galanto

Färgstarka nya vänner vid middagsbordet på resan mot Hawaii!

  

Vi lämnade San Francisco för tre dagar sen och i övermorgon kommer vi till Honolulu, Hawaii. Vår bitr. hovmästare Salim är alltid besjälad av att gästerna i matsalen ska ha trevliga middagar så QV hann knappt ut på öppet vatten efter San Francisco förrän vi fick dela bord med två tjejer från just den staden. Båda är i 60-årsåldern och de reser tillsammans. Den som verkar bestämma och betala heter Kathy - sondotter till Stanford Universitys förste Dean - och är något år äldre än den lite spralligare BJ. Kathys partner avled för åtta år sen och BJ har en partner i Newcastle, England. Om de har en romans på båten vet vi inte, men de bor i samma svit i alla fall. De har rest tillsammans flera gånger förr. De är intelligenta, kvicka, pratsamma och kulturintresserade och Hulda och jag har nästan lika kul med dem som med våra i San Francisco förlorade svenska kompisar.

Och så kom Salim igår med ytterligare två middagsvänner. De satt redan vid vårt bord när vi kom dit. Båda ett och annat år över åttio. En man (Rod) som växte upp i Nya Zeeland men startade en gång ett företag som sysslade med något som hade med fartygs bränslehantering att göra. Rod bor i Florida men ska nu hälsa på dottern i Wellington. 

Den nya damen heter Val (Valerie) och får Salim och Den Riktige Hovmästaren och all annan personal att buga sig ytterligare ett antal grader, så att deras överkroppar är parallella med golvet. Vi vet inte riktigt varför. Val lider av selektiv dövhet. Det mesta vi säger hör hon inte, men då och då kommer korrigerande kommentarer till något vi har sagt. 

Vi andra antog att Val och Rod är ett par, men det förnekar de bestämt. De känner knappt varandra. Val är från New York och hon blev änka redan 1984. Änkeblivandet gick faktiskt till på ett ytterst märkligt sätt, nämligen som följer.

Hon och maken satte sig till bords hemma i New York 1984 (berättade Rod för mig efter middagen igår). Mannen sade något när de satt och åt och Val svarade så fyndigt och humoristiskt träffsäkert att han ett par minuter senare hade avlidit i sviterna av skrattkonvulsioner! När folk därefter frågade öga mot öga eller i telefon vad hon egentligen hade sagt så var hon tvungen att säga att hon faktiskt hade glömt det. Hon kunde bara säga att en fru alltid borde ha något spirituellt att säga till sin make.

Detta svar har sedan dess varit till ringa tillfredsställelse för folk som gärna skulle föra kvickheten vidare till släktingar, livskamrater eller konkurrenter i karriärstegen.

Mer om våra nya kamrater efterhand. 

 

Er gossip writer, Galanto

 

 

    

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas