galanto

Kategori: Barn

Queen Victoria, Samoanska sagan

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

    

 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

17 februari. För många år sen, när jag bodde i studentrum, kom jag och tre andra grabbar i samma bostadsflygel på att vi borde starta en studiecirkel i något språk. Vi studerade olika ämnen men vi var alla med på den här idén. Språket fick inte vara svårt och vi bestämde att det skulle vara det minsta språket som vi kunde hitta en lärobok i. Det blev samoanska. Vi studerade inte intensivt och det gick åt en del whisky under lektionerna. Vi hade givetvis ingen lärare utan studierna skedde i kollektiv, så att säga. Charmen med Samoa är väl bland annat att det ligger så fruktansvärt långt bort i ensamhet där ute i Stilla havet. Studiecirkeln blev inte långlivad, men jag hade köpt boken och ibland under följande år läste jag lite i den. En liten dröm om söderhavet hade jag haft sedan jag var liten knatte och den hade med det här vuxit en bit till.

Och kl. 7.30 den här dagen väckte Hulda mig och sade att vi höll på att angöra Samoa. Närmare bestämt stora kajen i Apia, Samoas huvudstad. Vi tittade ut genom hyttfönstret och såg att ett trettiotal ungdomar i vackra dräkter stod grupperade på kajen. Och så plötsligt brast de ut i sång till inspelad bakgrundsmusik medan de dansade och vinkade. Vi slängde på oss kläder och sprang ut på promenaddäcket och vinkade tillbaka. Det var oerhört vackert och så överraskande att en (med åren) lättrörd person som jag hade största svårigheter att hålla tillbaka tårarna. Tokskallarna hade till och med rullat ut röda mattor på kajen. Ojojoj, förstår ni. Bland ungdomarna fanns också Miss Samoa 2018 (med krona på huvudet etc, ni vet) och jag kan nästan svära på att hon vinkade åt mig. Det kan väl hända att det hela till del var till för att främja försäljningen av kläder, souvenirer och annat som nu öppnat strax intill, men vem bryr sig om såna invändningar?  

Efter frukost gick vi in mot stan. Det var nu söndag och omkring oss hörde vi att det var ju synd för här är allt stängt på söndagarna. Vi följde Beach Street och temperaturen var ungefär 35 – 36 grader. Det som absolut inte var stängt var kyrkorna. Samovarerna (jajaja) är oerhört kyrksamma och det finns kyrkor överallt, med alla trosinriktningar (bara de är kristna …). Klockan var bara 10 f.m när vi hörde musik från en av kyrkorna utmed gatan. Utanför kyrkporten stod små förföriska vitklädda flickor (se bild) och flirtade med oss och de visste mycket väl att de var oemotståndliga. Inne i kyrkan satt de vuxna och de sjöng som om hela världen hängde på det. Inte så vilt och lössläppt som amerikansk gospel, men så passionerat och vackert att vi knappt kunde gå därifrån.

Vi gjorde ett inhopp i en kyrka något längre bort och samma sak inträffade. Båda hade fantastiska körer som satt i de vanliga bänkarna, men längst fram. Bakom satt menigheten och sjöng nästan lika bra.

Men varför så tidigt? Det var ju knappt förmiddag. Åh, man kunde ju gå även på den gudstjänst som började kl 1. p.m.!

Vi avslutade kyrkoturen med ett besök i katolska kyrkan, som är störst och mest känd. Vi träffade många samer (nu är jag där igen) men kyrkorna drog naturligtvis till sig en hel del utlänningar och inte minst körkompisar från båten.

Den främsta näringsgrenen på Samoa har blivit turismen. Främst är det förstås kryssningsbåtarna som förser ön med turister. Taxibilarna är faktiskt ganska svåra att mota undan. De stannar hela tiden och erbjuder skjuts. ”Tack, men vi ska bara bort till hörnet där” säger man. Chaffisarna förstår inte varför man ska gå trettio meter till fots när man kan åka taxi. 

Efter att vi hade tittat på stan en stund (den är liten och lättbegriplig) gick vi in på turistbyrån och frågade hur vi enklast kommer till Robert Louis Stevensons herrgårdsliknande hus  (se bild igen) i Upolu strax utanför och uppför backarna från Apia. RLS är mest bekant för att ha skrivit den odödliga ”Skattkammarön” och den minst lika kända ”Doktor Jekyll och mister Hyde”. Familjen Stevenson bodde pga husfars bräckliga hälsa här åren 1888 och till hans död av en stroke 1894, endast 44 år gammal.

Frågan om transport var ganska löjlig med tanke på det dussintal taxibilar som stod utanför och väntade. Svårigheten var bara att välja en bil utan att de andra taxiägarna blev upprörda.

I Vailima (RLS:s hus) pratade jag med en samoansk, uppenbarligen högutbildad, tjej, guide, i 25-årsåldern. Jag kunde inte hålla mig utan berättade om kursen i samoanska för länge sen på andra sidan jordklotet. Hon skrattade så hon vek sig, förstås.

Efter lunch gick Hulda och jag en bit västerut, från båten räknat. Stränderna är för det mesta privatägda på den här ön. Man är välkommen att bada om man frågar ägaren om lov, och om det då kostar något så är det närmast symboliskt. Det är däremot inte populärt att bara börja bada utan att fråga och svårigheten är att hitta ett hus där ägaren är hemma eller syns till. Vi hittade en fin (nåja) kommunal badplats som vi utnyttjade. Här gick vattnet bara upp till just över knähöjd ut till ca 100 meter från stranden, varvid en sandbank såg till att vattnet där innanför höll ungefär 40 grader. Det var det klart varmaste icke av människa uppvärmt vatten jag har badat i.

Nu över till en legendarisk samlingspunkt. Aggie Grey´s Hotel. Aggie föddes 1897 som Agnes Swann på Västra Samoa (det ”amerikanska” Samoa) och efter att ha gift sig hette hon Grey. Tyvärr var hennes man hemfallen åt att spela om pengar och precis som det brukar bli så spelade han bort allt som paret ägde. De två skildes åt och Aggie måste klara sig själv. Hon lånade pengar i banken och öppnade 1933 ett litet hotell som hon skötte väl. Hotellkonkurrensen var inte så märkvärdig där och då, så verksamheten gick tämligen bra redan från början. Ännu bättre gick det från Andra världskriget när hennes hotell blev en samlingspunkt för alla amerikanska soldater och tekniker som var stationerade i Söderhavet. Aggie blev strax en av Samoas mest kända och respekterade invånare och hit har många av Hollywoods största stjärnor kommit.

Sedan 2013 tillhör hotellet Sheratonkoncernen. Vi träffade Aggies barnbarnsbarn och han är glad över att hotellet får stabilitet även om det där med Sheraton har tagit bort lite av magin.

Vi hade en lång och minnesrik dag. På grund av sandbankarna som ligger och lurar under vattnet backade Queen Victoria långsamt ut ett par hundra meter innan hon kunde vända. Ett vackert avsked av en ö som vi sannolikt inte återkommer till.

 

Er söderhafsige reseskildrare, Galanto

    

 

 

Telefonförsäljning med mera

Låt mig genast klargöra att jag inte tycker illa om unga telefonförsäljare. De är inte illasinnade utan bara unga blivande dugliga medborgare som ännu inte hunnit kvalificera sig till andra jobb. De tycker sällan att telefonförsäljningen är kul.

     Så när han som hette Elias ringde mig blev jag inte arg. Jag hade pratat med honom helt kort ett par dagar tidigare och jag sköt då upp mitt slutliga nejtack genom att säga att jag inte hade tid att prata just då. Ja, jag är lite blödig. Nej, jag ville inte ha ett nytt telefonabonnemang. Och när Elias nu ringde mig igen var jag på väg till kyrkan för att övervara en god väns dotters andra bröllop.

     Jag drog upp mobiltelefonen ur innerfickan och saktade in medan min fru fortsatte uppför grusgången. Elias hade vid förra samtalet fått för sig att jag egentligen ville ha det abonnemang han erbjudit, vilket inte var sant. För det första var det dyrare än det jag redan hade och dessutom skulle jag bli bunden till det i två år. Helt omöjligt.

    På ett hövligt sätt försökte jag får honom att förstå att jag inte tänkte bli kund men han gjorde sig färdig för affärsavslut. Min fru hade hunnit tjugo meter längre upp i kyrkbacken. Hon vände sig mot mig och påpekade i hög och befallande ton att vi var sena och att det jag nu höll på med faktiskt måste vänta. Elias hade startat bandspelaren som enligt honom skulle ge mig två års telefonparadis praktiskt taget gratis. Ha! Aldrig! tänkte jag.

     Nu hade min fru hunnit ilskna till och röt åt mig:

-       - Kommer du nån gång?!    

-       - JA! hojtade jag tillbaka.    

      Tingsrätten kunde inte se annat än att detta ja, som fastnat på bandet, otvetydigt måste tolkas som att jag accepterat Elias erbjudande. Men det är bara ett år och åtta månader kvar på abonnemanget nu. Egentligen var Elias en fähund!

Hälsningar,

Galanto

Och nu lite tips från pressen när det gäller hjälp med läxhjälpen:

 
 

Vasaloppet 2018 och små musiksnillen

Repris från förra årets Vasalopp. Är det något man inte ändrar på så är det sånt som hör till Vasaloppet.

Jo, unga musiksnillen alltså. I vänkretsen har det dykt upp en hel del barnbarn på senare år. Allihop är solklart överbegåvade. Känns det bekant för en del av er? Jo, jag menar det! Vad ska det bli av alla? I veckan som just passerade kunde inte Juhrlunds hålla sig utan berättade att deras lilla Ofelia, 4 år, kan lira Für Elise obesvärat på piano med båda händerna. Skulle det vara nåt? Det klarar vår lilla Asta, 5 år, lätt med bara höger pekfinger! Där blev allt Juhrlunds lite tillplattade!

Vallade hälsningar, Galanto

 

 

 

 

    

När det för en gångs skull var riktigt varmt den här sommaren beslöt jag mig för att bada. Jag var på tjänsteärende i en känd svensk stad vid kusten och vid en paus i arbetet uppsökte jag en badstrand. Ja, det var massor av folk där och jag försökte hitta en plats att slå mig ned på utan att det låg någon människa under mig. Det skulle kanske ha lyckats om jag inte dessförinnan i stället hittade ett litet barn där på stranden. En grabb, tycks det ha varit. Han verkade alldeles ensam. Om ensamheten förklarades av hans smaklösa blå-rosa badbyxor ska jag låta vara osagt men instinktivt kände jag att det var synd om den lille.

 

Grabben tittade envist på mig med bedjande blick och jag frågade om det stod bra till med honom. Han sade något, men det gick inte att förstå. ”Gör det ont någonstans?” undrade jag. Han skakade långsamt på huvudet. Han var nog två år. ”Vet du inte var pappa och mamma är?” Han skakade igen så det var väl problemet då. Killen tog tag i min hand och jag insåg att jag måste skjuta upp badandet en stund.  

 

Den tillfälligt föräldralöse höll mig envist i handen. Han hade förtroende för mig. I en värld som för honom just där och då uteslutande bestod av en stor badstrand hade jag blivit hans trygga hamn. Det förpliktade. Jag strök nu alla planer utom dem som gällde att se till att grabben hittade sina föräldrar. Jag gick omkring med honom ett par varv runt badplatsen och såg till slut en äldre herre som verkade leta efter något.

- Ursäkta, har ni tappat bort något? undrade jag. ”Ja! svarade han ivrigt. Jag erbjöd honom den lille grabben, men det dög inte. Han ville hellre ha ett par solglasögon. Helst de som han just tappat bort. Ja, jag anade att gubben inte var killens pappa.  Vi (gubben och jag) skildes åt som vänner.

 

Jag vandrade givetvis vidare med min lille skyddsling. Efter ett tag träffade jag en kvinna som verkade leta efter en unge. Det gjorde hon mycket riktigt, men inte efter den här. Jag hade nu hunnit märka att små barn, när det kniper, inte är så noga med vem som tar hand om dem, bara det är någon med hjärtat på rätta stället. De bryr sig inte om ifall man inte är så perfekt, ja inte ens om man råkar se lite dum ut. Betydligt mera nogräknade är de vuxna. Dem kan man inte pracka på vilket stackars barn som helst.

Några badstrandsvarv senare träffade jag en annan man som helt klart var i mogen ålder. Han visste berätta att någon annan gick omkring och letade efter ett bortkommet barn. ”Det här är inget bortkommet barn!” sade jag. ”Riktigt klipskt litet direktörsämne.” Han nonchalerade min korrigering och pekade åt vilket håll jag borde gå.

I mannens pekfingers riktning kom jag rätt nära en lång, smal man som jag hörde säga till sin fru/kvinna att ”jag ser honom ingenstans”. Jag gick därför fram till honom och sade att ”här är han!” Han skakade på huvudet och sade att det inte var den. Hans unge hade gula badbyxor. Jag tyckte inte att det borde vara så petnoga vad ungen hade för färg på badbrallorna, men han var av annan åsikt. Jag sade att då är det väl inte den här då, som ju har blå-rosa. Nej, just det, sade han.  

 

Vid elfte badstrandsvarvet och efter inköp av glass träffade jag en ung kvinna som hade en unge hos sig men ändå verkade leta. Jag gick fram och frågade utan större hopp, om hon hade tappat bort ett barn. Ja, det hade hon faktiskt, men den ungen som hon hade som något slags substitut var inte hennes.  Jag fick en idé.

-       Ska vi byta? föreslog jag.

-       Ja, det gör vi, för din unge råkar vara min! Hurra!

Hon kände nog igen honom på badbyxorna.

Nu var saker och ting ganska bra men jag stod fortfarande där med en unge, även om det inte var den jag haft från början.  

 

Jag gick nu till den långa smala mannen igen och visade upp min senaste unge. Det måste vara den här för han hade också gula badbyxor. Den långe undrade bara ”Unge? Vadå unge? Jag ser ingen unge! Jag har ingen unge!” Nej, den jag hade haft med mig var nu på väg ned till vattnet. Jag rusade dit och ryckte upp killen. Innan jag hann se hans tacksamma blick slog en annan man ned på mig som en hök och ryckte till sig min lille kompis. ”Är det du som rövat bort mitt barn!?” gormade slaghöken.

 

Den här långe arge pappan var vid närmare påseende just den långa smala man jag sett tidigare. Den lika långe smale som jag nyss försökt lämna ungen till var en helt annan man och ganska lik. Den lille killen föreföll nöjd med att få mig utbytt mot den långe smale.   

 

Nu var friskvårdstimmen över och medan jag inte hade någon unge att skaffa föräldrar åt passade jag på att återvända till den arbetsplats jag avvikit från – och det utan att ha hunnit svalka mig eller skölja svetten från kroppen. Den enda frågan var nu hur jag skulle tidredovisa min utflykt till badstranden.

Med upphittade hälsningar, Galanto.

 

 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

Nytt från krogvärlden

Då jag satsat alla mina pengar på en genial egenutvecklad metod att omvandla siden till banlon – och ännu inte tjänat några större pengar på det – så behövde jag nyligen tillskott till kassan och det kvickt. Jag gick då in i restaurangbranschen med friskt nytänkande.       

Skryt ligger inte för mig, men jag tror jag kan påstå att jag levererat den största nyheten inom krognäringen på det senaste decenniet.

Den restaurang jag har öppnat är inget annat än sensationell. Om ni inte tror mig kan ni gå förbi och betrakta de ringlande köerna till den.

Varför? Jo, jag serverar inget som innehåller antibiotika och annat elände som kan ge upphov till multiresistenta bakterier. Det blir aldrig slagsmål mellan gästerna. Det är mycket livligt i lokalen, men stämningen är hjärtlig och alla är glada utom de som anser att de får för lite. Inte en enda gäst klagar på maten. Det luktar aldrig stek-os från lokalen och inget av det jag arbetar med kan ligga och härskna. Möjligen torka, men att något sådant skulle inträffa är uppriktigt sagt i hög grad osannolikt.

Jag behöver knappt några servitörer för gästerna springer mer än gärna och hämtar allting själva.

Jag har nämligen öppnat Sveriges och kanske världens första lösgodisbuffé. ”Ät så mycket ni vill för 89 kronor!”

Det här är framtiden, helt enkelt. Ni skulle se vilka engagerade diskussioner det blir vid borden. Alla begriper sig på maten och i högljudda samtal argumenteras det för och emot skumbananer, saltlakrits, smörkola, geléhallon, kolaremmar eller mörk choklad respektive ljus.

Och barnen sitter aldrig och petar i maten utan far som tromber över tallrikarna. Det är alltså de som ibland gnäller över för små portioner.

Visst tjänar jag en och annan krona på det här, men för mig är det viktigast att mänskligheten blir lycklig. 

Smakfulla hälsningar, Galanto 

 

 

 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

Värsta tänkbara fysiska smärta (från Humorsalongen)

Jag satt och pratade med Märta om olika sätt att ha ont och vilket som är allra värst. Märta tyckte att hon hade haft ont på nästan alla sätt. Hon är väldigt pratsam och det var mest hon som gav exempel. Märta är fem år.

-       Att få barn gör nog jätteont, sade hon när exempelsamlingen började kännas fullproppad.

-       Ja, de som provat tycker visst det, instämde jag.

-       Jättejätteont! Jag tror att det känns som att få en spruta eller att tappa en tand.

Jag lade huvudet en aning på sned och såg allvarlig ut.

-       Jag tror att vi farbröder oftast delar din bedömning i det här fallet, Märta lilla, sade jag.

Hennes ögon smalnade och hon ryste till varpå vi bytte samtalsämne.

 

Bedövande hälsningar, Galanto    

  

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

Dessa barn!

     En kollega till mig, Rita, fick i mogen ålder ett sladdbarn, en pojk. Han begåvades med det vackra namnet Elmer. Vi andra var väldigt glada över tilldragelsen och såg Elmer som allas vår lille kollega. Mycket snart övergick vi till att kalla Rita för ”Elmers morsa”.

     Elmer hamnade förstås på den slags arbetsanstalt som brukar kallas förskola, eller helt enkelt dagis. Häromdagen satt en av fröknarna* och en klunga barn och diskuterade vad deras pappor och mammor egentligen gjorde hela dagarna när barnen var på dagis. Det där är inte så lätt för de små, för moderna yrken är ofta svårbegripliga även för vuxna. Då menar jag inte bara andras yrken utan kanske i lika hög grad det egna. Ja, här kom nu i alla fall barnen med förslag på yrken som de ansåg att föräldrarna hade. 

     Elmers morsas grabb (som vi numera kallade honom) hade inte heller så lätt att tala om vad mamma egentligen gjorde. Ett annat barn berättade om sin farfar och visste i alla fall bestämt att denne jobbade på ett ställe som hette Pangsjonen. Bravo. Klart besked. Så där gick diskussionen och så frågade ett barn till slut sin fröken:

-       Var jobbar du nånstans, då?

     Det här berättade Elmers morsas grabbs lilla mamma (tidigare kallad Elmers morsa) för oss vid fikat. Kul grej.

 

 

Yrkande hälsningar, Galanto

      

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

* Ja, det heter förskollärare.

Upp