galanto

Kategori: Kultur

Med aristokrater vid bordet

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

20 februari.

Jag har nämnt att kapten Andrew Hall gick av i San Francisco. Ja, det är långt ifrån så dramatiskt som det kan låta. Han är fortfarande hel och ren och oskadd. Men han har åkt hem till England på semester. Så - sedan Frisco har vi en ny kapare. Han heter Tomás Connery och är säkert en bra båtkille, men han har inte Andrews trevliga vana att gå runt och träffa sina passagerare. Åtminstone inte alls lika mycket. Likaledes är hans tal i högtalarsystemet inte lika dagligt som Andrews och … inte lika artikulerat. Hulda och jag satt uppe i Vinterträdgården kl. 11 och drack varsin cappucino när kapten Tomás i högtalarna hade något på hjärtat. Vi begrep ingenting. Jag gick då bort till servitriserna och sade just det. De började fnittra nästan hysteriskt, för de (infödda engelskor) kunde inte heller förstå vad han pratade om.

Men idag hände just ingenting. Strax efter cappucinon gick jag bara till dagens dagens körövning. I morgon har vi examen, dvs concerto grande i Queens Room. Vår avslutning som kör. Allt gick bra i dagens rep och vi är varken högfärdiga eller nervösa. 

I morgon kväll är det avsked igen, för såväl Kathy som BJ och Rod ska lämna oss i Nya Zeeland. Vi visade därför något mera intresse för varandra under middagen. Vi blev lite personligare. Det var alltså Kathy, BJ, Rod, Val, Hulda och jag.  

Kathy lyckades inte hålla BJ riktigt i styr. Hon (BJ) är nog lite irriterad över att Kathy alltid ska framstå som den rika, kulturella och ”fiina”. BJ berättade efter ett glas vin (vilket var första gången vi såg henne dricka) att hennes väninna i Newcastle faktiskt äger en mycket gammal gård, där bostadsbyggnaden bevisligen uppfördes på 1300-talet.

-       Men den fick sen en vääldigt grundlig modernisering … på 1400-talet, tillade hon med viktig min.

Val var mycket hostig och skraltig och hade ont i halsen. Hon satt och höll vänstra handen mot strupen och var väldigt svag. Hon skulle bara stanna en liten, liten stund, sade hon. Hon drack en liten skvätt vatten. Val är änka sen 1984 och hon är uppenbarligen rik. Rod säger att hennes son också är stenrik för han är stor på Wall Street. Daryl kom med Vals mat. Hon bara tittade på den och gick. Daryl undrade om han skulle bära ut maten. Rod nickade och viftade med handen. Maten bars ut.

-       Kommer hon tillbaka? undrade Kathy.

Rod skakade leende på huvudet.

Tio minuter senare kom Val tillbaka och undrade vart hennes mat hade tagit vägen. Som en blixt trollade Daryl fram en ny portion.  Val var nu mycket, mycket piggare. Som en ny människa. Jag vet inte vad Val hade fått för medicin, men ett tag undrade Hulda och jag om hon skulle börja dansa på bordet.

I teatern ikväll sjöng en australisk sångerska name of Annie Frances. Hon sjöng 70-talslåtar mest och hon var underbar! Vilken otroligt vacker röst!    

 

Er egen jetset-kompis, Galanto

Tonga och upptäckaren James Cook

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

  

Gårdagens skildring av Tonga och dess huvudstad Nuku´alofa kan ha varit korrekt på sitt sätt, men jag ser nu att den kanske har en något negativ ton. Jag skyndar mig att korrigera det.

Redan James Cook, en av världshistoriens största sjöfarare och upptäckare, kallade Tonga ”the friendly islands” på grund av det varma, vänliga mottagande han och de andra besättningsmännen på segelfartyget Eagle bestods. Cook besökte Tonga tre gånger, 1773, 1774 och 1777. Han räknas som den som även ”upptäckte” Australien, Nya Zeeland och Hawaii.

När Hulda och jag landsteg på Tonga från vårt upptäckarfartyg Queen Victoria upplevde vi samma känsla. Vi kanske inte direkt har planer på att flytta hit till Tonga, men vänligheten och det avspända levnadssättet är påtagligt.

Man har svårt att komma ifrån en liten känsla av avund mot befolkningen. De bor så oerhört långt bort från alla andra länder. En av grabbarna som skjutsade oss i jeepen igår hade faktiskt varit i Nya Zeeland en gång, men de flesta här har aldrig varit någon annanstans. Jag vet inte hur många procent, men om de har varit ”utomlands” så tycks det mest vara fråga om NZ. Åh, vem skulle kunna störa oss här (om vi bodde här)! tänker vi. Det här är förstås bedräglig turistromantik, för i verkligheten flyttar många unga människor faktiskt härifrån. Men det är samma längtan som man kan ha till att bosätta sig långt uppe i fjällvärlden.

När vi nu sitter här så erfar vi också en mäktig känsla i bröstet över att hit kommer vi naturligtvis aldrig mer. Man åker inte på charterresa hit. Det är så förbenat långt borta från Sverige och från allting utom från andra polynesiska öar. Så sorgligt.

Jag måste naturligtvis också påpeka att jeepgrabbarna var mycket fina killar. De skänkte oss en fin sightseeing och jeepen är praktiskt taget i samma skick som dagen innan vi kom.

Man är här en kort tid och ser det underbara havet, fiskebåtarna, stränderna och de luggslitna husen. Jaså? Jo, men tänk när du bor här och ska renovera kåken – vad kostar det att frakta hit det du behöver? Man får ursäkta en viss brist i finishen ibland.

Vi tänker på James Cook som medelst segelfartyg för närmare 250 år sen åkte hit tre gånger från England. 

Nu glider vår båt ut från kajen och vi åker härifrån.

 

Tonga, vi älskar dig och glömmer dig aldrig!

 

Dina tillgivna, Galanto och Hulda

   

 

 

Queen Victoria och Tongas palmskogar med mera

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

19 februari. Och hur står det till i Tonga nu för tiden? Tonga ligger ungefär lika gripande ensligt till som Samoa, där mitt ute i Stilla havet. Får inte folk lappsjuka? Eller panik?

Vår båt, Queen Victoria, tog just vägen förbi där en morgon, och släppte av oss på piren i staden Nuku´alofa.  Det är huvudstaden i kungariket Tonga. Visst är det lite operettaktigt att ha ett kungarike på en plats som till yta och befolkning är ungefär lika stor som Upplands-Väsby?

Liksom i Samoa fanns unga flickor där i morse, som sjöng dansade för oss. De var absolut duktiga och jag frågade dansledaren om den där musiken fanns att köpa uppe på stan. Hon beskrev då vägen till ett internethotell, där jag skulle få hjälp. Hulda och jag gick dit (ja, det är 34 grader i luften) och den unga flickan som skötte salongen (typ garage/lagerlokal) spelade in 18 låtar åt mig och brände det till en CD, så nu har jag även tongamusik till matlagningen där hemma i Sverige.

Vi tog nu upp våra antropologiska studier igen.  Hur lever invånarna och varför lever de här? Vi kom till den stora runda kyrkan med toppigt tak (ser ut som det marockanska matlagningskärlet tagine, om det är bekant) och där var för ögonblicket ingen verksamhet. Däremot var det skola för små barn på granntomten. Alla barnen hade skoluniform och flickorna hade flätor och de sprang och höll varandra i händerna och såg så ohejdat glada ut. Det var som baddarn. Och det är klart att de var söta.

Hulda och jag envisas ju med att gå omkring och småprata med den lokalbefolkning som, åtminstone i korthet vill småprata med oss. Det fungerar alltid eftersom sådana samtal alltid är kravlösa från båda håll och stadens invånare är lika nyfikna på oss som vi på dem.

Tonga är precis lika religiöst som Samoa och det är kyrkor överallt, men bara kristna, såvitt vi kan se. Men det är tisdag idag, så det är ingen direkt kyrklig aktivitet.   

Folks bostäder är på det hela taget småhusbebyggelse. Oftast är småhusen enkla och har svårt att kämpa mot de tropiska växternas omfamningar. Växtligheten drivs ju på av en högoktanig blandning av regn och hett solsken så det växer så det knakar i trädgårdarna. Då får man ursäkta husägarna att husen stundom ser direkt besegrade ut av allt som skjuter upp ur jorden. Meeeen det finns väldigt fina hus både här och där.

Kungen hette fram till sin död 2006 Tupou IV och efterträddes av Tupou V. Hulda och jag ville inte pressa folk på för mycket information om landets styrning, men kungahuset är tydligen måttligt populärt. Landet tjänar ganska mycket pengar nu för tiden, men kungen ser till att det mesta hamnar i hans egen plånbok och han är svalt intresserad av hur folk har det. Inför den senaste stora orkanen åkte han till Florida och spelade golf till det hade blåst färdigt. Numera styr inte kungen enväldigt, men han verkar inte vara utan inflytande.

Det jag här refererar om kungafamiljen har vi bara inhämtat från ”mannen på gatan” och det får väl tas som just det. Ja, det var inte bara en. ”Männen på gatan” kanske vore korrekt.

Det kungliga slottet kan beskrivas som en mycket, mycket stor vitmålad trävilla med rött tak. Utomstående får inte gå in i slottsparken. Hulda och jag ville gärna fotografera slottet, men vi fick inte komma innanför stängslet. En mycket ung vakt såg till att vi inte kom in, men han bröt ned en liten palm så att vi hade bättre sikt med kamerorna. Han mumlade något om vatten och vi måste fråga närmare. Jo, han undrade om vi hade vatten åt honom. Visst, vi gav honom en begagnad Fantaflaska (plast) som vi hade fyllt med vatten. Grabben drack ur den på tre röda sekunder. Han hade stått ute i den stekande solen i flera timmar.

 

Vi däremot, kunde gå hem till vår luftkonditionerade båt och luncha och vila ett tag. Världen är full av orättvisor.

På eftermiddagen tog vi en tur med en kvinnlig taxiägare.  Hon hade en fullt modern bil, precis som alla andra taxiägare. Inga rishögar här inte. Taxikvinnan drog på i hög fart på de smala vägarna och berättade kort om vissa platser vi borde lägga märke till. Villorna ute på vischan var klart finare än dem inne i stan. Efter tjugo minuter svängde damen in vid en nedlagd bensinstation där en jeep väntade. Vi ombads flytta över till jeepen, som befolkades av två grabbar i tjugoårsåldern. Vi var en aning förbryllade och mindre belåtna över att flytta över till jeepen. Den ene grabben sade att han var taxikvinnans son och den andre var en kompis. Morsan måste åka tillbaka till stan och hämta folk på ett annat ställe. Mystiskt.

Hulda och jag hade en snabb överläggning om hur vi skulle göra. Tyst och raskt mumlade vi att taxirörelsen troligen är den viktigaste på Tonga och om killarna mördar ett par passagerare från ett jättestort kryssningsfartyg så är plötsligt taxirörelsen körd för de närmaste tjugo åren och grabbarna blir strimlade av de andra taxiägarna. Så vi var rätt lugna.

Vi övergick därför till att glädjas åt att få se berömda platser. En sådan plats var en stenhäll långt ute vid en udde och det var självaste Abel Tasmans landstigningsplats. Det ni! Vem Abel Tasman var? Åh, förlåt! Han var den som införde kristendomen på Tonga och det här var alltså platsen där missionären anlände.

Vi fick också se en gigantisk sten nära havet, och den hade en gång i tidernas morgon kastats dit av en jätte. En alternativ teori är att den rullades dit under en tsunami för länge sen. Och så kom vi till något som vi knappt hade tänkt på att det kunde finnas, nämligen en obeskrivligt stor palmskog. Tusen och åter tusen palmer! Det var verkligen fantastiskt! Grabbarna stannade bilen och vi satt och beundrade synen några minuter.

Därefter vägrade jeepen att starta. Den morrade men tände inte.

Grabbarna verkade vana vid det så de klev ur och började springa igång fordonet. Kvar satt Hulda och jag. Vi fick absolut inte hjälpa till. Jodå, jeepmotorn tände och struttade igång, men grabbarna hann inte hoppa in i den utan blev kvar ute på vägen. På tvåans växel skumpade jeepen nu in i palmskogen med Hulda och mig i baksätet. Jag kunde inte klättra över till framsätena för ryggstöden var för höga och jag var rädd för att bli avkastad där ute i djungeln. Det var som på en rodeo.

Efter ett par hundra meter körde jeepen in i ett djupt lastbilsspår och den tvingades följa det. Djungeltaxin krängde och for och vi hoppades att den inte skulle välta. Det var fortfarande oerhört skumpigt och värre än på QV i storm ute på havet. Å andra sidan tycktes jeepen röra sig in mot Nuku´alofa så vi klängde oss fast och följde med.

 

Efter hand blev lastbilsvägen jämnare och vi kunde luta oss lite tillbaka. Vi kom faktiskt ända in till stan på det här viset och jeepen dunsade slutligen in i muren till kungafamiljens begravningsplats.

Ingen stjäl jeepar här på den lilla ön, så vi stängde nu av motorn och flanerade ned mot vår ocean liner, Queen Victoria.

 

Hälsningar med kluven Tonga!

Galanto

  

 

Queen Victoria, Samoanska sagan

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

    

 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

17 februari. För många år sen, när jag bodde i studentrum, kom jag och tre andra grabbar i samma bostadsflygel på att vi borde starta en studiecirkel i något språk. Vi studerade olika ämnen men vi var alla med på den här idén. Språket fick inte vara svårt och vi bestämde att det skulle vara det minsta språket som vi kunde hitta en lärobok i. Det blev samoanska. Vi studerade inte intensivt och det gick åt en del whisky under lektionerna. Vi hade givetvis ingen lärare utan studierna skedde i kollektiv, så att säga. Charmen med Samoa är väl bland annat att det ligger så fruktansvärt långt bort i ensamhet där ute i Stilla havet. Studiecirkeln blev inte långlivad, men jag hade köpt boken och ibland under följande år läste jag lite i den. En liten dröm om söderhavet hade jag haft sedan jag var liten knatte och den hade med det här vuxit en bit till.

Och kl. 7.30 den här dagen väckte Hulda mig och sade att vi höll på att angöra Samoa. Närmare bestämt stora kajen i Apia, Samoas huvudstad. Vi tittade ut genom hyttfönstret och såg att ett trettiotal ungdomar i vackra dräkter stod grupperade på kajen. Och så plötsligt brast de ut i sång till inspelad bakgrundsmusik medan de dansade och vinkade. Vi slängde på oss kläder och sprang ut på promenaddäcket och vinkade tillbaka. Det var oerhört vackert och så överraskande att en (med åren) lättrörd person som jag hade största svårigheter att hålla tillbaka tårarna. Tokskallarna hade till och med rullat ut röda mattor på kajen. Ojojoj, förstår ni. Bland ungdomarna fanns också Miss Samoa 2018 (med krona på huvudet etc, ni vet) och jag kan nästan svära på att hon vinkade åt mig. Det kan väl hända att det hela till del var till för att främja försäljningen av kläder, souvenirer och annat som nu öppnat strax intill, men vem bryr sig om såna invändningar?  

Efter frukost gick vi in mot stan. Det var nu söndag och omkring oss hörde vi att det var ju synd för här är allt stängt på söndagarna. Vi följde Beach Street och temperaturen var ungefär 35 – 36 grader. Det som absolut inte var stängt var kyrkorna. Samovarerna (jajaja) är oerhört kyrksamma och det finns kyrkor överallt, med alla trosinriktningar (bara de är kristna …). Klockan var bara 10 f.m när vi hörde musik från en av kyrkorna utmed gatan. Utanför kyrkporten stod små förföriska vitklädda flickor (se bild) och flirtade med oss och de visste mycket väl att de var oemotståndliga. Inne i kyrkan satt de vuxna och de sjöng som om hela världen hängde på det. Inte så vilt och lössläppt som amerikansk gospel, men så passionerat och vackert att vi knappt kunde gå därifrån.

Vi gjorde ett inhopp i en kyrka något längre bort och samma sak inträffade. Båda hade fantastiska körer som satt i de vanliga bänkarna, men längst fram. Bakom satt menigheten och sjöng nästan lika bra.

Men varför så tidigt? Det var ju knappt förmiddag. Åh, man kunde ju gå även på den gudstjänst som började kl 1. p.m.!

Vi avslutade kyrkoturen med ett besök i katolska kyrkan, som är störst och mest känd. Vi träffade många samer (nu är jag där igen) men kyrkorna drog naturligtvis till sig en hel del utlänningar och inte minst körkompisar från båten.

Den främsta näringsgrenen på Samoa har blivit turismen. Främst är det förstås kryssningsbåtarna som förser ön med turister. Taxibilarna är faktiskt ganska svåra att mota undan. De stannar hela tiden och erbjuder skjuts. ”Tack, men vi ska bara bort till hörnet där” säger man. Chaffisarna förstår inte varför man ska gå trettio meter till fots när man kan åka taxi. 

Efter att vi hade tittat på stan en stund (den är liten och lättbegriplig) gick vi in på turistbyrån och frågade hur vi enklast kommer till Robert Louis Stevensons herrgårdsliknande hus  (se bild igen) i Upolu strax utanför och uppför backarna från Apia. RLS är mest bekant för att ha skrivit den odödliga ”Skattkammarön” och den minst lika kända ”Doktor Jekyll och mister Hyde”. Familjen Stevenson bodde pga husfars bräckliga hälsa här åren 1888 och till hans död av en stroke 1894, endast 44 år gammal.

Frågan om transport var ganska löjlig med tanke på det dussintal taxibilar som stod utanför och väntade. Svårigheten var bara att välja en bil utan att de andra taxiägarna blev upprörda.

I Vailima (RLS:s hus) pratade jag med en samoansk, uppenbarligen högutbildad, tjej, guide, i 25-årsåldern. Jag kunde inte hålla mig utan berättade om kursen i samoanska för länge sen på andra sidan jordklotet. Hon skrattade så hon vek sig, förstås.

Efter lunch gick Hulda och jag en bit västerut, från båten räknat. Stränderna är för det mesta privatägda på den här ön. Man är välkommen att bada om man frågar ägaren om lov, och om det då kostar något så är det närmast symboliskt. Det är däremot inte populärt att bara börja bada utan att fråga och svårigheten är att hitta ett hus där ägaren är hemma eller syns till. Vi hittade en fin (nåja) kommunal badplats som vi utnyttjade. Här gick vattnet bara upp till just över knähöjd ut till ca 100 meter från stranden, varvid en sandbank såg till att vattnet där innanför höll ungefär 40 grader. Det var det klart varmaste icke av människa uppvärmt vatten jag har badat i.

Nu över till en legendarisk samlingspunkt. Aggie Grey´s Hotel. Aggie föddes 1897 som Agnes Swann på Västra Samoa (det ”amerikanska” Samoa) och efter att ha gift sig hette hon Grey. Tyvärr var hennes man hemfallen åt att spela om pengar och precis som det brukar bli så spelade han bort allt som paret ägde. De två skildes åt och Aggie måste klara sig själv. Hon lånade pengar i banken och öppnade 1933 ett litet hotell som hon skötte väl. Hotellkonkurrensen var inte så märkvärdig där och då, så verksamheten gick tämligen bra redan från början. Ännu bättre gick det från Andra världskriget när hennes hotell blev en samlingspunkt för alla amerikanska soldater och tekniker som var stationerade i Söderhavet. Aggie blev strax en av Samoas mest kända och respekterade invånare och hit har många av Hollywoods största stjärnor kommit.

Sedan 2013 tillhör hotellet Sheratonkoncernen. Vi träffade Aggies barnbarnsbarn och han är glad över att hotellet får stabilitet även om det där med Sheraton har tagit bort lite av magin.

Vi hade en lång och minnesrik dag. På grund av sandbankarna som ligger och lurar under vattnet backade Queen Victoria långsamt ut ett par hundra meter innan hon kunde vända. Ett vackert avsked av en ö som vi sannolikt inte återkommer till.

 

Er söderhafsige reseskildrare, Galanto

    

 

 

Queen Victoria ekvatoriserar sig

  

16 februari. Den här dagen är också lite speciell ity att vi utan större buller, skrap eller annan åverkan på båten glider över ekvatorn. Det är 32 grader i skuggan vilket är en välkommen uppryckning sen San Francisco.

Celebrerandet av ekvatorialskuttet gick värdigt och stillsamt till. Det enda vi märkte var vrålhög bankabankamusik med enstaka inslag av 60-talare typ Little Eva med Locomotion på takdäcket typ och de som inte passerat ekvatorn tidigare kletades in med grälla färger och slängdes i poolen medan Havsguden med hejdukar hetsade massorna och unga nymfer förförde oss och vinet flödade och solen brände men annars var det väl inget särskilt. 

Dagens övning med kören inställdes förstås inte på grund av ovan nämnda spektakel. De två kolliderade inte heller tidsmässigt. Så vi sjöng och drillade som vanligt. Vår repertoar är Do-re-mi från Sound of music, The Rose (Bette Midler), I could have danced all night (från My fair lady), ett knippe brittiska pubsånger från 40-talet, You raise me up, Enchanted paradise (från musicalen South Pacific, lämpligt nog), Sweet Caroline (Neil Diamond), Bohemian Rhapsody och några till. Den sistnämnda är svår som attan att lära sig så den övar vi mer än de andra tillsammans. 

Kathy och BJ har ätit på Lido några dagar så vi har ätit med Rod och Val respektive med ett par från Brasilien/Schweiz. Dessa heter Peter och Maria Elena Schweitzer. De bor i Brasilien åtta månader om året och Schweiz återstående tiden. Om de inte är ute med husbilen, vilket händer ofta. De har aldrig karta när de åker med den utan styr dit de för dagen tycker verkar bäst. Därmed har de råkat hamna i Uzbekistan, Sibirien, Afrika och andra originella camparställen. De är väldigt intressanta. De är båda två såväl läkare som lantbrukare. Jo. 

Vi undrade alltså inför middagen om vi skulle äta med Rod & Val eller Schweitzers, men det blev Kathy & BJ. 

Kvällens entertainer i teatern var en Allan Stewart (britt) som var rolig och proffsig på gränsen till fantastisk. Eller, han var helt enkelt fantastisk. Det tyckte visserligen inte Kathy efteråt, men jag tror inte att hon kan medge att någon är fantastisk. 

Hemisfäriska hälsningar, Galanto

Färgstarka nya vänner vid middagsbordet på resan mot Hawaii!

  

Vi lämnade San Francisco för tre dagar sen och i övermorgon kommer vi till Honolulu, Hawaii. Vår bitr. hovmästare Salim är alltid besjälad av att gästerna i matsalen ska ha trevliga middagar så QV hann knappt ut på öppet vatten efter San Francisco förrän vi fick dela bord med två tjejer från just den staden. Båda är i 60-årsåldern och de reser tillsammans. Den som verkar bestämma och betala heter Kathy - sondotter till Stanford Universitys förste Dean - och är något år äldre än den lite spralligare BJ. Kathys partner avled för åtta år sen och BJ har en partner i Newcastle, England. Om de har en romans på båten vet vi inte, men de bor i samma svit i alla fall. De har rest tillsammans flera gånger förr. De är intelligenta, kvicka, pratsamma och kulturintresserade och Hulda och jag har nästan lika kul med dem som med våra i San Francisco förlorade svenska kompisar.

Och så kom Salim igår med ytterligare två middagsvänner. De satt redan vid vårt bord när vi kom dit. Båda ett och annat år över åttio. En man (Rod) som växte upp i Nya Zeeland men startade en gång ett företag som sysslade med något som hade med fartygs bränslehantering att göra. Rod bor i Florida men ska nu hälsa på dottern i Wellington. 

Den nya damen heter Val (Valerie) och får Salim och Den Riktige Hovmästaren och all annan personal att buga sig ytterligare ett antal grader, så att deras överkroppar är parallella med golvet. Vi vet inte riktigt varför. Val lider av selektiv dövhet. Det mesta vi säger hör hon inte, men då och då kommer korrigerande kommentarer till något vi har sagt. 

Vi andra antog att Val och Rod är ett par, men det förnekar de bestämt. De känner knappt varandra. Val är från New York och hon blev änka redan 1984. Änkeblivandet gick faktiskt till på ett ytterst märkligt sätt, nämligen som följer.

Hon och maken satte sig till bords hemma i New York 1984 (berättade Rod för mig efter middagen igår). Mannen sade något när de satt och åt och Val svarade så fyndigt och humoristiskt träffsäkert att han ett par minuter senare hade avlidit i sviterna av skrattkonvulsioner! När folk därefter frågade öga mot öga eller i telefon vad hon egentligen hade sagt så var hon tvungen att säga att hon faktiskt hade glömt det. Hon kunde bara säga att en fru alltid borde ha något spirituellt att säga till sin make.

Detta svar har sedan dess varit till ringa tillfredsställelse för folk som gärna skulle föra kvickheten vidare till släktingar, livskamrater eller konkurrenter i karriärstegen.

Mer om våra nya kamrater efterhand. 

 

Er gossip writer, Galanto

 

 

    

Så här är livet på en stor ocean liner! Läs och se! QV, Dag 6 av 37.

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

     25 januari. På väg mot Cartagena i Colombia!       

     Vi vaknade 7.30. Jag vet inte varför jag skriver om det. Jag kanske tycker att det är loggboksaktigt på något sätt? 7.48 var vi ute på promenad på däck 3. Milda fläktar och små vågor. Vi kör bara i 10 knop och västerut, parallellt med Sydamerikas kust men inte så vi ser den. Frukost i Lido. Frukost och lunch i Lido erbjuder precis allt i matväg. Japansk frukost? Varsågod! Brasiliansk? Den har vi här!

     Utetemperaturen är 29 grader.

     Min förre kollega Peo där hemma sms:ade på förmiddagen (middagstid hemma) att det som vanligt på en fredag är samling i Hotell Hörnans bar idag. Jag avböjde med beklagan och anförde hinder. Peo bad om ursäkt att han hade glömt vår resa.

     Kl. 10. Föreläsning i teatern, av Captain Chris Rigby. Han är en kolossalt storvuxen pensionerad flygkapten som har flugit allt. Utom Concorde, för han fick inte plats i dess cockpit. Idag gällde föredraget ”överljudsplan”.

     Kl. 11 avlöstes Captain Rigby i teatern av Miriam Stock från Cunard, som kompetent, ingående och med många bilder presenterade morgondagens landstigningsmål Cartagena, Colombia. Tyvärr kunde inte Hulda och jag gå på det för just då var det möte i Commodore club för Svensk-Norska klubben. Egon har varit med om att bilda den för några år sen. Den är till för att vi som åker med såna här båtar ska träffas i olika sammanhang.

     Jag hade med mig anteckningsblock och penna till mötet. Gammal självklarhet från jobbet. Vi var några herrar som släpade ihop fåtöljer så alla kunde se och höra varandra. Medlemmarna småpratade dämpat. Det gick en stund och jag började undra om inte mötet skulle börja snart. Jag sade inget, men insåg så småningom att detsamma hade varit igång sen deltagarna slagit sig ned i fåtöljerna. 

     Det är lite intressant det här jag sade om ”folk som åker med såna här båtar” för det är ganska många som gör det regelbundet. Hulda och jag har inte känt till det här men det finns många vanekryssare, helt enkelt. Vi två är ju ute på vår första långkryssning och förutom det har vi åkt en gång över Atlanten. Ja, jag har nämnt det. Men låt oss bara nämna Egon och Tilda som exempel; de är nu ute på sin 74:e långkryssning! 74:e! Vi räknar nu alltså inte dagsresor till Åland. 74 kryssningar! Är det världsrekord? Ingalunda! Hälften av de andra i klubben har åkt nästan lika mycket eller mer. Och när vi har småpratat med folk ombord har vi märkt att en del passagerare knappt gör något annat än kryssar. Ja, de sitter naturligtvis inte trångt när det gäller pengar, men vi har liksom inte tänkt på att en del har det här sättet att leva.

     Kl. 13 klämde vi in ett halvtimmes gympapass i gymmet. Därefter maffig irländsk ragu på får i Britannia. Vi fick ett fantastiskt bord vid "bakrutan" på båten, med utsikt över propellerskummet.

     Eftermiddagen ägnades åt att sitta under en parasoll uppe på soldäck och läsa och skriva.

     19.00 var det galakväll igen i Queens Room. Anledningen till galan är att det är Burns Night. Storbritannien firar då den skotske nationalpoeten Robert Burns. Framför allt var det de som hade minsta anknytning till Skottland som firade, men alla andra hängde på. Det var massor med kiltar och skotska uniformer, men även engelska dito. Lite trögt i starten kanske, men sen dansade vi alla reels så det smällde i väggarna och säckpiporna tjöt så andra fartyg trodde att vi var illa ute. Bra kille, Burns. 

     Finally, middag måste man trots allt ha. Kl. 20.30 högg vi därmed in där borta i Britannia medan vi med svett i pannorna stämde av dagens mödor med våra bordskompisar.

 

Whiskystänkta hälsningar, Galanto

 

 

Hasse Ekmans autograf x 2, Furusundsteater igår, med mera! Vintips.

Hej! Det händer så ofantligt mycket så här på sommaren. Så sent som igår var frun och jag med Blidö-bor i Furusund och såg en underbar friluftsteaterföreställning med Anne Kulle och en handfull andra fantastiska skådisar. "Ett resande teatersällskap". När regnet kom hjälptes vi alla åt att flytta in sittmöbler inomhus och så var allt lika kul i alla fall. 

Jag pratade idag med min kompis Karl-Axel om föreställningen. Raskt uttråkad av min utläggning slank han snabbt in på den gången han som vanligt stod och pratade med Hasse Ekman (för de unga: ja, Gösta Ekmans pappa och Gösta Ekmans son). Pressar man Karl-Axel kryper det fram att han i själva verket än en gång försökte flå Hasse på ytterligare en autograf. Han fick den. 

- Ja, men jag måste ju ha en till, sade Karl-Axel till Hasse (för väldigt länge sen alltså).

- En till?

- Ja. Autografen måste ju vara signerad, envisades Karl-Axel. 

- Signerad? (Karl-Axel började här tro att Hasse hade svårt att fatta)

- Ja, annars kan den ju befaras vara förfalskad.

Så KA fick autografen men ytterligare en autograf under, för äkthets intygande. 

 

Most culturala hälsningar, Galanto


PS. Hittar ni en amerikansk cabernet som heter Wente, så köp det. Ca 275 bagis.   

Och så tar vi en teckning, väl? 

Fånga dagen snabbt!

Världens vackraste sångröst?

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Vår stad hälsade våren välkommen som vanligt igår. Vi hade majbrasor och musik, glasstånd och kanottävling utför åns forsande vattenmassor. Det var kärlek i luften och kanske inte enbart lycklig sådan. Våren ger och tar.

Kvällens klimax var som vanligt Elmer Swanbo som gjorde sitt troligen enda framträdande det här året. Elmers öde är lika gåtfullt som tragiskt. Han har troligen den vackraste sångrösten i världen. Elmer är vår stolthet.

Och? frågar ni.

Jo, det märkliga med Elmer är att hans röst bara är vacker när han sjunger i D eller E. I alla andra tonarter låter han uppriktigt sagt som en kråka.

Så synd, men kan han inte hålla sig till D eller E, då?

Nja, det är nu vi kommer in på det tragiska. När han börjar sjunga med sin gudasända röst så dröjer det bara högt räknat femton sekunder innan han börjar blöda näsblod. Och sen är det över.

Hela stan kommer för att lyssna på Elmer och alla hoppas att han ska klara sig längre den här gången. Men nej. Det blev samma sak i år. Elmers fylliga, varma tenor steg mot vårhimlen och alla höll andan. Men … den här gången höll det i fjorton sekunder. Därefter fick hans sekonder som vanligt hålla fram en näsduk och vicka hans huvud bakåt samt hjälpa honom bort från scenen. Vi medborgare i staden håller alltid tummarna och ber för honom, men det verkar hopplöst. Staden och invånarna har försökt med allt och frågat världens främsta experter, men ingenting har hjälpt.

Ändå är vi tacksamma för de där fjorton sekunderna om året.

 

Lyriska hälsningar, Galanto

 

 

Känd VD under isen!

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

En fantastisk vårdag för någon vecka sen satt jag på en bänk vid ett friluftsområde i närheten av vår stad. Jag hade just varit ute på fjärden och åkt skridsko och tog nu igen mig. Då kom en mycket känd industriman till samma strand. Jag vill inte precis påstå att jag känner honom, men vi har haft lite med varandra att göra. Lite. Nej, han såg inte ut som att han kände igen mig, men jag tänkte att det inte skadar att bättra på kontakten en aning. Han är dessutom medlem i en mycket exklusiv herrklubb som jag tror skulle passa för mig.

Så jag reste mig och sade ”Gratulerar!”, varvid VD:n (inga namn nämnda) såg ganska förvånad ut.

-       Hur? sade han bara.

-       Gratulerar till att du kommer att få en härlig skridskotur! fortsatte jag. Om du åker ut mot solen och i sundet där borta så kommer du att få en oförglömlig dag!

VD:n nickade och gav sig iväg och jag tänkte att det där gjorde jag bra. Det kändes att han gillade mig. Jag vände ansiktet mot solen och lät strålarna förgylla min hy. Några få minuter senare hörde jag ett klafsande ljud och upprörda röster. Det var motljus så det tog en stund innan jag uppfattade situationen. Men det var min vän VD:n som var tillbaka efter att ha åkt på det ställe jag rekommenderat. Han hade gått igenom isen och efter något kämpande kommit upp ur vaken och tagit sig tillbaka till land. Han var givetvis genomblöt och travade raka vägen förbi mig och bort mot sin bil. Han tackade inte för tipset och nämnde inte med ett ord något om att jag kunde bli medlem i det exklusiva herrsällskapet.

 

Kyliga hälsningar, Galanto

 

Sucken från Svenska Akademien

Konsertkväll i Kohagen

Sedan många år är det så här års konsert i den kohage i närheten av vårt sommarställe, som vi kallar Kohagen. Nej, det är inte vårt sommarställe som vi kallar Kohagen, utan kohagen. Strax intill. Kohagen är, frånsett en delikatesskrog för lokala kossor, en samlingspunkt för musikälskare i Östra Mellansverige. Ni som inte bor där behöver inte sörja, för det finns liknande ställen på hundratals platser i vårt avlånga land. Åk till era egna kohagar och låt er förföras av de lokala musikförmågor som finns överallt! Hur som helst har vi i vår kohage nyligen haft årets festival. Korna - som alltid är intresserade åhörare - hade som vanligt friplåtar till föreställningen. Ni som har andra kohagar känner inte artisterna hos oss, men vi hade först underhållning av unga förmågor på nyckelharpa. Återväxten inom nyckelharpandet tycks vara god och om några år kommer de här unga att röra publiken till tårar. Vi lyssnade sen på den ständigt återkommande favoriten Markus på musettedragspel. Så vackert, så vackert! Korna fullständigt smalt. I år hade vår hyresgäst Zeke (från ögruppen Aleuterna utanför Alaska) erbjudit sig att komma och spela känsliga melodier därifrån på sin gitarr. Min fru och jag hade tillstyrkt med orden att det är väl inte förbjudet att försöka. Ja, Zeke satte igång med en oerhört aleutisk visa. Publiken iakttog en svårtolkad tystnad ända till dess korna började knalla ut från kohagen och till andra sidan åsen. Då spred sig en viss munterhet hos alla utom hos Zeke. Han provade en annan aleutisk favorit och publiken såg mycket artig ut. Givetvis beror malörer i den här vägen på tillfälligheter och alla tröstade Zeke med att korna nog hade fått oemotståndliga dofter av saftigt gräs i näsborrarna. Zeke tog till sig de trösterika orden och packade sin gitarr i fodralet. Efter Zeke kom den fortfarande rätt unga och åh så populära Lilian och sjöng svenska folksånger till komp av nyss nämnde Markus på fiol. De milda och klockrena tonerna svävade runt över åkrar och ängar och nu var det nära till tårar igen hos åhörarna. Och korna! De kom tillbaka!

Zeke har sedan konserten varit sängliggande i en exogen depression. Min fru och jag har pysslat om honom med frukost på sängen och liknande och kossorna har skickat krya-på-dig-kort.

 Kohagliga hälsningar, Galanto

 

 

         

Upp