galanto

Kategori: Krog & restaurang

Nya Zeeland (2). En dag i Auckland.

 

23 februari. Lördag. Vår kära Queen Victoria ligger nu i Aucklands hamn. Auckland är Nya Zeelands största stad, men det säger inte så mycket. 1,6 miljoner invånare, anser broschyrer och internet. Det är drygt 30 % av Nya Zeelands folkmängd. Hulda och jag är på tårna och vill ut och göra stan.

Det är tyvärr gråväder idag också. Kl. 10 står vi på kajen och undrar vad vi ska göra först. Vi funderade på att åka med någon av de fantastiskt stora och vackra havskryssarna som skjutsar turister. Vi överger den tanken för vi prioriterar att se på stan. Vi avstår också från det utan tvivel fina Akvariet eftersom vi redan bestämt att besöka Sydneys dito. Men Parnell! En underbar gammal stadsdel, inbäddad i parker och som rekommenderats av självaste Val! Ja, Valerie, förstås. Med karta i handen stegar vi iväg mot Parnell.

Det konstiga är att det är svårt att hitta detta promenadmål. Husen och gatorna som vi sett på bild hittar vi inte fast vi har karta. Jodå, vi är vana att läsa karta. Ibland kliar vi oss i huvudena och frågar folk och de tror att Parnell ligger ditåt eller möjligen ditåt. Vi går åt de håll som de flesta anvisar. Till slut ser vi de där pittoreska husen och felet kanske är att det är ett mycket litet område som är sådär pittoreskt. Nåja. Vi är fullt nöjda i alla fall. Parnell är jättegulligt. Vi drar oss tillbaka mot centrum.

Under den här promenaden har vi skrivit vykort till barnbarnen och vill nu lägga dem i en brevlåda. Vi går och går och ser ingen sådan. Nu börjar vi fråga folk om de vet var det finns brevlåda. Nej, ingen vet.

-       Men ni måste väl någon gång lägga post i brevlådor?

-       No, vi skickar post via datorn.

-       Jovisst, det gör vi också för det mesta. Men ibland måste man väl ändå använda brevlådor? Som nu med vykorten – det säljs ju vykort överallt här i stan. Turister måste väl kunna skicka iväg sina vykort?

-       Ja, det kan man kanske tycka.

Längre kommer vi inte. Vi går där med våra vykort i handen. Nu har det faktiskt gått två eller tre timmar och vi börjar bli hungriga. Någon bra restaurang någonstans? Well, mest är det pubar och snabbmatskedjor, faktiskt. Vi ser en H&M-butik, men de har inte mat. Vi går på huvudgatan Queen Street. Vi går in i en galleria för att se om det finns något matställe där. En restaurangskylt pekar mot en rulltrappa och vi åker upp en våning. Där är ett synnerligen trevligt matställe. Det heter Neo. Vi går in och vidare ut, ut till en balkong som ligger mot Queen Street. Där sätter vi oss. Vi får en meny av en trevlig ung dam och vi börjar höra oss för med henne vad hon rekommenderar. Hulda och jag pratar emellanåt svenska med varandra och då tycker servitrisen att vi kan prata svenska hela tiden, för hon heter Marianne och är uppvuxen i Blekinge. Hon är gift med kocken och de äger stället.

Marianne föreslår en fiskrätt och en flaska sauvignon blanc. Om jag uppfattade vad fisken heter så har jag i alla fall glömt det, men den var alldeles underbar. Hulda och jag är aningen trötta på sauvignon blanc och Marianne förstår oss men tycker nog att vi borde prova den där ändå.

 

Det är så trevligt att uppriktigt kunna rekommendera en landsmans restaurang i ett annat land, utan att göra det bara för att vara snäll. När ni råkar passera Auckland och känner er hungriga så ta rulltrappan upp till Neo! Om ni går Queen Street två kvarter från hamnen räknat så har ni Neo på vänster hand, en trappa upp. Ingång från gallerian, som sagt. Som dessert fick vi en cheesecake med blåbär och kaffe till det.

 

Marianne talar dessutom om för oss var vi kan hitta en brevlåda! Jodå, gå mot hamnen igen och in i den där lilla gränden där borta, så finns det en 7-Eleven-butik och där kan man faktiskt bli av med de nu ganska tummade vykorten.

Så blev det.

Vi går ombord på QV för att luta våra trötta huvuden ett par timmar. På kvällen går vi Queen Street upp igen och vandrar i de formidabla parkerna. Foton som här bifogas kan inte på något sätt göra de spöklika träden rättvisa, men ni får väl ha lite fantasi då, hörni!

Vi promenerar fram till kl 19 varefter QV kastar loss och glider ut på havet igen.

 

South Pacific-hälsningar, Galanto!

 

 

 

 

Framme i SF, California (2)

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

     . 

     6 februari. Vår andra dag i San Francisco. Vi lämnade våra hjärtan där någonstans igår och måste gå och leta efter dem. Det är inte lika illa temperatur mässigt som igår. Jag tänkte på Mark Twain som en gång sade att den kallaste vinter han någonsin upplevt var en sommar i San Francisco. Staden är kort sagt känd för sin meteorologiska excentricitet.

     Hulda och hennes stackars make gick ned mot byn ungefär kl. 10. Vi gick utmed Battery fram till California. Där vek vi höger för vi ville åka med någon av de legendariska spårvagnarna (cable car) upp till China Town. Naturligtvis kunde ingen komma på tanken att vi var turister – såvida inte de utvikta kartorna, vårt pekande i alla väderstreck och våra förvirrade blickar ledde någon in på det spåret.

     En sådan ”någon” var i så fall en söt flicka i 85-årsåldern som undrade om hon kunde hjälpa oss på något sätt. ”Ja tack”, vi undrade hur spårvagnarnas själva hållplatser såg ut, för vi såg inga skyltar. Vi diskuterade saken en stund och flickan var oerhört trevlig. Hon hade aldrig riktigt tänkt på saken men trippade bort till en man strax intill, som hade en food truck. Flickan rådfrågade alltså honom. Även han var oerhört trevlig (nej, jag försöker inte vara ironisk e.d.). Han pekade chevalereskt bortåt backen men vi kunde inte avgöra om hans finger pekade på något framför näsan på oss eller på något femhundra meter längre bort. Då gick han resolut tio meter bort, ställde sig vid rännstenen, böjde sig lätt framåt och pekade med båda händerna på sina fötter. Där skulle vi ställa oss och vinka till spårvagnen. Underbart. Allt gick bra och vi kom med, men någon skylt hade de nog inte.

     Utsikten, husen, backarna, butikerna, barerna var precis sånt som man vill se i Frisco och vi hade inte bråttom. För att nu inte bli för mångordig så tyckte vi efter ett tag att kvarteren inte såg över hövan kinesiska ut. Enligt kartan var vi ju i China Town. Vi diskuterade saken på trottoaren. Hulda ville att jag skulle fråga en man som stod och tog igen sig på en gång- och bilbro, om det inte fanns någon mer kinesisk China Town. Jag blev ganska korthuggen mot henne för jag tyckte inte att den frågan kändes bekväm för mig att ställa. Om man säger så. Men ni vet. Jag närmade mig mannen som sneglade mot mig med ett knappt skönjbart leende, och jag såg att han hade förstått att jag förr eller senare skulle komma tassande.

     Det blev så här. Killen hette Greg. Greg Pochlow och jobbade med fastigheter i, ja, i många länder. Han hade nyligen varit i Göteborg och vi blev stående där på bron och pratade i en halvtimme. Ni har redan förstått att han var oerhört trevlig. Vi fick hans kort för den händelse vi skulle behöva hjälp. Han fick inget av oss för våra fanns hemma i Sverige och det fanns ingen anledning att ge honom ett. Jodå, han pekade hur vi skulle gå och det gjorde vi. Allt blev otroligt kinesiskt och bra.

     Något senare åt vi en ganska sen lunch vid Washington Square och skulle därefter börja dra oss mot båten. Hulda ville då gå in i en Pharmacy och köpa hårrullar och det fanns lämpligt nog en i närheten. Vi gick in och Hulda tog vad hon skulle ha och gick mot en man bakom disken. Han såg förekommande ut men jag sade åt henne på engelska att ”Nej, vi går till tjejen där i stället!” Mannen skrattade och vi styrde mot honom och vi hade tio minuter av glada skratt och han var oerhört trevlig.

     Jag har utelämnat beskrivningar av maträtter, museer och monument här. Vi vill mest framhålla att människorna i San Franskridsko tycks vara väldigt lätta att ha att göra med.  Är de så där, allihop?

 

Frågar er, Galanto

The Queen mot San Francisco!

 . 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

     Heading north. Vi skriver 4 februari. Vi har följt mexikanska västkusten ett par dagar och passerade Acapulco igår. Hulda och jag tänkte börja dagen med en promenad, så som förr i tiden (när vi just hade lämnat Florida och sånt). Men det blåser och stänker så mycket, att däcket är avstängt. Inga vitsar om att det är stänkt. Det fick bli inre tjänst i stället. Närmare bestämt frukost. Cirka 13 grader ute! Burr. Vi har alltså halkat ned ungefär 20 grader sen vi var i Sydamerika.  Mycket få människor ligger uppe vid poolen.

     Jag har ju åtagit mig att skriva om allt det vi gör på båten och låta er avgöra om det är värt pengarna att ge sig ut på en sån här tripp. Men uppriktigt sagt tar det så mycket tid att sovra i det nedtecknade materialet, att göra allt läsbart och inte minst göra alla underbara händelser rättvisa att allt arbete med det här gör att jag knappt har tid att uppleva något längre. 

     Kommer ni ihåg våra danslektioner? Det började med salsa, där vi bara fick en lektion innan läraren övergick till … chacha, tror jag. En lektion. Sen blev det rumba och nu, sedan även tangon är avklarad, ser vi att det är vanlig hederlig vals. Eller något liknande. Vi ger upp dansdrömmarna. Om vi vill lära oss dansa kan vi ju alltid låta oss inbjudas till Let´s dance.

     Nästa hamn är San Francisco. I morgon. Otroligt spännande! 

     Men det är galakväll igen! Mycket festligt och klackarna i taket. Vi tog några kort men det var trängsel och servitörerna var uppsluppna och man puttades hit och dit så jag tror inte det blev så mycket av korten. Men jag bifogar ett par i alla fall.

     Det är också avskedsmiddag för Egon och Tilda ska lämna oss i San F. QV ligger visserligen i San F en extra natt, men E och T ska äta en romantisk middag i Lidos finavdelning i morgon kväll. Vi träffade kapten Andrew igen och tog adjö av honom, för han ska också lämna oss i Frisco. Jag kom att tänka på att han kanske är släkt med den verkliga Queen Victorias make, prins Albert. De som levde så lyckliga ett par decennier vid mitten av 1800-talet till dess han avled i tyfus. Kapten Andrew heter ju Hall i efternamn och det gjorde väl prinsen också – alla känner väl till Albert Hall? Så jag frågade Andrew men han var lite undvikande på den punkten.

     På kvällen var det för övrigt bara 10 grader ute! Vad är detta!?

 

Eder saltstängde, Galanto

 

PS. Ovan ses S/S Berengaria, ett gammalt hädangånget fartyg hos Cunard samt Elna och Per-Arne vid avskedsmiddagen för Egon och Tilda

    

26 januari. Queen Victoria i Colombia. Faror lurar?

    

 

 

     Kryssningsdag 6/37. Dagen började med att den gamla kolpråmen gled in i Cartagenas hamn, och Cartagena ligger i Colombia och Colombia ligger i Sydamerika. Frågor på det? Ja, Hulda och jag hade det, för vi har hört att det är livsfarligt att vistas utom hus i Colombia. Folk skjuts till höger och vänster så vi undrade om det fanns några välsittande skottsäkra västar ombord. Dessutom var vi anmälda till en utflykt till ett mangroveträsk för att spana på sällsynta fåglar och andra djur. Inför det hade Egon hört att det finns en massa insekter där, som sprider denguefeber t.ex.

     Det där var ju lockande allting och vi undrade om vi skulle spela sjuka för att slippa åka. Men kl. 8 gick bussen och vi var med. Vi besökte först stans äldre delar och såg inte till någon skottlossning. Ja, inte så mycket som en brottningsmatch. Om vi inte vetat att det var omöjligt skulle vi ha sagt att stan såg direkt trevlig ut. Som en stor, delvis modern stad med fantastisk havsstrand.

     Vi fortsatte till byn Boquilla där vi togs emot med orkester och dans och sen raskt vidare till långa små båtar som tog fyra passagerare vardera, plus roddare (eller stakare). Sjön var blygsamma ca 80 centimeter djup så stakarna liknade mest gondoljärer sånär som på de senares elegans. Inne i träsken och ute på sjön såg vi pelikaner, hägrar, storkar och påfåglar och faktiskt till och med en livs levande tvättbjörn. Däremot inte en endaste insekt, så det där med denguefebern får vi också ta någon annan gång.

     Efter Boquilla var vi tillbaka i stans kulturkvarter. Möjligheter till shopping fanns förstås och till försiktiga promenader. Varningar för att gå ut på stan på egen hand togs på allvar, men det såg ganska säkert ut där vi var.

     Vi var tillbaka på QV redan kl.13. Hulda och jag lunchade i puben Golden Lion idag. Jag kanske har glömt att nämna det, men all mat ombord ingår i det pris vi redan betalt för resan. Det är bara alkoholhaltiga drycker som inte ingår. Efter halvlång middagsvila var vi i gymet och bättrade på musklerna.

     Tre personer saknades när det var dags att kasta loss i Cartagena. Efterlysning företogs.

     Nu ska jag också passa på att nämna något trevligt. I Queens Room förekommer dans, som jag säkert redan har nämnt. Vanlig hederlig sällskapsdans, framför allt på eftermiddagarna och före själva middagen. Med musik av den suveräna Royal Court Orchestra. Det som absolut måste nämnas är att det finns anställda kavaljerer där. De ser till att ingen dam blir sittande som panelhöna. Alla får dansa. Kavaljererna, som är en bit upp i pensionsåldern, är utmärkta dansörer och de ser verkligen ut ha väldigt roligt de också. Ingen sur plikt för dem att bjuda upp, med andra ord. Strunt samma om man ser på deras lilla metallbricka att de är inhyrda – alla har kul.

     Båten har överhuvudtaget ordnat för dem som reser ensamma. Dessa får sitta tillsammans med andra ensamåkande – om de vill – och det finns egna aktiviteter för dem.

     Inför morgondagens färd genom Panamakanalen höll Richard föredrag i teatern om utvidgningen av densamma. Richard heter Wainio i efternamn. Hans farföräldrar bodde i Finland och morföräldrarna i Sverige. ”Wainio” torde vara anpassat till Amerika och släkten hette Vainio från början. Han är m.a.o. inte släkt med John Wayne, utom möjligen på långt håll.   

     Bilden är från dagens afternoon tea och har såvitt jag vet inget specifikt att göra med Colombia. 

 

Vainlioga hälsningar,

 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

Så här är livet på en stor ocean liner! Läs och se! QV, Dag 6 av 37.

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

     25 januari. På väg mot Cartagena i Colombia!       

     Vi vaknade 7.30. Jag vet inte varför jag skriver om det. Jag kanske tycker att det är loggboksaktigt på något sätt? 7.48 var vi ute på promenad på däck 3. Milda fläktar och små vågor. Vi kör bara i 10 knop och västerut, parallellt med Sydamerikas kust men inte så vi ser den. Frukost i Lido. Frukost och lunch i Lido erbjuder precis allt i matväg. Japansk frukost? Varsågod! Brasiliansk? Den har vi här!

     Utetemperaturen är 29 grader.

     Min förre kollega Peo där hemma sms:ade på förmiddagen (middagstid hemma) att det som vanligt på en fredag är samling i Hotell Hörnans bar idag. Jag avböjde med beklagan och anförde hinder. Peo bad om ursäkt att han hade glömt vår resa.

     Kl. 10. Föreläsning i teatern, av Captain Chris Rigby. Han är en kolossalt storvuxen pensionerad flygkapten som har flugit allt. Utom Concorde, för han fick inte plats i dess cockpit. Idag gällde föredraget ”överljudsplan”.

     Kl. 11 avlöstes Captain Rigby i teatern av Miriam Stock från Cunard, som kompetent, ingående och med många bilder presenterade morgondagens landstigningsmål Cartagena, Colombia. Tyvärr kunde inte Hulda och jag gå på det för just då var det möte i Commodore club för Svensk-Norska klubben. Egon har varit med om att bilda den för några år sen. Den är till för att vi som åker med såna här båtar ska träffas i olika sammanhang.

     Jag hade med mig anteckningsblock och penna till mötet. Gammal självklarhet från jobbet. Vi var några herrar som släpade ihop fåtöljer så alla kunde se och höra varandra. Medlemmarna småpratade dämpat. Det gick en stund och jag började undra om inte mötet skulle börja snart. Jag sade inget, men insåg så småningom att detsamma hade varit igång sen deltagarna slagit sig ned i fåtöljerna. 

     Det är lite intressant det här jag sade om ”folk som åker med såna här båtar” för det är ganska många som gör det regelbundet. Hulda och jag har inte känt till det här men det finns många vanekryssare, helt enkelt. Vi två är ju ute på vår första långkryssning och förutom det har vi åkt en gång över Atlanten. Ja, jag har nämnt det. Men låt oss bara nämna Egon och Tilda som exempel; de är nu ute på sin 74:e långkryssning! 74:e! Vi räknar nu alltså inte dagsresor till Åland. 74 kryssningar! Är det världsrekord? Ingalunda! Hälften av de andra i klubben har åkt nästan lika mycket eller mer. Och när vi har småpratat med folk ombord har vi märkt att en del passagerare knappt gör något annat än kryssar. Ja, de sitter naturligtvis inte trångt när det gäller pengar, men vi har liksom inte tänkt på att en del har det här sättet att leva.

     Kl. 13 klämde vi in ett halvtimmes gympapass i gymmet. Därefter maffig irländsk ragu på får i Britannia. Vi fick ett fantastiskt bord vid "bakrutan" på båten, med utsikt över propellerskummet.

     Eftermiddagen ägnades åt att sitta under en parasoll uppe på soldäck och läsa och skriva.

     19.00 var det galakväll igen i Queens Room. Anledningen till galan är att det är Burns Night. Storbritannien firar då den skotske nationalpoeten Robert Burns. Framför allt var det de som hade minsta anknytning till Skottland som firade, men alla andra hängde på. Det var massor med kiltar och skotska uniformer, men även engelska dito. Lite trögt i starten kanske, men sen dansade vi alla reels så det smällde i väggarna och säckpiporna tjöt så andra fartyg trodde att vi var illa ute. Bra kille, Burns. 

     Finally, middag måste man trots allt ha. Kl. 20.30 högg vi därmed in där borta i Britannia medan vi med svett i pannorna stämde av dagens mödor med våra bordskompisar.

 

Whiskystänkta hälsningar, Galanto

 

 

21 januari 2019. Galanto kryssar till Australien! Njutbart? Outhärdligt? (1/37)

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

     Det är nu det händer. Det är ett år sen vi bokade biljetterna och nu är det dags för avfärd. Vi flög i förrgår från Arlanda till Fort Lauderdale i Florida och bodde två nätter där. Trevlig och välkänd plats för många svenskar som semestrat där eller kanske kryssat därifrån.

     Nu väntar haven på oss! Vi har sovit ut här i Fort Lauderdale och ätit en fantastisk frukost på restaurang Agia Barbara. Airshuttle hämtade oss kl.12 och vi hade en otroligt pratsam men trevlig chaufför som måste ha varit en enastående förförare i yngre dagar. Han släppte av oss vid Port Everglades Terminal, Berth 21. Vi kunde ha åkt med från Southampton, England, men vi har tidigare åkt båt över Nordatlanten så vi tog en genväg den här gången. ”Vi” är min fru med make.
     Vi ska nu tillbringa 37 dygn på en skuta som heter Queen Victoria och ägs av det mycket välrenommerade rederiet Cunard. Till Cunards flotta hör även Victorias systerfartyg Queen Elizabeth och flaggskeppet Queen Mary 2. QV och QE är 294 meter långa och tar 2061 passagerare vardera. QM2 är 345 meter och det var med henne vi åkte över Atlanten för några år sen. Cunard är ett brittiskt rederi och allt på fartygen är mycket brittiskt.
     Dagens embarkering (sjöspråk för ”ombordstigning”) tog lite tid, men hamnfolket och Cunards crew lyckades hålla en mycket gemytlig och munter stämning. Närmast bakom oss i de långa ringlande köerna stod ett par i mogen ålder som vi hade riktigt trevligt med. De heter Richard och Yovanina och bor här i Florida. De ska åka med båten till San Francisco, så vi lär väl stöta på varandra lite då och då. 
     Vi själva ska åka med till Sydney. Min hulda maka heter förstås Hulda. När vi kommit ombord fick vi vänta ett tag på att få tillträde till hytten och på att bagaget skulle komma dit. Vad är i det fallet det bästa man kan göra? Om man börjar bli hungrig? Jo, man går till båtens mycket brittiska pub Golden Lion och äter fish & chips som sköljs ned med öl. Den här första dagen gick annars mest åt till att packa upp bagaget och det var inte lite. Låt oss säga det på en gång, att vi var från början ombedda att ha snygga kläder med oss. Den här dresskoden gäller framför allt vid middagarna, men träningskläder och liknande bör aldrig förekomma i sällskapsutrymmen. Det ska helt enkelt vara stil ombord. Okej.

     Båten (slarvigt uttryck, men det får gå för enkelhetens skull) skulle avgå kl. 19.30 (7.30pm) men kom iväg först 20.30. Då var det också dags för vår första middag ombord. Vi gick till den stora matsalen Britannia och visades plats vid ett bord där det redan satt två svenska par. Per-Arne och Elna från Skåne och Egon och Tilda från Småland. Det tog oss ungefär två minuter att bli goda vänner med dem. Vi känner att det här kan bli kul!

 

Hälsningar, Galanto


0/37. Galanto kryssar till Australien! Njutbart? Outhärdligt?

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

  

     Det talas mycket för och emot kryssningar med båt, vare sig de är långa, mindre långa eller rentav korta. Frågan är alltid huruvida det här sättet att resa är underbart, tråkigt eller outhärdligt. Jag ska inte tala om för er hur ni ska tycka men jag ska försöka ge en bild av livet ombord på ett stort kryssningsfartyg. Vad får man ut av resan? Är den värd pengarna?

     Jag har varit helt anonym för besättningen och för andra passagerare. Ingen har vetat vad jag har hållit på med. Mitt uppdrag har varit hemligt; ja, ni förstår, ingen har överhuvudtaget bett mig skriva om den här saken. Och ingen har ens föreslagit sponsring. Jag hade avsett att fortlöpande publicera de olika avsnitten under färd, men så lätt går det inte att kommunicera med yttervärlden ute på havet. Allt är emellertid skrivet under resans gång. Själva båtresan tog 37 dygn och beskrivningen av sjölivet kommer att vara mycket detaljerad. Det blir ungefär ett avsnitt om dagen under 37 dagar och vi kastar loss i morgon

Er blötlagde vän, Galanto

Nattågsdrama

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Min fru och jag skulle med nattåget från Köpenhamn (Danmark) till Freiburg (Tyskland). Vi hade drömt om att sova i en läcker egen kupé i mahogny och mässing efter en romantisk middag i restaurangvagnen. Tåget skulle avgå från Hovedbangården kl. 18.07 och vi var där i löjligt god tid. Vi satt vid våra resväskor nästan en timme i förväg.  När klockan närmade sig 18 kom jag att tänka på att vi kanske borde fråga om det skulle serveras frukost i restaurangvagnen morgonen därpå. Jag gick alltså till informationen.

-       Restaurangvagn? sade damen i luckan. Det där tåget har ingen restaurangvagn.

-       Ingen restaurangvagn! skrek jag så damen föll baklänges ur stolen. Men det är sexton timmar till Freiburg och vi är redan hungriga!

Vi hade nu sju eller åtta minuter på oss att fixa proviant till den långa resan. Frun fick vakta väskorna medan jag rusade in på en indisk take-away och en bröd- och ostbutik och en kaffeshop och en butik för öl och vin. Jag trängde mig i köerna och köpte allt jag såg. Därefter rusade vi med väskor och massor av proviant utmed tåget för att slänga oss ombord. Det vi framför allt då lade märke till var att det visst fanns restaurangvagn med i tåget! Tjena!

Medan vi klängde oss ombord svor jag oavbrutet i två minuter utan att upprepa mig. Jag placerade nu frun mitt i passagen och rusade bort till restaurangvagnen för att boka bord till kl. 20, innan alla andra kom på samma idé. Medhavd proviant eller inte – middag i fin kontinental restaurangvagn var det vi hade drömt om hela våren. Det skulle vi inte missa.

Tåget rullade ut ur bangården och restaurangbokningen gick bra. Tåget var tyskt, kan jag också tillägga.

I sovkupén fanns ingen mahogny och ingen mässing. Kupén låg dessutom en slags svängd halvtrappa ned så det var som att krångla sig ned i en grop.

Den var oerhört liten och vi kunde varken bädda eller byta om samtidigt men på något charadliknande sätt lyckades vi till slut uppnå målen.

Vi fördrev väntetiden till middagen med att ta ett par glas vin.

Så blev klockan 20 och vi infann oss i restaurangvagnen. Vi anvisades ett bord samt satte oss och väntade på att få matsedlar.  Det kom inga, så jag gick och hämtade dem själv. Ingen av rätterna hetsade upp oss, utan verkade snarare nedstämmande. Å andra sidan kunde de ju vara mycket godare än matsedlarna gav intryck av.

Nu började vi tycka att serveringspersonalen kunde komma och undra vad vi ville ha. Men det gjorde de inte så jag gick bort till disken mot köket. En servitör sade att han snart skulle komma. Men det gjorde han inte. Jag gick bort till disken igen men han hade inte tid med mig. Nu hade det nämligen uppstått en snabbt växande kö av passagerare som ville köpa smårätter direkt över disk.

Efter allt smart planerande och trängande fann jag mig nu alltså sist i restaurangvagnens långa kö. Jag fick inte mat direkt men kunde ändå beställa när jag äntligen kom fram. En halvtimme senare kom en servitör ut med en vämjelig spagettirätt som jag inte skulle ha väntat mig ens i det gamla Östtyskland. Rödvinet var mycket enkelt men gick att dricka. Varsin tallrik motbjudande spagettiröra med simpelt rödvin kostade motsvarande 700 svenska kronor.

Vår kupé var så liten att bara en i taget kunde titta ut genom fönstret. Ungefär som på ett flygplan. Vi satt inte uppe länge och umgicks, om vi säger så, utan klämde in oss i de korta trånga kojerna. Jag fick överkojen.

Ungefär kl.2 på natten väcktes vi av en tågvärdinna som sade att andra passagerare klagade över stank från vår kupé. Vi sade att vi kände till stanken och att det var vår indiska mat och inte minst de danska ostarna som hörde av sig. Allt hade ju nu legat i hög värme i tågkupén och vi trodde inte att det var tillrådligt att äta längre. Vi bad om ursäkt att vi inte öppnat omedelbart, men vi hade försökt bedöva våra luktsinnen med vinet och ölen vi köpt före avfärden från Köpenhamn och var faktiskt rätt ordentligt berusade.

Tågvärdinnan brydde sig inte om vad vi sade utan drog oss med till tågets sista vagn där vår mat vållade minsta möjliga obehag. Vi undrade om hon inte ville kasta maten någonstans, men tåget hade ingen soptipp (sade hon) så vi fick göra vad vi ville med den, men absolut inte kasta ut den genom fönster eller liknande.

Vi kom till Freiburg kl. 8 på morgonen och vacklade ut på stan. Maten gav vi till en hund som låg och sov inne på en gård och vi hoppas att den överlevde eller gav maten till husse eller så.

 

Urspårade hälsningar, Galanto

Stjärnkrogar och slut på OS

Tänk att det skulle ta så många år innan Sverige fick sin första i Guide Michelin trestjärniga restaurang! Stort grattis till Frantzén. Men nu är ju inte Guide M ändå den enda övervakaren som har rätt att bedöma matställen här i Sverige eller andra länder. På mitt jobb har vi faktiskt ett matintresserat gäng som går och provar lunchställen varje fredag. Det här gör vi inte bara för att bli mätta utan även för att andra lunchätare ska få veta var man äter bäst. Eller sämst.

Liksom Guide M graderar vi restaurangerna enligt en skala. Till skillnad från våra franska kamrater nöjer vi oss å andra sidan inte med att som mest dela ut tre stjärnor. För att fånga in även de allra förnämsta ställena kan vi ge ända upp till fem ”stjärnor”. Ja, vi har inte stjärnor som gradsymboler, utan ugglor. Vi i patrullen arbetar nämligen på ett gammalt statligt verk som har en uggla som logotyp. Vi tycker detta är passande och ger en viss tyngd åt bedömningen även om vi ingalunda talar å verkets vägnar.

Vi bedömer inte bara matens ätbarhet och dryckens törstsläcknings-koefficient utan även servitörernas förbindlighet med mera. Vi har givetvis också stränga synpunkter på priserna.

Efter genomförd avätning och fördryckning utmynnar vi i ett oomkullrunkeligt resultat. Detta åskådliggörs som redan antytts i att vi delar ut x antal ugglor till vederbörande matställe. Ju flera verksugglor stället får, desto sämre är maten.   

Lättuggade hälsningar, Galanto

Om ostron på Värdshuset Såsen

Vår hyresgäst Zeke jobbar just nu extra på Värdshuset Såsen. Jag var just där för att se hur det går för honom. Zeke var vid gott humör och sade att affärerna gick fint. Värdshuset lockade med skylt på gatan med dagsfärska ostron för 25 kr kilot.

- Hur kan ostronen vara så billiga? frågade jag.

- För att vi inte har några, svarade Zeke.

- Nehej?

- Nej. Till gäster som kommer före klockan 13 säger jag bara att ostronen ännu inte har kommit in idag. Och till dem som kommer efter klockan 13 säger jag att de är slut. I båda fallen sätter sig gästerna ned och äter något annat. De är lika glada ändå, för de flesta tycker ändå inte om ostron.

(Bilden har som vanligt inget med berättelsen att göra)

 

Kulinariska hälsningar, Galanto

Drinkspaning i Norra Ishavet

Då och då skickas jag per flygplan ut i världen för att anonymt ta tempen på det gastronomiska. Jag skickas ut av olika resemagasin och resebyråer och försöker klä mig så att jag smälter in i omgivningen. Vad äter jag bäst i den här delen av världen? Var är drinkarna bäst? Vad är den senaste trenden på restauranger och barer? Det är frågor som ständigt måste besvaras.

Just nu sitter jag på en bar där Norra Ishavets vatten kluckar mot Sibiriens nordligaste kant. Jag är iförd tropikutrustning – kortärmad khakiskjorta och korta khakibyxor, tropikhjälm med moskitnät. Jag var på väg till Kinshasa i Kongo men blev omdirigerad. Jag är på en bas innanför en oljeprospekteringsanläggning som är offshore Sibirien. Hit får grabbarna från plattformarna komma, precis som jag just nu, och ta tempen på det gastronomiska ett par dagar var sjunde vecka.  

Tempen på det gastronomiska här är för närvarande 42 minusgrader ute och 41 minus inne.

Min mundering väcker ingen uppmärksamhet för grabbarna känner igen mig. Förra gången jag kom hit hade jag rosa smoking och skulle ha landat i Las Vegas. 

Det finns en orkester här på nattklubben. Det är tre karlar som har varsitt dragspel.

Jag testar nu tre frestande glas av det som baren har att servera.  Det behövs ingen is i glasen. Vin- och drinklistan innehåller bara en dryck och det finns aldrig någon annan. Men man kan prova den flera gånger. Glasen har också bara en modell (vanliga seltersglas). Drycken smakar tämligen lika från gång till gång som jag är här. Den är klar till färgen och stark som åskan. Även dess effekt på kropp och själ är snarlik för varje gång och starkt påminnande det man upplever när man sitter i polarutstyrsel i Kinshasa. Det fräser inuti mina sandaler när jag tar en klunk. Mmmm! Inte dumt.

Världens bästa barhäng just nu är helt klart Uffos Bar i Lae, Papua Nya Guinea. Otrolig vinlista och oöverträffad dry martini. Åk dit! Deras specialitet när det gäller maten är torkad pelikan och ingen serverar en bättre sådan. Personligen har jag alltid lyckats hålla min passion för torkad pelikan under kontroll, men det finns även andra lokala specialiteter på matsedeln.

Till sist en rapport från oxfilérankningen! Var är oxfilén billigast i världen just nu? Det vill ju alltid många veta. Den här gången är det Pyongyang i Nordkorea som är billigast med den populära läckerbiten! Vi gratulerar, men måste tillägga att priset väntas stiga rejält den dag det finns någon att köpa där.

Hälsningar från Gastronomiska Observatoriet, Galanto

 

 

Bilfärd från Stadshotellet för länge sen

Ja, för länge sedan skulle godsägare Gramberg på Hedsta (eller om han hette Hedberg på Gramsta?) bege sig hemåt efter en lyckad societetsmiddag på Stadshotellet i den stad där jag växte upp. Det enklaste sättet att komma hem var förstås att köra bil och det gjorde Gramberg. Bilen gick ganska krokigt, vare sig det var raksträckor eller slingerväg. Gramberg är till någon del ursäktad för på den där tiden fanns det visserligen nykterhetsregler för bilister, men de var inte så stränga som nu.

När Gramberg hunnit några kilometer ut på stora landsvägen hejdades han av en polisbil. Konstaplarna gjorde honnör och undrade om godsägaren möjligen hade druckit en del starkt under kvällen.

- Nja, det var bara två snapsar och det var för flera timmar sen, svarade Gramberg.

Poliserna såg skeptiska ut och undrade om det där verkligen varit allt.

- Ja, det vill säga, sen var det fyra stycken till. Men de bjöd källarmästarn på, så de kan ju inte räknas!

Här kunde förhöret varit slut, men en av poliserna frågade om källarmästaren bjudit på fyror eller sexor.

- Jag ska säga som det är, sade Gramberg. Det blev sexor rakt igenom, för fyrorna var slut!

Påfyllda hälsningar, Galanto

 

Vinlotteriernas oöverträffade

 

- Farbror kanske vill ha ett glas till? frågade jag belevat, ty farbror Gunnar, 86 år, hade hällt i sig det första glaset snabbare än jag tänkt mig.

- För all del, svarade farbror Gunnar. Det smakade inte illa det där inte. Vad är det vi dricker?

Jag vred etiketten åt mitt håll och läste den.

- Det är en Chianti, svarade jag. Troligen rätt bra. Jag vann det på ett vinlotteri på jobbet i fredags.

- Jaså? sade farbror Gunnar intresserat. Har ni vinlotterier nu för tiden också?

Jag höjde aningen förbryllad ett ögonbryn.

- Ja-a … , sade jag osäkert. Nu för tiden? – är inte vinlotterier en ganska modern uppfinning?

Farbror Gunnar skrattade till så att han fick vin i näsan och en hostattack. Jag hade bott i sommarstugan bredvid hans i fyra, fem år och alltid trott att han vore givande att lära känna. Dittills hade det aldrig blivit något tillfälle att prova den idén.

- Gosse, kom inte och snacka med mig om vinlotterier! kontrade han. Jag visste allt om vinlotterier redan på fyrtiotalet.

- Allt?

- Ja, jag tror nästan man kan säga det, sade han ödmjukt.

 - Tja, sade jag uppkäftigt. Nu är det ju så, att sedan datorerna har kommit så tror jag faktiskt att vi har större möjligheter än förr att utveckla våra vinlotterier. Nu kan vi kontinuerligt föra statistik över vinlotteriet så vi kan se vilka som har vunnit de flesta gångerna, totalt och under innevarande år och så vidare. Och vilka som har tagit de flesta första-, andra- och tredjeplatserna.

- Du menar att statistiken uppfanns när datorerna kom och började ställa till elände här i samhället?

Han började gå på offensiven, gubben, det var tydligt det.

- Mja, svarade jag, det är väl ändå så att …

- Min unge vän! Den typ av statistik du dillar om var det första vi införde. Därefter började vi se vilka som hade vunnit flest vita respektive röda viner. När det blev för simpelt för oss delade vi in vinsterna i länder. Vem ledde en given vecka ligan för italienska unga rödviner? Och vi bröt ner statistiken även till olika druvsorter! Vad säger du om det?

Jag började röra på tårna inuti skorna och undrade om farbror Gunnar satt och drev med mig.

- Hade ni verkligen tid att sitta och ägna så mycket tid åt så där invecklade noteringar? sade jag svagt.

- Nej, svarade farbror Gunnar prompt. Men det kostade inte så mycket att anställa folk på den tiden, så efter något år hade vi två personer som på heltid arbetade med vinlotteriet.

- Herregud!

- Ja, det var bara början, kära du! Sen ville vi veta vilken mat pristagarna hade ätit till vinstvinerna. Vilken var den vanligaste rätten till det eller det franska slottsvinet och vad föredrog man att krubba när man drack rhenvin? För att inte tala om den viktiga frågan om var maten inhandlats!

 Jag började ångra att jag överhuvudtaget nämnt vinlotteriet. Farbror Gunnar ångade emellertid brutalt vidare.

-Och priserna, för sjutton gubbar! Vilka prisklasser var de vanligaste första-, andra respektive tredjepriserna? Vi måste ha ännu mera folk till att sköta lotteriet, det var ju helt klart. Hela lotteriet utvecklades oavbrutet. Det började leva sitt eget liv och omfattade allt flera områden. Allt rann in i vårt från början så harmlösa vinlotteri. Jag minns så väl när årsantalet regndagar i Blekinge började noteras, fortsatte farbror Gunnar drömmande.

Jag kände att jag måste komma ur den här diskussionen så snart som möjligt.

-Snälla farbror, sade jag därför. Hur slutade ert vinlotteri? Vad blev det av det till slut?

Farbror Gunnar sträckte med en menande gest fram sitt tomma glas mot flaskan igen.

-Idag kallas det för Statistiska Centralbyrån, svarade han.

 Vinösa hälsningar, Galanto

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

 

Helnyktert utan att avstå! Ny metod!

Vi pratar om Galanto-metoden. Låt mig visa hur du kan dricka en hel del, även om sju dygn i veckan blir helt nyktra. Följ mig:

Låt oss säga att du dricker det sista för helgen kl. 20 på söndagskvällen. Sen dricker du inte en droppe alkohol förrän kl. 20 på måndagskvällen. Då har du inte druckit någon alkohol alls på ett dygn. Men då, kl. 20 på måndagen, stjälper du i dig t.ex. 2 stora dricksglas whisky på 2 minuter eller 5 minuter; vilket du vill.

En natt utan drickande följs därefter av en tisdag utan drickande. Dvs. fram till kl. 20.05. Den tidpunkten är beroende av när du slutade dricka kvällen innan. Nu har du haft 2 perioder om 24 timmar vardera utan att dricka någon alkohol. Kl. 20.05 och t.ex. 5 minuter framåt, precis som på måndagskvällen, sätter du i dig ett par grogglas whisky igen. När du är klar är klockan 20.10 men det går också bra om du dricker långsammare och jag måste påpeka att metoden fungerar fint även om du dricker annat än whisky.

När veckan är slut och det är söndagskväll igen finner du att 7 dygn har förflutit den här veckan under vilka du inte har druckit en droppe alkohol. Berätta det utan att rodna i fall husläkaren mäter upp konstiga levervärden på dig!

Att du 7 gånger under veckans lopp har upplevt något som slående påminner om berusning är en helt annan sak.

   Starka hälsningar, Galanto

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

Nytt från krogvärlden

Då jag satsat alla mina pengar på en genial egenutvecklad metod att omvandla siden till banlon – och ännu inte tjänat några större pengar på det – så behövde jag nyligen tillskott till kassan och det kvickt. Jag gick då in i restaurangbranschen med friskt nytänkande.       

Skryt ligger inte för mig, men jag tror jag kan påstå att jag levererat den största nyheten inom krognäringen på det senaste decenniet.

Den restaurang jag har öppnat är inget annat än sensationell. Om ni inte tror mig kan ni gå förbi och betrakta de ringlande köerna till den.

Varför? Jo, jag serverar inget som innehåller antibiotika och annat elände som kan ge upphov till multiresistenta bakterier. Det blir aldrig slagsmål mellan gästerna. Det är mycket livligt i lokalen, men stämningen är hjärtlig och alla är glada utom de som anser att de får för lite. Inte en enda gäst klagar på maten. Det luktar aldrig stek-os från lokalen och inget av det jag arbetar med kan ligga och härskna. Möjligen torka, men att något sådant skulle inträffa är uppriktigt sagt i hög grad osannolikt.

Jag behöver knappt några servitörer för gästerna springer mer än gärna och hämtar allting själva.

Jag har nämligen öppnat Sveriges och kanske världens första lösgodisbuffé. ”Ät så mycket ni vill för 89 kronor!”

Det här är framtiden, helt enkelt. Ni skulle se vilka engagerade diskussioner det blir vid borden. Alla begriper sig på maten och i högljudda samtal argumenteras det för och emot skumbananer, saltlakrits, smörkola, geléhallon, kolaremmar eller mörk choklad respektive ljus.

Och barnen sitter aldrig och petar i maten utan far som tromber över tallrikarna. Det är alltså de som ibland gnäller över för små portioner.

Visst tjänar jag en och annan krona på det här, men för mig är det viktigast att mänskligheten blir lycklig. 

Smakfulla hälsningar, Galanto 

 

 

 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

Upp