galanto

Queen Victoria, Samoanska sagan

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

    

 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

17 februari. För många år sen, när jag bodde i studentrum, kom jag och tre andra grabbar i samma bostadsflygel på att vi borde starta en studiecirkel i något språk. Vi studerade olika ämnen men vi var alla med på den här idén. Språket fick inte vara svårt och vi bestämde att det skulle vara det minsta språket som vi kunde hitta en lärobok i. Det blev samoanska. Vi studerade inte intensivt och det gick åt en del whisky under lektionerna. Vi hade givetvis ingen lärare utan studierna skedde i kollektiv, så att säga. Charmen med Samoa är väl bland annat att det ligger så fruktansvärt långt bort i ensamhet där ute i Stilla havet. Studiecirkeln blev inte långlivad, men jag hade köpt boken och ibland under följande år läste jag lite i den. En liten dröm om söderhavet hade jag haft sedan jag var liten knatte och den hade med det här vuxit en bit till.

Och kl. 7.30 den här dagen väckte Hulda mig och sade att vi höll på att angöra Samoa. Närmare bestämt stora kajen i Apia, Samoas huvudstad. Vi tittade ut genom hyttfönstret och såg att ett trettiotal ungdomar i vackra dräkter stod grupperade på kajen. Och så plötsligt brast de ut i sång till inspelad bakgrundsmusik medan de dansade och vinkade. Vi slängde på oss kläder och sprang ut på promenaddäcket och vinkade tillbaka. Det var oerhört vackert och så överraskande att en (med åren) lättrörd person som jag hade största svårigheter att hålla tillbaka tårarna. Tokskallarna hade till och med rullat ut röda mattor på kajen. Ojojoj, förstår ni. Bland ungdomarna fanns också Miss Samoa 2018 (med krona på huvudet etc, ni vet) och jag kan nästan svära på att hon vinkade åt mig. Det kan väl hända att det hela till del var till för att främja försäljningen av kläder, souvenirer och annat som nu öppnat strax intill, men vem bryr sig om såna invändningar?  

Efter frukost gick vi in mot stan. Det var nu söndag och omkring oss hörde vi att det var ju synd för här är allt stängt på söndagarna. Vi följde Beach Street och temperaturen var ungefär 35 – 36 grader. Det som absolut inte var stängt var kyrkorna. Samovarerna (jajaja) är oerhört kyrksamma och det finns kyrkor överallt, med alla trosinriktningar (bara de är kristna …). Klockan var bara 10 f.m när vi hörde musik från en av kyrkorna utmed gatan. Utanför kyrkporten stod små förföriska vitklädda flickor (se bild) och flirtade med oss och de visste mycket väl att de var oemotståndliga. Inne i kyrkan satt de vuxna och de sjöng som om hela världen hängde på det. Inte så vilt och lössläppt som amerikansk gospel, men så passionerat och vackert att vi knappt kunde gå därifrån.

Vi gjorde ett inhopp i en kyrka något längre bort och samma sak inträffade. Båda hade fantastiska körer som satt i de vanliga bänkarna, men längst fram. Bakom satt menigheten och sjöng nästan lika bra.

Men varför så tidigt? Det var ju knappt förmiddag. Åh, man kunde ju gå även på den gudstjänst som började kl 1. p.m.!

Vi avslutade kyrkoturen med ett besök i katolska kyrkan, som är störst och mest känd. Vi träffade många samer (nu är jag där igen) men kyrkorna drog naturligtvis till sig en hel del utlänningar och inte minst körkompisar från båten.

Den främsta näringsgrenen på Samoa har blivit turismen. Främst är det förstås kryssningsbåtarna som förser ön med turister. Taxibilarna är faktiskt ganska svåra att mota undan. De stannar hela tiden och erbjuder skjuts. ”Tack, men vi ska bara bort till hörnet där” säger man. Chaffisarna förstår inte varför man ska gå trettio meter till fots när man kan åka taxi. 

Efter att vi hade tittat på stan en stund (den är liten och lättbegriplig) gick vi in på turistbyrån och frågade hur vi enklast kommer till Robert Louis Stevensons herrgårdsliknande hus  (se bild igen) i Upolu strax utanför och uppför backarna från Apia. RLS är mest bekant för att ha skrivit den odödliga ”Skattkammarön” och den minst lika kända ”Doktor Jekyll och mister Hyde”. Familjen Stevenson bodde pga husfars bräckliga hälsa här åren 1888 och till hans död av en stroke 1894, endast 44 år gammal.

Frågan om transport var ganska löjlig med tanke på det dussintal taxibilar som stod utanför och väntade. Svårigheten var bara att välja en bil utan att de andra taxiägarna blev upprörda.

I Vailima (RLS:s hus) pratade jag med en samoansk, uppenbarligen högutbildad, tjej, guide, i 25-årsåldern. Jag kunde inte hålla mig utan berättade om kursen i samoanska för länge sen på andra sidan jordklotet. Hon skrattade så hon vek sig, förstås.

Efter lunch gick Hulda och jag en bit västerut, från båten räknat. Stränderna är för det mesta privatägda på den här ön. Man är välkommen att bada om man frågar ägaren om lov, och om det då kostar något så är det närmast symboliskt. Det är däremot inte populärt att bara börja bada utan att fråga och svårigheten är att hitta ett hus där ägaren är hemma eller syns till. Vi hittade en fin (nåja) kommunal badplats som vi utnyttjade. Här gick vattnet bara upp till just över knähöjd ut till ca 100 meter från stranden, varvid en sandbank såg till att vattnet där innanför höll ungefär 40 grader. Det var det klart varmaste icke av människa uppvärmt vatten jag har badat i.

Nu över till en legendarisk samlingspunkt. Aggie Grey´s Hotel. Aggie föddes 1897 som Agnes Swann på Västra Samoa (det ”amerikanska” Samoa) och efter att ha gift sig hette hon Grey. Tyvärr var hennes man hemfallen åt att spela om pengar och precis som det brukar bli så spelade han bort allt som paret ägde. De två skildes åt och Aggie måste klara sig själv. Hon lånade pengar i banken och öppnade 1933 ett litet hotell som hon skötte väl. Hotellkonkurrensen var inte så märkvärdig där och då, så verksamheten gick tämligen bra redan från början. Ännu bättre gick det från Andra världskriget när hennes hotell blev en samlingspunkt för alla amerikanska soldater och tekniker som var stationerade i Söderhavet. Aggie blev strax en av Samoas mest kända och respekterade invånare och hit har många av Hollywoods största stjärnor kommit.

Sedan 2013 tillhör hotellet Sheratonkoncernen. Vi träffade Aggies barnbarnsbarn och han är glad över att hotellet får stabilitet även om det där med Sheraton har tagit bort lite av magin.

Vi hade en lång och minnesrik dag. På grund av sandbankarna som ligger och lurar under vattnet backade Queen Victoria långsamt ut ett par hundra meter innan hon kunde vända. Ett vackert avsked av en ö som vi sannolikt inte återkommer till.

 

Er söderhafsige reseskildrare, Galanto

    

 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas