galanto

Kategori: Allmänt

Traktor ohoj!

Bonden kom med en ny traktor uppför vägen till vår sommarbostad. Den förra traktorn var bara stor som deras ladugård. Kempestor. Den här hade snarare gigantiska mått. Barrträden som kantade vägen vräktes omkull. Det handlade om att vår lustjakt, som stod på sin boggivagn utanför gästhuset, efter vintervila skulle återföras till det våta elementet. Vår lustjakt heter m/s Åke Olestgren, och är uppkallad efter en numera bortgången rederirevisor – god vän till mina föräldrar – som kunde dra en tiotons lastbil efter sig med tänderna.   

Traktorn stannade men motorn gick. Jag gick runt den och ropade efter bonden (Arvle) och ibland hörde jag honom svara i fjärran. Till slut stötte vi ihop vid samma traktorhörn. Bonden är också stor och hans handslag är inget som en kontorsmänniska ska utsätta sig för. Jag ignorerade hans utsträckta hand.

Efter utbyte av synpunkter på den gångna vintern pratade vi allvar. Bondens röst är djupt mullrande, som när stenblock lossnar i Alperna, medan jag mera låter som killarna som pratar om filmer i TV. Utan deras bildning, förstås. Jag undrade - med tanke på att den betongramp vi brukade backa ned trailern på hade en yttre kant där vagnen ibland fastnade - om vi skulle våga oss på att ta hela processen från vår egen strand i stället.

-        - Inga problem! avgjorde Arvle och tittade ut över sjön.

Jag påminde bara om att vi provade det ett par år tidigare och då höll traktorn på att fastna i sjöbottnen. Arvle svarade att den traktorn var ett skämt.

-        - Med den här kan jag köra ut med båten till Örnskären och vända! dånade han så att vegamössan blåste av mig.    

Han backade Den Gigantiska till båten och gjorde fast släpet vid traktorsvansen. Drog upp båten från vinterplatsen och backade sen skickligt alltihop ned till vår strandremsa. När vi kommit dit klättrade jag upp på båten för att med en begagnad telefonstolpe som styråra se till att båten kom i rätt riktning när trailern kommit ut i vattnet och började flyta (ja, båten) och lyfta från vagnen.

Nu var det överraskande långgrunt den här försommaren. Lågt vattenstånd, helt enkelt. Båten gled förnämt ut i vattnet med aktern före. Men den visade inga tecken på att gå flott från vagnen. Jag hängde och bände med stolpen men båten hängde kvar vid vagnen som en kut som tvivlande på sin simkunnighet hängde kvar vid sin mamma. Arvle backade längre och längre ut och till slut nådde vattnet över hans fötter, där han satt på traktorn.

-        - Det här går inte! meddelade han.  Jag får köra framåt och prova lite mer åt piren till. Han lade i framåtläge och de gigantiska hjulen började snurra. Jag iakttog förstummad skådespelet. Om jag inte nyss hade fått veta att det var omöjligt skulle jag ha sagt att traktorn var på väg att sjunka. Arvle sade ingenting och jag såg oavvänt på honom. Han vände sig inte mot mig men jag hörde hans vrål, blandat med motorns, när alla fyra hjulen grävde sig ned i den lösa bottnen.  Vattenytan nådde nu Arvle till bröstet. Han stängde äntligen av motorn så att det inte skulle komma in vatten i den, mer än det kanske redan gjort. Vattnet nådde nu upp till hytten medan båten var flott och just gled bort till piren för förtöjning.

Därefter ringde Arvle – fortfarande i traktorstolen – med sin mobil till sonen Orvar, att denne skulle komma med den ännu större traktorn och dra upp Den Gigantiska ur böljorna. Ett par grannar kom och kommenterade deltagande och fotograferade det eländiga med sina mobiltelefoner. Orvar kom med en traktor av galaktiska mått. Han backade ut så att kättingen (som skulle få Queen Marys ankarkätting att framstå som ett halssmycke) skulle nå den sjunkna traktorn. Och så började de galaktiska hjulen snurra, alla fyra. I den lösa sanden och bottendyn fick hjulen inte det minsta grepp. Den Galaktiska gled allt längre ut och följde Den Gigantiska ned i djupet.     

Arvle och Orvar simmade iland vilket väl var lyckosamt, men å andra sidan fick jag därmed till slut ändå betala de 400 kr svart, som sjösättningarna brukar kosta.

Numera har vi en liten boj som märker ut att gäster inte bör simma just där. På frågan ”varför” säger vi bara att det är ett par gamla vrak som ligger där nere någonstans och att man kanske kan sticka sig på något som sticker upp ur dyn.      

 

Fördjupade hälsningar, Galanto

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

RFFS: Margot ut och Mona in

I januari skrevs Margot Wallström in på det av Mona Sahlin instiftade Rehabiliteringscentrum För Floppade Statsministerkandidater (RFFS). Se tidigare inlägg om detta.

Margot kom häromdagen ut som en ny människa och det var nära att hon i dörren hade mött Mona som än en gång var på väg in. Knappt hade alltså den joviale mustaschprydde och skämtsamme föreståndaren vinkat av Margot förrän Mona anlände. Hon gjorde en bredsladd in på föreståndarens privata parkeringsplats och krävde omedelbar lossning av bagage.

I egen bil (mycket exklusiv sportmodell) fast i sällskap med Mona kom en kraftigt byggd man som också ville bo på centret. Han ville liksom Mona att någon kom och bar bagaget åt honom.

Föreståndaren protesterade och menade att Monas medföljande väl ändå inte fanns med i skaran av tänkbara gäster på det här exklusiva centret. ”Åjo!” sade den muskulöse och halade fram ett intyg där man tydligt såg att han absolut varit på vippen att bli statsminister ganska nyligen. Längst ned fanns en vidimerande namnteckning av Mona. Föreståndaren, som själv en gång räknats in i liknande kretsar, fick ge sig även om han såg mycket misstrogen ut. Muttrande bar han upp gästernas resväskor till rummen medan väskornas ägare gick in och satte sig i stora salongen. 

Rehabiliterade hälsningar, Galanto 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Fransk-italienskt drama 3(3)

Del 3 av 3

Dag 5. Nattsömnen blev usel och vi väcktes klockan åtta av ett par poliser som sade att de nog hade hittat bilen. Tack och lov! Var den oskadd? Poliserna förstod inte, men de sade åt oss att komma med. Vi åkte till en utkant av staden, där bilen stod inne på en gård. Inga krusiduller - vi kunde bara ta bilen och ge oss iväg. Vi fick troligen en förklaring om hur bortfraktandet kom sig, men vi begrep den inte.

Nu skulle vi åka till Nice igen, och lämna tillbaka Mercan och sen försäkra oss om att vi därefter skulle komma tillbaka till San Remo. Vi vågade inte chansa på att tågtrafiken skulle fungera i så många timmar att det räckte över vår returresa till San Remo. Därför hyrde vi en till bil, en liten Fiat. Jag satte mig i Mercan och min fru i Fiaten (som var billigast). Hon hade nämligen inte kört bil på tjugo år och var, kanske med viss rätt, orolig. Nu skulle hon ut på motorvägen och sen in i centrala Nice. Jag förklarade för henne att det här inte skulle bli några problem och jag sade att italienare och fransmän är kända för att köra lugnt och hänsynsfullt. I själva verket var jag lika orolig som hon, för jag är mycket fäst vid min fru.

Frånsett krångel vid motorvägens betalstationer gick resan ganska bra och det kan delvis ha berott på att vi körde i ungefär 35 kilometer i timmen. Lite knepigare blev det när vi kom in i Nice. Ibland slog trafikljusen om till rött när jag hunnit in i en korsning, men inte hon. Då körde hon i alla fall, för annars hade hon tappat bort mig, sade hon. Ibland körde vi mot enkelriktat eftersom min GPS inte kände till något sådant och vi kunde inte avvika från den. Många problematiska situationer uppstod under färden genom Nice. Vi förflyttade oss faktiskt så långsamt genom staden och väckte sådan uppmärksamhet, att trottoarerna började kantas av folk som hört talas om vår färd långt innan de fått syn på oss. Vi var som en minikortege av kungligheter, där folk jublande stod utmed gatorna för att få se oss. Som en nationaldagsparad anlände vi till Ärlige Jean-Luc och hundratals, kanske tusen, människor ville se upplösningen av dramat.

Ärlige kom ut och han tycktes vara välkänd av massorna, för jublet steg till orkan när han visade sig. Vi lämnade Mercan, och folkmassorna hade hela tiden fotograferat och filmat oss med sina mobiltelefoner. Antagligen satt folk i Mumbai, Nairobi, Chicago, Eslöv och Singapore och njöt av dramat praktiskt taget medan det pågick.

Till slut satt jag bakom ratten på Fiaten och frun bredvid. Motvilligt skingrades folket och återgick till sina vardagssysslor. På vägen till San Remo åkte vi in i Ventimiglia för att äta. Vi hade blivit medvetna om att vi var utsvultna. Ingen av oss hade haft aptit på flera dagar. Det fanns en enkel med trivsam ristorante i utkanten av staden och där kunde vi äta varsin ordentlig pastarätt. Krögaren vägrade att ta betalt, för han hade just sett oss på Facebook och ville ha våra autografer. Vi satt på ristoranten i två timmar för vi var för slutkörda för att orka röra på oss. Bilen var hyrd för ett dygn så den kom med till hotellet i San Remo. Vi lade oss tidigt även den här kvällen.

 

Dag 6. Vi var sängliggande hela dagen.

 

Dag 7. Vi lämnade tillbaka bilen och fick betala extra för att vi haft den i två dygn. På hotellet berättade en receptionist på knagglig engelska att ett flertal atomer hade stulits på ett statligt forskningsinstitut där i San Remo. Det satt redan vid stölden små kilar i dem och de kunde klyvas när som helst. Vi visste inte mycket om detaljerna vid atomklyvning men att företeelsen var riskfylld var ju allmänt bekant. Vi packade därför ihop vårt bagage på hotellet och betalade för en vecka fast vi hade en natt kvar att sova där. Därefter tog vi tåget till Nice och hittade ett skapligt mindre hotell. Vi åt middag på en trevlig restaurang i närheten av Place Massena.

 

Dag 8. Hemresa.

 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Hemkomna hälsningar, Galanto 

Fransk-italienskt drama 2 (3)

 

Dag 3. Vi gick till San Remos järnvägsstation på förmiddagen för att höra om det kom några tåg från Frankrike. Ja, det gjorde det. Strejken var avblåst. Åh, så skönt! Nu kunde vi bli av med Mercan, som kostade en bra bit över tvåtusen svenska kronor per dygn.

     När vi skulle hämta bilen hade en skåpbil ställts framför den så att vi inte kom ut från parkeringsfickan. Bakom bilen var en stenmur så vi satt fast, helt enkelt. Vi såg oss omkring, men ingen skåpbilschaufför kom hastande med ursäkt för att han stängt in oss. En försvårande omständighet i såna här situationer är att i Italien pratar nästan inga människor engelska. Inte så här ute i provinserna. Först provade vi att se om en passerande medelålders man med hund kunde förstå ungefär vad som var vårt problem. Vi var inte i närheten av att lyckas. Några försök till i den vägen gjordes. Ingen framgång. Då gick vi till polisstationen för att förklara problemet. Ingen förstod oss där heller, men de pekade på klockan och sade att ett par timmar senare skulle Luigi komma och han kunde lite engelska.

     Ja, det var väldigt lite, men han skjutsade oss till bilen för att själv göra sig en bild av eländet. Vi visade med gester och enstaka engelska glosor att vi ville komma ut med Mercan. Köra ut! Framåt! Si? Luigi förmedlade ett intryck av att han skulle ordna saken. Vi förstod inte hur, men vi tänkte att om det inte går bra får vi väl återvända till polisstationen och besvära igen.

     Sent på eftermiddagen gick vi tillbaka till parkeringen för att se om det hade hänt något. Ja, det hade det. Skåpbilen stod kvar men vår Merca var bortfraktad! Nu hade vår oro stegrats till något som liknade panik. Hade Luigi trott att vi ägde skåpbilen och att vi med våra gester menat att Mercan skulle iväg? Vi snubblade iväg till polisstationen igen, men nu var det bara nattskiftet där och ingen kunde ett ord engelska.

Dag 4. Vi åt tidig frukost och hastade ned till polisstationen igen för att höra med Luigi vad som hade hänt och vart i hela friden Mercan hade tagit vägen. Tyvärr hade Luigi nu ledigt och han hade åkt till Genua för att hälsa på sin mamma några dagar. Min andhämtning hade nu fått ett visslande biljud och min frus hade i stort sett upphört. Vi behövde nu ringa till Ärlige Jean-Luc och säga att vi måste hyra hans Merca ett okänt antal dagar till eftersom den kommit bort. Samtalet var inte roligt, men vi sade att det nog inte var någon fara för polisen var redan inkopplad. Det där med polisen verkade inte göra Ärlige märkbart lugnare. Vi gick ut i San Remo och tittade för första gången närmare på stan. Den var säkert väldigt fin, men vi var alldeles för oroliga för att kunna njuta av skönheten. Vi beställde in mat och vin på en trattoria och petade och läppjade på det som serverades, men det gick trögt. Vi var inte i form för att smörja kråset. Vi gick och lade oss tidigt den kvällen, minns jag.

Smärtsamma hälsningar, Galanto

 

 

Fransk-italienskt drama 1 (3)

     Dag 1. En oerhörd storm med skyfall, översvämningar, jordskred och många dödsfall hade drabbat franska Rivieran. Vi hade dåligt med information om läget när vi skulle landa i Nice ett par dagar senare. Jodå, flygplatsen var öppen och planet landade. Solen sken som vanligt och det var varmt. Frun och jag skulle ta igen oss en vecka i San Remo med omgivningar. Vi gick till Informationen på flygplatsen för vi hade hört att vi inte behövde åka buss in till centralstationen i Nice för att komma till San Remo. Det gick visst att kliva på tåget på en station i närheten av flygplatsen.

- Nej, det går inga tåg för närvarande, sade damen i Informationen.   

- Till följd av stormen, förstås? förmodade jag.

- Javisst.

- Ja, det var fruktansvärt alltihop, sade jag medlidsamt. Men då får vi väl ta buss till San Remo i stället.

- Buss? Det finns inga bussar som går härifrån till Italien! svarade damen.

- Inga bussar?

- Inga bussar. Har aldrig funnits.

- Men vi har ju ett hotellrum som står och väntar i San Remo!

- Järnvägen öppnas för trafik i morgon.

     Jag är måttligt kunnig i franska men tror att jag förstod att busslinjer till Italien inte kunde förväntas uppstå just då bara för att vi hade bokat hotellrum.

- Men vad gör vi då? Vi kan ju inte åka taxi till San Remo. Det är alldeles för långt.

- Ni kanske kan hyra bil? Det finns biluthyrningar på Terminal 2. Gratisbussar går dit var tionde minut.

     Min fru och jag överlade en kort stund och insåg att andra kunde vara i samma prekära situation. Vi kanske borde snabba oss på till biluthyrningen.

     Ja, gratisbussen var proppfull av människor som vi hade sett vid bagageutlämningen. De skulle nog hyra bil, allihop. När vi klev av vid Terminal 2 gick vi åt det håll som visade vägen till biluthyrningen men ingen följde efter utan alla andra gick åt ett annat håll. Vi kunde alltså ta det lugnt. Det var ganska långt att gå. När vi närmade oss uthyrningen såg vi alla de andra igen och de låg före oss. De skulle till samma ställe men hade tydligen gått en kortare väg. Vi kom sist in till biluthyrarna men hittade en som hade kortare kö än de andra. Den anlitade vi och fick hyra en mycket liten Peugeot som var så klen att den knappt klarade uppförsbacken vid påfarten till motorvägen till Italien.  Vägen i fråga är å andra sidan oerhört vacker så färden var njutbar. Bilen hyrdes för ett dygn för vi ville inte ha någon bil alls. Vi hade tänkt åka buss fram och tillbaka till olika ställen på kusten. Vår biluthyrare hade inget kontor utanför Frankrike.    

     Dag 2. Efter frukost och en första riktig promenad i San Remo tog vi bilen tillbaka till Nice. Det handlar om en sträcka på ungefär femton mil. Frånsett det schizofrena i att hitta bensinmack vid flygplatsen och sen rätt spår in till uthyrningens återlämning gick det bra att bli av med bilen. Vi är mycket förtjusta i Nice så vi bestämde oss för att ta buss in till stan och luncha där. Mätta och otörstiga promenerade vi senare till centralstationen för att ta tåget tillbaka till San Remo. Då visade det sig att på de franska järnvägarna hade det nu hunnit bli strejk.

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

     Det fanns bara en sak att göra: hyra bil igen. Att åka hela vägen ut till flygplatsen igen för den saken var uteslutet. Efter en del letande hittade vi i stället Ärlige Jean-Luc som hyrde ut bilar. Han hade inte så många och den han hade inne just då var en Mercedes av största möjliga modell och uthyrningspris. Vi tog den. Den var fantastisk ute på motorvägen men när vi kom till de trängre gatorna i San Remo var den opraktisk på gränsen till hopplös. Om vi parkerade den i närheten av vårt hotell tog den upp större delen av gatan och spärrade all trafik. Vi parkerade en bra bit ifrån hotellet och vi var oroliga hela tiden att någon skulle stjäla eller demolera den under natten.

Kommunikativa hälsningar, Galanto 

Stekhett börstips och sånt

Ett nytt bolag på Warszawa-börsen har uppfunnit något som kan bli lösningen på ett av de största globala miljöproblemen. Mycket spännande. De har utvecklat en slags ersättning för vanligt vatten (sötvatten) och marknaden är förstås kolossal. Medlet och företaget stavas som det låter men min skrivare kan inte få fram namnet. Ni får leta själva. Jag har köpt en hel del av det här. På risksidan finns att ämnet är ganska explosivt, men jag tror absolut på det ändå.

 

Jag grämer mig sedan några dagar för min privata årsbudget har blivit oanvändbar. Jag hade helt enkelt missat att det är skottår i år och att det alltså är ytterligare en dag som ska finansieras. Det är bara att börja om från början.

Producenten som ska göra TV-serien om min trädgård (se förra bloggen) har inte hört av sig, så jag ringde och låtsades undra om någon struntsak. Jo, han hade just tänkt ringa mig, men det har varit väldigt tajt om tid. I stället för att serien börjar med mina säsongsförberedelser blir det nu så att allt börjar när växtligheten har kommit igång lite. Ja, han har nog rätt. Producenten är väldigt kunnig och pålitlig. Filmandet och sändningarna kommer alltså att köra igång i maj. Det blir otroligt spännande, såväl för TV-tittarna som växterna.

 

Spirande hälsningar, Galanto

 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

Stående fågel med split vision

En av den här vårens gråkulna morgnar satt jag med en kaffekopp i handen och betraktade den lilla fågel som varje dag brukar sitta på en av syrenträdets kvistar. Fågeln är svart på huvudet och gul på magen och jag är ganska övertygad om att det är en rödhake. Hane eller hona har jag ingen aning om. Jag är inte bra på fåglar.

Jag tänkte att ”där sitter han igen” och alltså hade jag utnämnt honom till hane utan att fundera så mycket på det. Men det jag kom att tänka på var att vi brukar säga att fåglarna ”sitter” på en gren eller ett staket. Jag tittade noga och jag kunde verkligen inte säga att fågeln satt i vanlig mening. Om vi människor sitter så sitter vi på baken och har benen rakt fram eller rakt fram till knäna och därefter i mer eller mindre rät vinkel nedåt.

Om den här fågeln hade suttit på sin stjärt hade den kanske gått av. Fågelstjärtar ser inte ut som våra. Benen var inte utsträckta framåt. Inget tvivel råder om att rödhaken stod. Kanske lätt knäböjd, men absolut stod den. Varför säger vi då inte att de små fåglarna står? Tranor (t.ex.) står också, och där säger vi att de gör det. Är den här skillnaden i uttryckssätt en hjälp från ornitologer för att hjälpa oss andra att skilja rödhakar från tranor? Mycket omtänksamt i så fall, men jag tror att risken för förväxling hade varit ganska liten. 

Rödhaken och jag – som blivit ganska bekanta under vintern – tittade på varandra. Han vred på huvudet och såg på mig med sitt högra öga. Jag såg på honom med båda mina ögon. Vi människor har ögonen bredvid varandra och tillsammans ger de ett stereoskopiskt seende som gör att vi kan bedöma avstånd, andra fördelar att förtiga. Har inte fåglarna stereoskopiskt seende? Envist tittade det lilla yrfäet på mig med bara ett öga i taget. Ibland bytte han öga. Jag kunde aldrig, aldrig se båda samtidigt och visste alltså inte om han hade det bortvända ögat öppet eller stängt.

Om det ögat var öppet (och jag har aldrig hört att fåglar alltid har ettdera ögat stängt) måste väl det innebära att det också såg något? Två helt skilda synintryck samtidigt in i hjärnan, alltså? Till yttermera visso en förbannat liten hjärna. Blir det inte kaos i det där lilla huvudet hela tiden?

Det sägs att man kan lära sig mycket av att iaktta naturen. Jag har inte lärt mig något utan bara fått en massa frågor på halsen. Jag funderar på att be Martin Emptiness på TV:s naturprogram tala om hur det ligger till. Annars finns det en undulat i en grannlägenhet och den kan faktiskt prata skapligt. Den om någon borde kunna ge klart besked.  

Fjäderprydda hälsningar, Galanto

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Ofullbordade verk fullbordar framgång

Har du någonsin lagt märke till vilket extra intresse ett verk av en någorlunda erkänd konstnär fångar bara genom att det av någon anledning aldrig blev färdigställt? Vi kan nämna Turandot, den opera som bland många kännare anses vara den förnämsta av dem som Puccini klämde ur sig. Ja, många har den som favoritopera överhuvudtaget. Vi har också Kafka som insåg den tanke jag är på väg att påminna om. Han satsade ju nästan helt på det här. Hans Processen, Slottet och Amerika/Den försvunne anses ju alla vara just ofullbordade. Tanken går vidare till Mozarts Requiem som - genom att det aldrig färdigskrevs av Mozart själv – har just den rätta mystiken och dessutom var det ju hans sista verk, tillika dödsmässa. Till slut kan vi nämna Franz Schubert som kanske mer än något annat – hans syfilis möjligen undantagen - är känd för sin Ofullbordade symfoni. Man kan alltid ana något outgrundligt i varje takt, för vad skulle det ha blivit om Den Store fått fullborda verket?

För den som skriver en deckarnovell eller dito roman borde rimligen samma regler gälla. Jag har skrivit några deckare som haft ett traditionellt slut. Skurken har efter mycken möda (från författaren) avslöjats och det har varit omöjligt att gissa att det var han som var mördaren. Detta påstår de av mina vänner som tvingats läsa manusen. Dessa manus har också haft en traditionell, dvs. omild, behandling hos förlagen.

Jag experimenterade därför med att göra det senaste alstret ofullbordat. Om inte det hjälpte – vad skulle då leda till framgång? Det skulle inte vara någon lösning på gåtan alltså, och läsarna lämnandes stående på tårna av upphetsad nyfikenhet, precis som när man läser Edgar Allan Poes ”Arthur Gordon Pyms äventyr”. Den slutar som möjligen bekant just när kannibalerna har fångat honom och börjat bläddra i kokböckerna. Jag har till denna dag inte kommit över det chockartade slutet på den.

Svaren från bokförlagen föreslog en utveckling av hela idén. De ansåg att jag inte bara skulle utelämna slutet på manuset utan även början och mitten. Jag blev naturligtvis upprörd eftersom hela vitsen med idén är att fra

 

Ofullbordade hälsningar,

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Galanto        

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                   

 

George Martin och vi unga popidoler med affärsnäsa

George Martin (Beatles producent you know!) har gått ur tiden, som så många andra. Det är vanligare nuförtiden att folk gör det, jämfört med när vi var unga. Det hör till att man tänker sig tillbaka till ungdomen i ett sånt här läge. Så då gör jag det.   

I den lilla staden där jag växte upp fanns det egentligen bara ett popband. Och det (vi) hade funnits i två månader, om man räknar från den dagen då alla fyra medlemmarna (grabbar) blivit ägare till ett instrument.

Tjejerna i staden längtade förtvivlat efter egna idoler på hemmaplan och alla andra grabbar grämde sig över att vi hann först. Om jag säger att vi i första hand repeterade medan vi hade spelning för publik, så sitter jag inte och försöker vara rolig. Vi hade väldigt svårt att få tag på replokal och när är man mera motiverad att göra rätt än när man spelar på en klassfest eller annat lokalt party? 

Vi hade Beatles-sättning vilket förstås innebar att det var sologitarr (Erik), kompgitarr (Lukas), basgitarr (jag) och trummor (Markku). Erik hade tagit musiklektioner i ett par år och var den som talade om för oss andra hur vi skulle göra. Lukas kanske var snyggast, men jag kom nog som tvåa. Det var han och jag som sjöng. Erik kunde inte sjunga och lira sologitarr samtidigt. Markku var killen som nästan mera var manager än trummis. Han visste precis hur vi skulle göra för att komma någonstans i en tuff bransch.  

När hösten kommit en bit på väg det året hade vi genomfört tre spelningar och fem repetitioner. Alltså två repetitioner som inte samtidigt var gig. Intresset för oss var på kokpunkten där hemma och det var dags för den årliga Höstmässan i staden. Den ägde som vanligt rum i folkparken och där fanns allt möjligt krimskrams att köpa – allt från trämuggar till tubsockor och polkagrisar. Men inne i Pråmen, den laduliknande lokalen för artisters framträdanden, där skulle vi uppträda!

Inträdet till folkparken kostade tio kronor. Alla som sålde något fick sina pengar direkt av kunderna men vi artister skulle få betalt efter skälighet, så att säga. Lite mindre till soloartister och lite mer till grupper. Så tänkte fritidsförvaltningen, som var högsta ansvariga för festligheterna. Men Markku, han kände vårt värde som publikmagneter. De andra artisterna – en dragspelare, en trubadur med egna visor, den grekiska folkmusiktrion Hellas Angels och en flickgrupp som dansade till inspelad bakgrundsmusik – räknade vi inte som konkurrenter. Kommunen tänkte dela artistgagerna så att alla fick lika mycket, vilket vi tyckte var absurt. Åtminstone Markku.

Han visste att kommunen hade använt en mojäng med fotoceller för att räkna hur många som per dygn cyklade över kyrkogården fast det var förbjudet. Han talade om för fritidsförvaltningen att vi ville ha den som räknare för att sen visa hur stor publik vi hade jämfört med de andra ”artisterna”. Vi ville helt enkelt ha betalt i förhållande till hur stor publik fotocellerna räknade ihop till. Varje gång någon passerade entrén skulle ljusstrålen brytas och 1 st. publikenhet registreras. Perfekt.

Fritidsförvaltningen gick till vår lätta häpnad med på kravet och när det blev vår kväll riggades demonstrålen upp vid entrén in till Pråmen. Vi i gruppen gnuggade händerna när vi såg hur stadens unga trängdes vid entrén. Vi blev nästan oroliga att några småvuxna skulle trampas ned och att vi bröt mot brandförsvarets regler om hur många som fick finnas i lokalen.  Dörrarna öppnades och publiken strömmade in. Det var den största publiksuccén i stadens historia. Vi i bandet tänkte som kassaapparater under hela konserten som bestod av fyra låtar, av vilka vi lirade två stycken tre gånger.

När vi och arrangörerna kollade ljusräknaren fann vi att det varit så tjockt med publik i Pråmen att ljusstrålen bara brutits en gång – nämligen när dörrarna öppnades och ungdomarna vällde in. Sen slöts strålen när alla kommit in. Vi fick därmed enligt glasklar överenskommelse betalt för en (1) åhörare.    

Jag har aldrig lastat George M och Beatles för att mina skolbetyg inte var så lysande, men mina föräldrar gjorde det. Ja, visst tog George och hans stall i hög grad bort mina tankar från skolböckerna! Frid över dig, George!

Tacksamma hälsningar, Galanto

      

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Förljugen reklam? Ha!

I övre ungdomen läste jag engelska en sväng på universitetet och som diskussionsämne kom vid ett tillfälle upp ämnet reklam.

Det vi bland annat fick att diskutera var en reklambild för herrparfymen Old Spice. Bilden föreställde en ung man som satt vid en strandkant och han var omgiven av ungefär sju unga vackra kvinnor. Som förväntat gick alla kurskompisarna till angrepp mot reklambilden och i hånfulla tonfall gick orden ungefär som "... och då skulle det alltså komma en drös tjejer och slingra sig om en, bara man använder Old Spice!"

Eftersom jag tydligen var den ende som visste bättre måste jag stillsamt invända mot gängets förhastade fördömanden. Så här var det:

Några år tidigare - i den verkliga ungdomen - bodde jag i en studentbostadsbyggnad. Där bodde killar och tjejer och det var trivsamt, men jag hade kommit över en annan bostad, en etta, till billigt pris och skulle inom kort flytta. Haken var att jag hade spanat in en söt tjej och jag var lite orolig att tappa den lilla kontakt jag hade fått med henne. Jag hade förstås ingen aning om huruvida hon var det minsta intresserad av mig. Det var bekant i korridoren att jag skulle flytta efter årsskiftet vilket var snart.

I den här vevan bjöd tjejen (vi kan kalla henne G) korridorkompisarna på fest i sitt rum. Jag kände nu att jag måste göra något radikalt så att G lade märke till mig. Efter duschning (inför festen) men före påklädning förstärkte jag min dragningskraft med hjälp av en flaska Old Spice som dittills varit oöppnad. För att ytterligare öka mina chanser hos G gnodde jag in mig med hela innehållet i flaskan.

Ja, det funkade. Blommorna kroknade i hennes rum och ingen kände hur maten smakade, men G föll för mig. Jajamän, fast det luktade som ett raffinaderi hela våren i G:s rum. Vi blev ett par och gifte oss och välsignades med barn.

Vid tiden för seminariet hade vi bara ett barn - en dotter på sex månader. Jag talade om för kurskamraterna att tack vare Old Spice sitter jag nu här, lyckligt gift och har ett vackert barn. Samtliga var förstummade och några fällde en tår.  

Sannolikt finns det många män före mig och efter mig som apterat en skvätt Old Spice inför förföriska tillfällen. Utan att lyckas. Vad har jag för kommentar till det? Jag tror att dessa män i så fall har gjort det löjliga misstaget att skvätta på för lite! Kom igen när ni har hällt på er en hel flaska! säger jag.

Om andra sorters herrparfymer har samma magiska inverkan vet jag inte. Det är naturligtvis mycket möjligt, men jag har aldrig fått prova.

 

Eteriska hälsningar,

Galanto 

 

”När och fjärran” bevarar mystiken

 

Jag har sett ett avsnitt av TV4-programmet När och fjärran. Programserien har gjort en nystart och nu har man olika kändisar som ciceroner på de platser som är resmål. Programmet och upplägget är rena fyndet för den som vill ha spänningen kvar när hen reser till platsen i fråga. 

Dolph Lundgren och hans kompis Johan Pråmell började med att säga att de faktiskt aldrig tidigare varit på Hawaii. Första bilderna från Hawaii var 3 sekunder från en beach och därefter flög de helikopter över ön Hawaii. Där fick vi under 1 min 10 sek se ön från luften. Resten av flygtiden (i runda slängar lika mycket, dvs. 1 min 10 sek) fick vi se och höra D och J prata inuti choppern.

Sen fick vi se fyra unga flickor (Angelica Blick, Janni Delér, Elsa Ekman och Lisa Olsson) som är kända från bloggar och instagram. De åkte till Berlin. Vi fick se när de klev i och ur taxi och så inklippt hur de gör sig på foton. De gick därefter in i det annorlunda hotell de hittat och vidare såg vi när de gick in på stadens äldsta restaurang där en av dem åt av en enorm portion fläsklägg. Inga bilder som visade hur staden ser ut.

Lars Ohly och hans kompis Rami Shaaban tänkte visa oss Madrid.  De började i ett gathörn där de pratade om hur kul de skulle ha. Inga stadsvyer. Det fick vi däremot strax därpå för vi fick se Plaza Mayor i bakgrunden i 35 sekunder innan de två gick på marknaden El Rastro. Vi fick också se marknaden Mercado San Miguel. De beställde tapas och skrattade när de åt. Lars skrattade nästan hela sin programtid och framför allt när han och Rami fick lära sig skiva skinka. De köpte nötter och mandlar. Huvudsakligen såg tittaren folkträngsel och skinkskärningen. Inga bilder visade hur staden ser ut. 

Åter till Hawaii där Dolph och Johan åkte ut med båt för att titta på delfiner. Vi fick se en grupp delfiner – eller åtminstone deras fenor. D och J pratade om det märkliga att J aldrig snorklat. De åkte båt med glasbotten så de såg ned i havet. De provade sen snorklingen och kunde se sköldpaddor.

Även flickorna i Berlin gick på marknad. Här var det i Mauerpark. Ny folkträngsel. De älskade marknader och satte sig i varsin vilstol med varsin öl. De nämnde intressanta delar av Berlin men det kom inga bilder av dessa.

D och J hyrde ett slags paddelsurfbräda – varsin förstås. TV-tittarna fick se deras svårigheter med brädorna, hur de ramlade i vattnet och hur blöta de blev. De hade kul. Inga bilder på något annat.

Efter reklampaus var det besök i Pearl Harbor. Vi fick se ett krigsfartyg, både inuti och utanpå, men inget annat. D presenterades som en baddare på krigshistoria och han förklarade hur det kom sig att han var det.

Flickorna gick på tatuerarsalong. Lars och Rami gick på flamencorestaurang och Lars var lyrisk. Han skrattade hjärtligt igen när de själva fick prova utanför. De gick på fotboll så vi fick se fotbollsstadion Santiago Bernabéu.   

Frånsett bar-, restaurang-, stadion- och tatuerarinteriörer i Madrid och Berlin samt en gräsmatta och vattnet vid havskanten på Hawaii fick vi tittare inte se ett smack från de här resmålen och praktiskt taget inte veta ett dugg om dem. Det här var ett perfekt program eftersom de tittare som vill åka dit som sagt har hela spänningen kvar. Hurra för ett reseprogram som inte förstör överraskningseffekten för turisterna!

 

Hälsningar,

Galanto

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Reseförare

Karl-Axels betalningsturnéer, viner m.m.

Karl-Axel har just kommit tillbaka från Smögen, där han varit och betalt räkningar. Han betalar aldrig räkningar per dator utan han åker till Smögen och betalar de räkningar som berör sommarstället som ligger där. Han går då in på bankkontoret i Smögen och betalar över disk. Såna där saker måste göras ordentligt. Karl-Axel är en stor släkts nästan ende arvinge och har undan för undan ärvt en ansenlig förmögenhet. De räkningar som avser hans lägenhet i Stockholm, Vasastan, betalar han på bank i Stockholm och de som avser lägenheten i Uppsala betalas på samma sätt fast i Uppsala.

Varje månad gör han en betalningsturné till de tre orterna. Han kör bil men har blivit gammal och han körde ganska illa redan som ung. Karl-Axel är änkeman och saknar arvingar.

Karl-Axel är hetlevrad och han skäller ofta ut sina bekanta för att de så sällan hör av sig. Det är bara det att föreståndaren för stora värmecentralen må ta den som ringer när han vilar middag, vilket kan vara när som helst mellan kl. 14 och 17. Man får heller inte ringa när han äter middag och inte när han har börjat titta på film på TV vilket han gör varje kväll från kl. 20 och fram till småtimmarna. Ringer man på förmiddagen är det fullt antagbart att man väcker honom och då blir det inte heller roligt.

Han äter middag på Gyllene Storken varje dag. Han har alltid beställt maten i förväg och han har eget bord. Varmrätten varierar men det är alltid sillsmörgås till förrätt. Han tycker det blir för dyrt att beställa snapsen på restaurangen så han tar den där hemma, innan han går. Utan att svälja den. Han har den i munnen och sväljer den när han sitter till bords på Gyllene Storken. Man bör inte gå fram och konversera med honom när han är på väg till middag. Däremot kan man ansluta sig (men inte ringa, som sagt) när tutingen väl är svald.

Jag gjorde det häromdagen när jag behövde tips om ett gott vin som skulle bli födelsedagspresent till en av mina kompisar. Karl-Axel är grym på viner. Han pekade på den flaska han just fått in till varmrätten. Han beordrade in ett vinglas till mig och jag fick en ordentlig slurk, för egentligen tycker han att en helflaska är i mesta laget. Och allt annat för lite. Flaskan var en Château Tour Seran, Cru Bourgeois, Médoc, 2012. Den kostar 209 kr och är utmärkt som present eller att dricka vid det där speciella tillfället. Ja, det var ett förnämligt vin i bästa franska stil.

                 

 

Vårvinterhälsningar,

Galanto  

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

                

Extremiteter

 

Ett ord, ett begrepp, som används extremt mycket i vårt språk nu för tiden är ”extremt”. Eftersom det används stup i kvarten i alla sammanhang betyder första meningen i det här stycket att ordet används ganska mycket.

När man förr använde ord som ”mycket” eller ”väldigt” säger och skriver man nu ”extremt” om allting. Man sade att något förekom ”mycket ofta” eller att något var ”väldigt högt” och så vidare. Men det var förr, det. Nu är det extremt vanligt och extremt högt.

Om man tittar noga på det här med extremt vanligt kanske man får för sig att föreslå ett alternativ. Kan man inte i stället för att kalla något extremt vanligt säga att det är ”normalt”?

Ett annat ord som tappat sin ursprungliga betydelse är ”unik”. Jag är en enkel, extremt språkkunnig person (dvs någorlunda kunnig) så jag tål att rättas, men unik betyder väl ungefär att något är det enda i sitt slag? Som det nu används betyder det att något är tämligen ovanligt. När det används tillsammans med ordet extremt kan man undra vad tillägget har för förstärkande betydelse. ”Extremt unikt”, säger och skriver man alltså.

Då måste väl det beskrivna (om något alls) vara icke existerande, eller?

På radio hörde jag nyligen att Sveriges ekonomi var extremt tvådelad. Ja, inte hade det räckt med bara tvådelad, inte.

Nu ska min fru och jag ut i det för vintern extremt vanliga vädret (gråkallt) och åka på extremt tvådelade plankbitar.

 

Unika hälsningar,

Galanto

"Välstånd" som åkomma

Vissa personer har en så frapperande förmåga att åtnjuta materiellt välstånd, att frågan uppkommer huruvida själva rikedomen bara är ett symptom på ett kroppsligt eller själsligt tillstånd. Man bör raskt undanröja frestelsen att kalla tillståndet "sjukdom" eftersom annars alltför många skulle leta efter möjligheter att smittas och detta förekommer endast sällan. Jag ska försöka förklara åkomman som begrepp.

Mycket riktigt finns den beskriven i medicinsk litteratur - vilket ante oss. På latin brukar den kallas "prosperitatis". Vi kan tydligen indela åkomman i två möjliga tillstånd: ärftlig eller akut.

Den ärftliga formen åtföljs med åren ofta av gikt. Symptomen omfattar bland annat överdriven men inte plågsam mättnadskänsla efter måltider, påtaglig övervikt  och reducerad mental aktivitet. Den ärftliga formen är oftast kronisk.

Den akuta formen är i allmänhet självförvållad, inte gärna smittsam och framkallar sällan medlidande från andra människor. Omgivningen lägger ofta märke till den genom förändringar i den drabbades "ambulationis", dvs sätt att förflytta sig. Detta brukar kallas Ferrari-syndromet när man talar om yngre drabbade, och Bentley-syndromet när äldre avses. Den akuta formen av prosperitatis kan mycket snabbt försvinna - bokstavligt talat över en natt ibland.

Bästa botemedlet mot prosperitatis anses vara hård beskattning.

I vår stad finns en man (Roger) som lider av långt framskriden prosperitatis. Han anser att han har fått tillståndet (åkomman) av kommunen. Roger driver ett entreprenadbolag som ofta anlitas för att bredda och snygga till gator och parker, asfaltera, riva byggnader m.m. Ibland går uppdraget till någon annan anbudsgivare men i allmänhet tar Rogers bolag över efter en tid, när den andre inser att han inte har resurser att klara genomförandet. Roger värjer sig så gott det går mot överdriven betalning från kommunen men motståndskraften brukar vara begränsad. För två år sen grävde Roger upp halva stan för att snygga till gatorna. Nu har han gjort det igen, för gatorna borde nog - enligt kommunen - ha varit 8 centimeter bredare.

För att lätta på pengabördan köpte Roger för två år sen en lustjakt för 8 miljoner kronor. I år byter han den mot en som kostar 21 miljoner. I inget av fallen var det hans sista korvören som gick åt till båt.

 

Akuta hälsningar,

Galanto 

 

Karl-Axel, stor småjägare

Jag blev bjuden till jakt av min granne Karl-Axel för jag var den ende han aldrig frågat förr och alla andra hade tackat nej efter att tidigare ha tackat ja en gång och deltagit. Karl-Axel hade jagat i hela sitt liv och han fnös åt alla amatörer till älgjägare, hjortjägare, buffeljägare och björnjägare. Dessa var dilettanter som pepprade sina gigantiska måltavlor med så många skott att de stackars djuren inte kunde undgå att lägga sig ned och föraktfullt avlida.

Kar-Axel avfärdade min invändning om total brist på jaktmundering och beväpning med att det här handlade om långt driven precisionsjakt. Jag kunde få ha mörk kostym om jag ville, och vad knallpåkarna anbelangade hade han flera.

Karl-Axel ägnar sig åt jakt som verkligen kräver skicklighet! Endast driven av nyfikenhet tackade jag ja, och en lugnande omständighet var ju att de som varit med honom tidigare veterligen hade överlevt. 

På utsatt dag kl. 04.30 knackade han på hos mig och han hade på sig pikétröja, kortbyxor och knäskydd. Han hade ett extra par knäskydd med sig åt mig. Några gevär såg jag inte men antog att de redan låg i bilen. Jag visste det inte då, men begrep efter hand att vi var ute på småviltjakt.

Gevären hade han hela tiden haft i den väska som jag trott innehöll ett par smörgåsar. Jag klämde på mig knäskydden och kavlade upp kostymärmarna samt traskade efter Karl-Axel ut i småskogen. Han lade sig på knä och smällde av ett par skott så att småfåglarna försvann och inte mera hindrade oss att höra villebråden. Och så satte vi igång. Med de diminutiva skjutvapnen sköt vi under de närmaste timmarna en hel rad av de minsta djur jag någonsin sett.

Ett led i i jakten var att välja rätt ammunition till varje villebråd. Ju mindre djur, desto lättare ammunition. Fara vore ju annars att det inte blev något kvar av villebrådet och därmed ingen trofé att stoppa upp och tejpa fast på väggen. Karl-Axel hade många olika sorters pipor till vapnen och lika många slag av ammunition. Jakten blev oerhört lyckad och jag var glad att ha fått komma med på den.

Ryktena om Karl-Axels precisionsjakter ledde till en inbjudan till fin middag i jaktförbundet. Han fick där hålla ett föredrag om sin jakt och blev sen aldrig mera inbjuden.

  Jagade hälsningar, Galanto