galanto

Hawaii, Stilla Havets juvel!

      

11 februari. Vårt flytande hem, Queen Victoria, är ganska morgontidig av sig. Redan kl. 6 lade hon till vid kaj i Honolulu. Strax bredvid det berömda gamla Aloha Tower. Vi är i Hawaii! Otroligt! Honolulu är huvudstad och största staden i ögruppen Hawaii och den ligger på ön Oahu. Vi fick i förrgår veta att Honolulu betyder "skyddad vik" eller möjligen "skyddad plats". Kanske är det här den plats på jorden som jag i mitt liv mest sett fram emot att komma till. Solen skiner och vinden är endast milt fläktande. Väckte Hulda. Frukost och andra morgonbestyr. Ringde till brorsan där hemma i Sverige kl. 8. Där var klockan 19. Vi har elva timmars tidsskillnad, alltså. Omställningen för vår del har förstås varit långsam och successiv, så någon jetlag har vi inte märkt av. 

Det är ruggigt exotiskt att vara i Hawaii. Många av våra medpassagerare åkte omedelbart på utflykt till en berömd "mall" för att shoppa, men det gav vi farao i. Hulda och jag skulle börja med en sightseeingbuss runt i stan och dess omgivningar på förmiddagen, men den dröjde. När vi och en del andra turister väntat i fyrtio minuter och det fortfarande var oklart om det skulle bli någon busstur så skippade vi två den. Vi gjorde som vi brukar: Vi promenerade kors och tvärs genom stan. 
De centrala delarna såg till stor del ut som svenska städer gjorde förr, dvs verkstäder, ganska låga kontorsbyggnader och affärer blandades med bostadshus och en del förvaltningsbyggnader. Allt på ett till synes planlöst sätt. Skillnaden mot den gamla svenska modellen är att i Honolulu ligger också enorma skyskrapor av absolut modernaste snitt instoppade.  I själva verket onödigt många skyskrapor. I H bor ungefär en miljon människor, så stan går mycket bra att uppleva till fots om man har trevligt sällskap och ordentliga dojor. 
När vi under ett par timmar ganska noga sett centrum girade vi ned mot havskanten. Vi följde stranden och parkerna mot beachernas beach, Waikiki Beach. Där fanns det enbart jätteskrapor i byggnadsväg och dessa inrymde hotell och lägenheter. Ja, så var det alltså med den världsberömda stranden. Barer och restauranger saknades inte, men hur jag än spanade såg jag inte en enda hula-huladansös. Har tiden sprungit ifrån kulturella yttringar av det slaget? frågar killen som minns när Elvis gjorde filmen Blue Hawaii. 
Sen må så vara att Waikiki Beach är väldigt lång, men den är ganska smal. Och man hade nog hoppats på lite synligare hawaiiromantik, som sagt. Förljugen sådan hade dugt, i brist på annat. Hulda och jag lunchade i en restaurang som tillhörde ett hotell och som till hälften låg utomhus. Trevlig hotellträdgård, 75 meter från stranden, men absolut inte en gnutta havsutsikt. Vi åt fish & chips och drack lokal öl. Det som fanns att välja på var annars burgare av olika slag. Vår lunch kostade obetydligt mer än den skulle ha gjort i Sverige, men om vi hade fått sittplats framme vid någon strandservering hade en sån lurre kostat närmare 300 bagis per person. Plus kostnad för öl. Jodå, vi dåsade i solen och badade i havet, för det är klart att man måste bada när man är på Waikiki! 
Det där gigantiska köpcentret ("mall") som vi inte anmält oss till passerade vi händelsevis när vi gick från Waikiki. Mycket lämpligt för jag behövde just nu en mall, ju större desto bättre - min ena skorem var nämligen på väg att gå av! Mallen såg inte så stor ut utifrån och knappt inifrån heller, men den var närmast oändlig uppåt och nedåt och åt sidorna vid närmare undersökning. 
Vi besökte åtskilliga skoboutiqer som säkert var bra, men skoremmar hade de inte. Vi kom slutligen till skoparadiset Nordstrom (i mallen) och ett par unga expediter var osäkra på om etablissemanget förde skoremmar. Det blev chefen som fick ta hand om ärendet och han letade fram ett par som jag föll för. Chefen började byta rem på ifrågavarande doja, vilket jag ansåg vara förhastat för remmen var ju inte riktigt av än. Efter kort diskussion blev det som han ville. Han var ju ändå proffs. Till slut frågade han om han kunde hjälpa till med något annat. Ja (sade jag), går det att få höra en liten skvätt skaplig hawaiimusik över en fika eller öl här i krokarna? Jag förstod att han trodde att jag var novis på sådan, men jag ville veta om t.ex. Gabby Pahinui fortfarande levde. Butikschefen höjde på ögonbrynen. Nej, det trodde han (Brian Chang) inte och tyvärr trodde han faktiskt att dennes söner också gått ur tiden. Det här var tråkigt att höra och Brian började nu bli pratsam. Jag i min tur prisade Gabbys mångåriga och fina produktion och nämnde framför allt den helsköna skivan (vinyl) som Gabby och de andra i hans Hawaiian Band tillsammans med Ry Cooder lirade in på en liten atoll här i närheten på 80-talet. Brians och min vänskap växte ytterligare här, och han rekommenderade en skiva som han själv spelat in och som fanns i alla skivaffärer. Jag tände direkt och Hulda och jag sprang mot affären. Tyvärr fick vi ge oss, för vi hittade inte den inte. Mallen var orimligt stor för de förde även andra artiklar än skoremmar. Vi började nu få bråttom till båten, men jag har Brians kort och alla uppgifter. Jag kan nog ordna hans skiva från Sverige. Leta gärna efter Gabby Pahinui på Spotify. Han finns där och plattan med Ry Cooder är grym. Och så visar mittbilden här ovan själva Waikiki beach. Den andra stranden (högra bilden) ligger strax intill och är riktigt trevlig samt liggandes vid en härlig park (som ses på vänstra bilden).  
Ja, allt detta apropå Hawaii, alltså. 

Eder förbundne, Galanto

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas