galanto

Queen Victoria och Tongas palmskogar med mera

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

19 februari. Och hur står det till i Tonga nu för tiden? Tonga ligger ungefär lika gripande ensligt till som Samoa, där mitt ute i Stilla havet. Får inte folk lappsjuka? Eller panik?

Vår båt, Queen Victoria, tog just vägen förbi där en morgon, och släppte av oss på piren i staden Nuku´alofa.  Det är huvudstaden i kungariket Tonga. Visst är det lite operettaktigt att ha ett kungarike på en plats som till yta och befolkning är ungefär lika stor som Upplands-Väsby?

Liksom i Samoa fanns unga flickor där i morse, som sjöng dansade för oss. De var absolut duktiga och jag frågade dansledaren om den där musiken fanns att köpa uppe på stan. Hon beskrev då vägen till ett internethotell, där jag skulle få hjälp. Hulda och jag gick dit (ja, det är 34 grader i luften) och den unga flickan som skötte salongen (typ garage/lagerlokal) spelade in 18 låtar åt mig och brände det till en CD, så nu har jag även tongamusik till matlagningen där hemma i Sverige.

Vi tog nu upp våra antropologiska studier igen.  Hur lever invånarna och varför lever de här? Vi kom till den stora runda kyrkan med toppigt tak (ser ut som det marockanska matlagningskärlet tagine, om det är bekant) och där var för ögonblicket ingen verksamhet. Däremot var det skola för små barn på granntomten. Alla barnen hade skoluniform och flickorna hade flätor och de sprang och höll varandra i händerna och såg så ohejdat glada ut. Det var som baddarn. Och det är klart att de var söta.

Hulda och jag envisas ju med att gå omkring och småprata med den lokalbefolkning som, åtminstone i korthet vill småprata med oss. Det fungerar alltid eftersom sådana samtal alltid är kravlösa från båda håll och stadens invånare är lika nyfikna på oss som vi på dem.

Tonga är precis lika religiöst som Samoa och det är kyrkor överallt, men bara kristna, såvitt vi kan se. Men det är tisdag idag, så det är ingen direkt kyrklig aktivitet.   

Folks bostäder är på det hela taget småhusbebyggelse. Oftast är småhusen enkla och har svårt att kämpa mot de tropiska växternas omfamningar. Växtligheten drivs ju på av en högoktanig blandning av regn och hett solsken så det växer så det knakar i trädgårdarna. Då får man ursäkta husägarna att husen stundom ser direkt besegrade ut av allt som skjuter upp ur jorden. Meeeen det finns väldigt fina hus både här och där.

Kungen hette fram till sin död 2006 Tupou IV och efterträddes av Tupou V. Hulda och jag ville inte pressa folk på för mycket information om landets styrning, men kungahuset är tydligen måttligt populärt. Landet tjänar ganska mycket pengar nu för tiden, men kungen ser till att det mesta hamnar i hans egen plånbok och han är svalt intresserad av hur folk har det. Inför den senaste stora orkanen åkte han till Florida och spelade golf till det hade blåst färdigt. Numera styr inte kungen enväldigt, men han verkar inte vara utan inflytande.

Det jag här refererar om kungafamiljen har vi bara inhämtat från ”mannen på gatan” och det får väl tas som just det. Ja, det var inte bara en. ”Männen på gatan” kanske vore korrekt.

Det kungliga slottet kan beskrivas som en mycket, mycket stor vitmålad trävilla med rött tak. Utomstående får inte gå in i slottsparken. Hulda och jag ville gärna fotografera slottet, men vi fick inte komma innanför stängslet. En mycket ung vakt såg till att vi inte kom in, men han bröt ned en liten palm så att vi hade bättre sikt med kamerorna. Han mumlade något om vatten och vi måste fråga närmare. Jo, han undrade om vi hade vatten åt honom. Visst, vi gav honom en begagnad Fantaflaska (plast) som vi hade fyllt med vatten. Grabben drack ur den på tre röda sekunder. Han hade stått ute i den stekande solen i flera timmar.

 

Vi däremot, kunde gå hem till vår luftkonditionerade båt och luncha och vila ett tag. Världen är full av orättvisor.

På eftermiddagen tog vi en tur med en kvinnlig taxiägare.  Hon hade en fullt modern bil, precis som alla andra taxiägare. Inga rishögar här inte. Taxikvinnan drog på i hög fart på de smala vägarna och berättade kort om vissa platser vi borde lägga märke till. Villorna ute på vischan var klart finare än dem inne i stan. Efter tjugo minuter svängde damen in vid en nedlagd bensinstation där en jeep väntade. Vi ombads flytta över till jeepen, som befolkades av två grabbar i tjugoårsåldern. Vi var en aning förbryllade och mindre belåtna över att flytta över till jeepen. Den ene grabben sade att han var taxikvinnans son och den andre var en kompis. Morsan måste åka tillbaka till stan och hämta folk på ett annat ställe. Mystiskt.

Hulda och jag hade en snabb överläggning om hur vi skulle göra. Tyst och raskt mumlade vi att taxirörelsen troligen är den viktigaste på Tonga och om killarna mördar ett par passagerare från ett jättestort kryssningsfartyg så är plötsligt taxirörelsen körd för de närmaste tjugo åren och grabbarna blir strimlade av de andra taxiägarna. Så vi var rätt lugna.

Vi övergick därför till att glädjas åt att få se berömda platser. En sådan plats var en stenhäll långt ute vid en udde och det var självaste Abel Tasmans landstigningsplats. Det ni! Vem Abel Tasman var? Åh, förlåt! Han var den som införde kristendomen på Tonga och det här var alltså platsen där missionären anlände.

Vi fick också se en gigantisk sten nära havet, och den hade en gång i tidernas morgon kastats dit av en jätte. En alternativ teori är att den rullades dit under en tsunami för länge sen. Och så kom vi till något som vi knappt hade tänkt på att det kunde finnas, nämligen en obeskrivligt stor palmskog. Tusen och åter tusen palmer! Det var verkligen fantastiskt! Grabbarna stannade bilen och vi satt och beundrade synen några minuter.

Därefter vägrade jeepen att starta. Den morrade men tände inte.

Grabbarna verkade vana vid det så de klev ur och började springa igång fordonet. Kvar satt Hulda och jag. Vi fick absolut inte hjälpa till. Jodå, jeepmotorn tände och struttade igång, men grabbarna hann inte hoppa in i den utan blev kvar ute på vägen. På tvåans växel skumpade jeepen nu in i palmskogen med Hulda och mig i baksätet. Jag kunde inte klättra över till framsätena för ryggstöden var för höga och jag var rädd för att bli avkastad där ute i djungeln. Det var som på en rodeo.

Efter ett par hundra meter körde jeepen in i ett djupt lastbilsspår och den tvingades följa det. Djungeltaxin krängde och for och vi hoppades att den inte skulle välta. Det var fortfarande oerhört skumpigt och värre än på QV i storm ute på havet. Å andra sidan tycktes jeepen röra sig in mot Nuku´alofa så vi klängde oss fast och följde med.

 

Efter hand blev lastbilsvägen jämnare och vi kunde luta oss lite tillbaka. Vi kom faktiskt ända in till stan på det här viset och jeepen dunsade slutligen in i muren till kungafamiljens begravningsplats.

Ingen stjäl jeepar här på den lilla ön, så vi stängde nu av motorn och flanerade ned mot vår ocean liner, Queen Victoria.

 

Hälsningar med kluven Tonga!

Galanto

  

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas