galanto

27 januari. Queen Victoria förslussar sig i Panama. (8/37)

 

       Efter frukosten passerade Hulda och jag Queens Room och såg att dansarna redan var igång. Vi klev in (eller ut?) på dansgolvet och fann strax att man nu dansade chacha. Jaha? Ja, men det skadar inte att lära sig lite chacha också, som komplement till salsan, sade vi till varandra. Vi provade en kort stund, men just idag hade vi lite annat för oss.

      Vi färdas ju nämligen genom Panamakanalen idag. Den ofantliga kanal som skär genom Panamanäset och är nyckeln till den världshandel som rör sig på haven. I kanalens ändar finns slussar som lyfter fartygen upp till den konstgjorda Gatunsjön som ligger ungefär 30 meter ovanför havsytan. Slussarna är strax under 40 meter breda.

     USA övertog det ursprungliga projektet från Frankrike 1904 och kanalen invigdes den 15 augusti 1914. Den utgör ett av de största och svåraste byggprojekten någonsin och har dramatiskt förkortat sjövägen mellan Atlanten och Stilla Havet. Kanalen togs över av Panamas regering 1999 och den styrs och drivs nu av Panama Canal Authority. 2007 påbörjades arbetet med att utvidga kanalen. 2016 i juni var utvidgningen klar och kanalen invigdes igen.    

     Det här berättade Richard Wainio om under hela den här dagen. Ja, han stod och pratade, refererade och förklarade per mikrofon uppe i Commodore från morgon till kväll, med blicken svepande över åhörarna och ut över kanalen. Tio timmar i sträck och helt utan manus och antagligen utan att upprepa sig en enda gång. Hans tal gick ut i högtalarna runt om i båten (för alla fick ju inte plats i Commodore) och det sändes också i intern-TV:n. Det handlade om schaktvolymer, transportkostnader och dito planering, kontraktsskrivningar, arbetskraftsrekryteringar och dito upphandlingar. Rubbet. Allt i ofantliga, ofattbara belopp och volymer och arbetskrafter m.m., osv, etc. Allt hade han i huvudet.

     Å andra sidan fanns ju romantikern i honom. Han hade vuxit upp vid kanalen, för hans pappa jobbade där när Richard var barn och ungdom. Familjen bodde där. Då och då den här dagen kom minnen från pojkåren fram och han kunde berätta om hur han satt och såg de stora underbara fartygen färdas genom det stora diket. ”Queen Mary, Queen Elizabeth, Kungsholm”, lät det faktiskt från honom i högtalarna. ”Kungsholm”?, tänkte jag. Det var ju som om jag sagt det själv. Jag var också tokig i de där fartygen när jag var grabb, fast jag aldrig sett dem, bara de svenska. Jag frågade honom vid ett tillfälle där i Commodore om han verkligen lade märke till Svenska Amerikalinjens Kungsholm bland alla de betydligt större fartygen. Jodå, SAL:s helvita skepp var ju så vackra! menade han och påminde om att vi inte fick glömma de tre generationerna fartyg som hette Gripsholm! Dessutom hade ju Richard svenskt påbrå på mödernet, som bekant. Så vi pratade gamla skepp en god stund.

     När dagen började lida mot sitt slut och folk hade svårt att ta till sig alla fakta hejdade sig Richard. Hulda och jag satt på promenaddäcket då och hörde honom bara i högtalarna. Han bad om ursäkt och mumlade med någon vid hans sida. ”Jag får just reda på att av tekniska orsaker har en del av mitt berättande inte hörts överallt”, sade han då i högtalarna. ”Jag kanske får ta om den sista timmen?” Jag såg för mig hur ganska många tänkte ”nejnejnej, det behövs inte!” Och det gjorde det tydligen inte för han rundade av anförandet kort därefter.

     Lägg nu bara märke till bifogad bild, där vi strax lämnar sista slussen. Ser ni att det är fullt med andra båtromantiker på läktaren som hör till hotellet på vänstra sidan från läsaren sett? Alla vinkade och jublade när vi gled ur slussen (jojomen!)

     OBS! Fotot här nedan visar the great Richard hisself. 

     Hälsningar från Panamakanaljen Galanto

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas