren. Så sent som igår var frun och jag med Blidö-bor i Furusund och såg en underbar friluftsteaterföreställning med Anne Kulle och en handfull andra fantastiska skådisar. "Ett resande teatersällskap". När regnet kom hjälptes vi alla åt att flytta in sittmöbler inomhus och så var allt lika kul i alla fall. 

Jag pratade idag med min kompis Karl-Axel om föreställningen. Raskt uttråkad av min utläggning slank han snabbt in på den gången han som vanligt stod och pratade med Hasse Ekman (för de unga: ja, Gösta Ekmans pappa och Gösta Ekmans son). Pressar man Karl-Axel kryper det fram att han i själva verket än en gång försökte flå Hasse på ytterligare en autograf. Han fick den. 

- Ja, men jag måste ju ha en till, sade Karl-Axel till Hasse (för väldigt länge sen alltså).

- En till?

- Ja. Autografen måste ju vara signerad, envisades Karl-Axel. 

- Signerad? (Karl-Axel började här tro att Hasse hade svårt att fatta)

- Ja, annars kan den ju befaras vara förfalskad.

Så KA fick autografen men ytterligare en autograf under, för äkthets intygande. 

 

Most culturala hälsningar, Galanto


PS. Hittar ni en amerikansk cabernet som heter Wente, så köp det. Ca 275 bagis.   

Och så tar vi en teckning, väl? 

En fånge

 

 

Mera djur vid stranden!

Några djur har klagat på att de inte kom med i min redogörelse för djurlivet vid Mälaren igår. En and har påpekat att andhanar (and-hanar) klär om sig till honor på sommaren. Det går ändå att skilja könen åt, för hanarna har då gul näbb och honorna brun näbb. 

Vi hade gäss här i början av sommaren. Pappa, mamma och två eller tre gässlingar. De har inte varit härpå länge, så jag glömde alltså att nämna dem. Gåsfamiljen var ändå också mycket underhållande, för de små gässlingarna pinnade på från sjön upp till vårt hus gång på gång, till föräldrarnas förskräckelse. Dessa fick komma rusande för att mota ner de små till vattnet, men det struntade ungarna i. De kom tillbaka. Familjen påminde om något ...

I vilket fall som helst har vi förstås även insektshotell här. Två stycken. Ett stort och ett lite mindre. Det stora kallar vi förstås Grand Hotell. Det lilla får heta Lite Grand.  

Er ende vän, Galanto

Nattågsdrama

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Min fru och jag skulle med nattåget från Köpenhamn (Danmark) till Freiburg (Tyskland). Vi hade drömt om att sova i en läcker egen kupé i mahogny och mässing efter en romantisk middag i restaurangvagnen. Tåget skulle avgå från Hovedbangården kl. 18.07 och vi var där i löjligt god tid. Vi satt vid våra resväskor nästan en timme i förväg.  När klockan närmade sig 18 kom jag att tänka på att vi kanske borde fråga om det skulle serveras frukost i restaurangvagnen morgonen därpå. Jag gick alltså till informationen.

-       Restaurangvagn? sade damen i luckan. Det där tåget har ingen restaurangvagn.

-       Ingen restaurangvagn! skrek jag så damen föll baklänges ur stolen. Men det är sexton timmar till Freiburg och vi är redan hungriga!

Vi hade nu sju eller åtta minuter på oss att fixa proviant till den långa resan. Frun fick vakta väskorna medan jag rusade in på en indisk take-away och en bröd- och ostbutik och en kaffeshop och en butik för öl och vin. Jag trängde mig i köerna och köpte allt jag såg. Därefter rusade vi med väskor och massor av proviant utmed tåget för att slänga oss ombord. Det vi framför allt då lade märke till var att det visst fanns restaurangvagn med i tåget! Tjena!

Medan vi klängde oss ombord svor jag oavbrutet i två minuter utan att upprepa mig. Jag placerade nu frun mitt i passagen och rusade bort till restaurangvagnen för att boka bord till kl. 20, innan alla andra kom på samma idé. Medhavd proviant eller inte – middag i fin kontinental restaurangvagn var det vi hade drömt om hela våren. Det skulle vi inte missa.

Tåget rullade ut ur bangården och restaurangbokningen gick bra. Tåget var tyskt, kan jag också tillägga.

I sovkupén fanns ingen mahogny och ingen mässing. Kupén låg dessutom en slags svängd halvtrappa ned så det var som att krångla sig ned i en grop.

Den var oerhört liten och vi kunde varken bädda eller byta om samtidigt men på något charadliknande sätt lyckades vi till slut uppnå målen.

Vi fördrev väntetiden till middagen med att ta ett par glas vin.

Så blev klockan 20 och vi infann oss i restaurangvagnen. Vi anvisades ett bord samt satte oss och väntade på att få matsedlar.  Det kom inga, så jag gick och hämtade dem själv. Ingen av rätterna hetsade upp oss, utan verkade snarare nedstämmande. Å andra sidan kunde de ju vara mycket godare än matsedlarna gav intryck av.

Nu började vi tycka att serveringspersonalen kunde komma och undra vad vi ville ha. Men det gjorde de inte så jag gick bort till disken mot köket. En servitör sade att han snart skulle komma. Men det gjorde han inte. Jag gick bort till disken igen men han hade inte tid med mig. Nu hade det nämligen uppstått en snabbt växande kö av passagerare som ville köpa smårätter direkt över disk.

Efter allt smart planerande och trängande fann jag mig nu alltså sist i restaurangvagnens långa kö. Jag fick inte mat direkt men kunde ändå beställa när jag äntligen kom fram. En halvtimme senare kom en servitör ut med en vämjelig spagettirätt som jag inte skulle ha väntat mig ens i det gamla Östtyskland. Rödvinet var mycket enkelt men gick att dricka. Varsin tallrik motbjudande spagettiröra med simpelt rödvin kostade motsvarande 700 svenska kronor.

Vår kupé var så liten att bara en i taget kunde titta ut genom fönstret. Ungefär som på ett flygplan. Vi satt inte uppe länge och umgicks, om vi säger så, utan klämde in oss i de korta trånga kojerna. Jag fick överkojen.

Ungefär kl.2 på natten väcktes vi av en tågvärdinna som sade att andra passagerare klagade över stank från vår kupé. Vi sade att vi kände till stanken och att det var vår indiska mat och inte minst de danska ostarna som hörde av sig. Allt hade ju nu legat i hög värme i tågkupén och vi trodde inte att det var tillrådligt att äta längre. Vi bad om ursäkt att vi inte öppnat omedelbart, men vi hade försökt bedöva våra luktsinnen med vinet och ölen vi köpt före avfärden från Köpenhamn och var faktiskt rätt ordentligt berusade.

Tågvärdinnan brydde sig inte om vad vi sade utan drog oss med till tågets sista vagn där vår mat vållade minsta möjliga obehag. Vi undrade om hon inte ville kasta maten någonstans, men tåget hade ingen soptipp (sade hon) så vi fick göra vad vi ville med den, men absolut inte kasta ut den genom fönster eller liknande.

Vi kom till Freiburg kl. 8 på morgonen och vacklade ut på stan. Maten gav vi till en hund som låg och sov inne på en gård och vi hoppas att den överlevde eller gav maten till husse eller så.

 

Urspårade hälsningar, Galanto

Medaljskörd

 

Direkt från Borneo!

Tillbaka på jobbet. Varmt. Man får alldeles för lite gjort för alla man ska kontakta är på semester. Fyra personer av tjugoen i fikarummet. Tobbe har just kommit tillbaka från Öland. Jag från stugan vid en svensk insjö. Rita från släkthuset i Finland. Och Jenny från Borneo. Borneo?

- Ja.

- Oj, vilken resa! Hur var det då? 

- Bra. 

- Dyrt?

- Näejdå. Ungefär som här hemma. 

- Ganska varmt ... ?

- Ja, oj, jättehett.

- Var det lätt att göra sig förstådd där?

- Nej, det var ganska svårt, faktiskt. 

- Det låter verkligen spännande. Vad heter huvudstaden där?

- De har inte direkt någon huvudstad, men huvudorten så att säga, är Rönne.

- Rönne? Det låter ju ungefär som Bornholm?

- Ja ... Hahaha! Ja, så hette det ja!

 

Globala hälsningar, Galanto

Det okända miraklet vid Wimbledon 1990

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Vi förflyttar oss i minnet till 1990, när Stefan Edberg just hade tagit sig till singelfinal i det klassiska tennismästerskapet i Wimbledon. För min egen obetydliga del gällde att frun och jag hade ett par små döttrar som behövde en sandlåda ute på sommarstället. Frun och barnen åkte till hennes föräldrars sommarställe på söndagen och skulle komma hem följande lördag. Då skulle det finnas en sandlåda på landet och min uppgift var att greja en sån. För övrigt jobbade jag inne i stan den veckan. Det var långt till lördag. Åtminstone i början av veckan.

Men veckan var oväntat kort och plötsligt var den nästan slut. Det var fredag och om mindre än ett dygn borde jag ha en sandlåda klar. Erfarenheten sade att det var säkrast att jag hade det. Mina kunskaper om snickerier var redan då så ringa att de lätt skulle rymmas i ett nötskal, och då skulle det ändå vara gott om plats för själva nöten.

Arbetsveckan var slut och jag skulle just ut till landet och ordna med sandlådan. Det var bara det att då började Stefan Edberg och Boris Becker Den Stora Nagelbitaren. Jag beslöt mig för att se den först, och därefter susa ut till landet (för att fixa ni vet vad). Jag hade ångest på två fronter. Edberg och sandlådan. Tennisfinaler är inte överstökade på en kaffekvart så klockan var redan 21 när jag kunde jubla åt Stefan och äntligen ge mig ut till landet. Jag hade under veckan inte köpt så mycket som en brädstump och förstod att jag var illa ute.

När jag kom fram hade jag inte kommit på någon lösning så jag satte mig ned – och fann att det gick en gammal svartvit Peter Sellers-film på TV. Lika bra att se den också. Den var slut vid midnatt, men det var ljus sommarnatt, så det var gott om tid att ordna sandlåda. Familjen skulle ju inte komma förrän vid lunchtid nästa dag.

Jag knallade ned till sjöboden där det bland annat fanns ett litet brädupplag under ett tak. Det hade funnits där sedan mina föräldrar köpte stället femton år tidigare. Ingen hade brytt sig om brädhögen. Håglöst lyfte jag en aning på en plywoodskiva som låg överst. Och där! Där låg en fix och färdig sandlåda! Professionellt gjord, med geringskapade hörn, kilar och allt man kunde önska. Möjligen såg själva träet lite begagnat ut efter alla år, men vadå? Jag lyfte upp lådan till huset och ställde den på marken. Sand hade funnits där sedan i maj men det hade som bekant saknats låda. Nu skottade jag i sanden. Klart!

När fru och barn anlände ansåg den förra att lådan var liten och måste bytas. Så blev det, men Stefan Edberg och jag kommer aldrig att glömma Wimbledon 1990.

Servade hälsningar, Galanto

Antarktis just nu!

Jo, bilden här nedan visar en sommarbild från en arbetsplats. Vi har det svettigt i vårt land just nu. Men en äventyrare (Alfons Smärdlert) i vår stad ska precis nu ge sig iväg på ensamexpedition till Antarktis! Han åker på tisdag. Lokaltidningen intervjuade honom häromdagen och då fick den utsände reportern veta att Alfons trodde att det är varmt i Antarktis så här års. Det är det ju inte alls! Det är nu det är som kallast. Alfons blev lite fundersam, men lät han sig nedslås tror ni? Jajamensan! Tyvärr är resan retfullt nog redan betald och Alfons måste genomföra projektet. Han har nu gaskat upp sig ordentligt och är vid gott mod. Reportern har följt upp sitt reportage och han bad att få veta hur Alfons ska göra om han hamnar i nödsituation därnere i den gigantiska frysboxen.

- Ingen fara. Då tar jag det bara kallt! svarade Alfons.

 

Polariserade hälsningar, Galanto