galanto

Framme i SF, California (2)

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

     . 

     6 februari. Vår andra dag i San Francisco. Vi lämnade våra hjärtan där någonstans igår och måste gå och leta efter dem. Det är inte lika illa temperatur mässigt som igår. Jag tänkte på Mark Twain som en gång sade att den kallaste vinter han någonsin upplevt var en sommar i San Francisco. Staden är kort sagt känd för sin meteorologiska excentricitet.

     Hulda och hennes stackars make gick ned mot byn ungefär kl. 10. Vi gick utmed Battery fram till California. Där vek vi höger för vi ville åka med någon av de legendariska spårvagnarna (cable car) upp till China Town. Naturligtvis kunde ingen komma på tanken att vi var turister – såvida inte de utvikta kartorna, vårt pekande i alla väderstreck och våra förvirrade blickar ledde någon in på det spåret.

     En sådan ”någon” var i så fall en söt flicka i 85-årsåldern som undrade om hon kunde hjälpa oss på något sätt. ”Ja tack”, vi undrade hur spårvagnarnas själva hållplatser såg ut, för vi såg inga skyltar. Vi diskuterade saken en stund och flickan var oerhört trevlig. Hon hade aldrig riktigt tänkt på saken men trippade bort till en man strax intill, som hade en food truck. Flickan rådfrågade alltså honom. Även han var oerhört trevlig (nej, jag försöker inte vara ironisk e.d.). Han pekade chevalereskt bortåt backen men vi kunde inte avgöra om hans finger pekade på något framför näsan på oss eller på något femhundra meter längre bort. Då gick han resolut tio meter bort, ställde sig vid rännstenen, böjde sig lätt framåt och pekade med båda händerna på sina fötter. Där skulle vi ställa oss och vinka till spårvagnen. Underbart. Allt gick bra och vi kom med, men någon skylt hade de nog inte.

     Utsikten, husen, backarna, butikerna, barerna var precis sånt som man vill se i Frisco och vi hade inte bråttom. För att nu inte bli för mångordig så tyckte vi efter ett tag att kvarteren inte såg över hövan kinesiska ut. Enligt kartan var vi ju i China Town. Vi diskuterade saken på trottoaren. Hulda ville att jag skulle fråga en man som stod och tog igen sig på en gång- och bilbro, om det inte fanns någon mer kinesisk China Town. Jag blev ganska korthuggen mot henne för jag tyckte inte att den frågan kändes bekväm för mig att ställa. Om man säger så. Men ni vet. Jag närmade mig mannen som sneglade mot mig med ett knappt skönjbart leende, och jag såg att han hade förstått att jag förr eller senare skulle komma tassande.

     Det blev så här. Killen hette Greg. Greg Pochlow och jobbade med fastigheter i, ja, i många länder. Han hade nyligen varit i Göteborg och vi blev stående där på bron och pratade i en halvtimme. Ni har redan förstått att han var oerhört trevlig. Vi fick hans kort för den händelse vi skulle behöva hjälp. Han fick inget av oss för våra fanns hemma i Sverige och det fanns ingen anledning att ge honom ett. Jodå, han pekade hur vi skulle gå och det gjorde vi. Allt blev otroligt kinesiskt och bra.

     Något senare åt vi en ganska sen lunch vid Washington Square och skulle därefter börja dra oss mot båten. Hulda ville då gå in i en Pharmacy och köpa hårrullar och det fanns lämpligt nog en i närheten. Vi gick in och Hulda tog vad hon skulle ha och gick mot en man bakom disken. Han såg förekommande ut men jag sade åt henne på engelska att ”Nej, vi går till tjejen där i stället!” Mannen skrattade och vi styrde mot honom och vi hade tio minuter av glada skratt och han var oerhört trevlig.

     Jag har utelämnat beskrivningar av maträtter, museer och monument här. Vi vill mest framhålla att människorna i San Franskridsko tycks vara väldigt lätta att ha att göra med.  Är de så där, allihop?

 

Frågar er, Galanto

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas