galanto

Så här är livet på en stor ocean liner! Läs och se! QV, Dag 6 av 37.

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

     25 januari. På väg mot Cartagena i Colombia!       

     Vi vaknade 7.30. Jag vet inte varför jag skriver om det. Jag kanske tycker att det är loggboksaktigt på något sätt? 7.48 var vi ute på promenad på däck 3. Milda fläktar och små vågor. Vi kör bara i 10 knop och västerut, parallellt med Sydamerikas kust men inte så vi ser den. Frukost i Lido. Frukost och lunch i Lido erbjuder precis allt i matväg. Japansk frukost? Varsågod! Brasiliansk? Den har vi här!

     Utetemperaturen är 29 grader.

     Min förre kollega Peo där hemma sms:ade på förmiddagen (middagstid hemma) att det som vanligt på en fredag är samling i Hotell Hörnans bar idag. Jag avböjde med beklagan och anförde hinder. Peo bad om ursäkt att han hade glömt vår resa.

     Kl. 10. Föreläsning i teatern, av Captain Chris Rigby. Han är en kolossalt storvuxen pensionerad flygkapten som har flugit allt. Utom Concorde, för han fick inte plats i dess cockpit. Idag gällde föredraget ”överljudsplan”.

     Kl. 11 avlöstes Captain Rigby i teatern av Miriam Stock från Cunard, som kompetent, ingående och med många bilder presenterade morgondagens landstigningsmål Cartagena, Colombia. Tyvärr kunde inte Hulda och jag gå på det för just då var det möte i Commodore club för Svensk-Norska klubben. Egon har varit med om att bilda den för några år sen. Den är till för att vi som åker med såna här båtar ska träffas i olika sammanhang.

     Jag hade med mig anteckningsblock och penna till mötet. Gammal självklarhet från jobbet. Vi var några herrar som släpade ihop fåtöljer så alla kunde se och höra varandra. Medlemmarna småpratade dämpat. Det gick en stund och jag började undra om inte mötet skulle börja snart. Jag sade inget, men insåg så småningom att detsamma hade varit igång sen deltagarna slagit sig ned i fåtöljerna. 

     Det är lite intressant det här jag sade om ”folk som åker med såna här båtar” för det är ganska många som gör det regelbundet. Hulda och jag har inte känt till det här men det finns många vanekryssare, helt enkelt. Vi två är ju ute på vår första långkryssning och förutom det har vi åkt en gång över Atlanten. Ja, jag har nämnt det. Men låt oss bara nämna Egon och Tilda som exempel; de är nu ute på sin 74:e långkryssning! 74:e! Vi räknar nu alltså inte dagsresor till Åland. 74 kryssningar! Är det världsrekord? Ingalunda! Hälften av de andra i klubben har åkt nästan lika mycket eller mer. Och när vi har småpratat med folk ombord har vi märkt att en del passagerare knappt gör något annat än kryssar. Ja, de sitter naturligtvis inte trångt när det gäller pengar, men vi har liksom inte tänkt på att en del har det här sättet att leva.

     Kl. 13 klämde vi in ett halvtimmes gympapass i gymmet. Därefter maffig irländsk ragu på får i Britannia. Vi fick ett fantastiskt bord vid "bakrutan" på båten, med utsikt över propellerskummet.

     Eftermiddagen ägnades åt att sitta under en parasoll uppe på soldäck och läsa och skriva.

     19.00 var det galakväll igen i Queens Room. Anledningen till galan är att det är Burns Night. Storbritannien firar då den skotske nationalpoeten Robert Burns. Framför allt var det de som hade minsta anknytning till Skottland som firade, men alla andra hängde på. Det var massor med kiltar och skotska uniformer, men även engelska dito. Lite trögt i starten kanske, men sen dansade vi alla reels så det smällde i väggarna och säckpiporna tjöt så andra fartyg trodde att vi var illa ute. Bra kille, Burns. 

     Finally, middag måste man trots allt ha. Kl. 20.30 högg vi därmed in där borta i Britannia medan vi med svett i pannorna stämde av dagens mödor med våra bordskompisar.

 

Whiskystänkta hälsningar, Galanto

 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas