galanto

Kategori: mat och viner

Queen Victoria. Nya Zeeland (3), Bay of Islands - semesterparadiset!

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

   

24 februari. söndag. Tyvärr är det gråväder igen, när vi yrvakna tittar ut genom hyttfönstret. Aj då. QV har under morgonen placerat sig ute på redden. 19 grader i luften.

Bay of Islands ligger nästan så långt norrut man kan komma i Nya Zeeland. Därmed förstås att vi fortfarande är på Nordön. Inte heller idag får ni veta vad vi åt till frukost och hur dags, utan det blir nu rakt på sak. Vi skjutsas i tender in till hamnen i Waitangi (jag tycker verkligen om de gamla namnen här på öarna). Någon påstår att Waitangi är en stad, men det måste vara något missförstånd. Vi ser ett par bryggor och något som liknar en slags folkhögskola (fin sådan), men framför allt kan man ta buss till Paihia. Nu pratar vi avstånd om 1 km ungefär. Hulda och jag avböjer erbjudandet om buss, så vi spatserar i stället.

Paihia (Nå? Vackert namn? Javisst!) är nog en liten stad, men framför allt en badort. Hela Bay of Islands är fylld av stränder, små båtar, större båtar, fiskebåtar, hotell, restauranger, förströelser, folk som njuter av tillvaron, sportanläggningar, vackra sommarhus. Ja, ni förstår ungefär. Det är mycket fridfullt.

Hulda och jag tyckte det blåste lite kyligt medan vi var på båten, men nu – i Paihia – har solen kommit och nu har vi alldeles för mycket kläder och inga badkläder. Vi åker alltså tender ut till kolpråmen igen och klär oss lättare. Tender in till bryggan igen. Hej Paihia!

Paihia – och antagligen hela Bay of Islands – ser ut att befolkas av människor med ordnad ekonomi, men de ser inte precis upprörande rika ut. Det är väl bra.

Innanför bryggorna står en helikopter som man kan flyga runt öarna med. Pilot ingår i priset. Ja, vi slår till. Det är en liten kö till maskinen och den tar bara tre passagerare, så turerna blir inte långa. Det passar oss fint. Bay of Islands är ohyggligt vacker från luften.

Efteråt äter vi en skaldjurslunch i en restaurang på en av bryggorna. Servicen är en aning sävlig men när maten väl kommer på bordet smakar den bra.

Det är ingen trängsel på gatorna här i badorten. (Nej, det är ju 24 februari … ) Vi går omkring i affärerna och boutiqerna. Jag är väldigt trögroad vad gäller shopping och köper bara om jag behöver något. Det blev lite småsaker till barn och barnbarn, bara. Hulda är lite mera road, men måttligt.

Vi går till slut ned till den långa, härliga stranden med grässluttning ovanför. Det är gassande varmt nu och vi byter till badkläder där vi sitter. Några äldre damer finns i närheten, men de bryr sig inte. Havsvattnet håller ungefär 22 grader, gissar vi. Vi har en vattentät kamera med oss och tar några bilder på vackra fiskar.

Kl. 16.45 åker vi tender ut till QV igen och domnar bort i hytten en stund. Vi står på däck när vi lämnar Nya Zeeland. Kommer vi hit igen, någon gång? Säg det.

Tillsammans med den lyxiga båten Seabourne Encore styr vi ut på öppna vatten. Vi åker parallellt en lång stund.

Det är Oscarsgala i Los Angeles idag och då är det gala även på QV. Det är full fart i Queens Room på kvällen. Vid middagen är det bara Hulda och jag vid vårt bord. Det är glest i matsalen. Det är inte alls samma fart som under första halvan av resan. Nu har vi bara tre dagar på sjön innan Sydney och där lämnar vi ju Queen Victoria.  

 

Hälsningar med styng av vemod!

Galanto

 

 

  

Nya Zeeland (2). En dag i Auckland.

 

23 februari. Lördag. Vår kära Queen Victoria ligger nu i Aucklands hamn. Auckland är Nya Zeelands största stad, men det säger inte så mycket. 1,6 miljoner invånare, anser broschyrer och internet. Det är drygt 30 % av Nya Zeelands folkmängd. Hulda och jag är på tårna och vill ut och göra stan.

Det är tyvärr gråväder idag också. Kl. 10 står vi på kajen och undrar vad vi ska göra först. Vi funderade på att åka med någon av de fantastiskt stora och vackra havskryssarna som skjutsar turister. Vi överger den tanken för vi prioriterar att se på stan. Vi avstår också från det utan tvivel fina Akvariet eftersom vi redan bestämt att besöka Sydneys dito. Men Parnell! En underbar gammal stadsdel, inbäddad i parker och som rekommenderats av självaste Val! Ja, Valerie, förstås. Med karta i handen stegar vi iväg mot Parnell.

Det konstiga är att det är svårt att hitta detta promenadmål. Husen och gatorna som vi sett på bild hittar vi inte fast vi har karta. Jodå, vi är vana att läsa karta. Ibland kliar vi oss i huvudena och frågar folk och de tror att Parnell ligger ditåt eller möjligen ditåt. Vi går åt de håll som de flesta anvisar. Till slut ser vi de där pittoreska husen och felet kanske är att det är ett mycket litet område som är sådär pittoreskt. Nåja. Vi är fullt nöjda i alla fall. Parnell är jättegulligt. Vi drar oss tillbaka mot centrum.

Under den här promenaden har vi skrivit vykort till barnbarnen och vill nu lägga dem i en brevlåda. Vi går och går och ser ingen sådan. Nu börjar vi fråga folk om de vet var det finns brevlåda. Nej, ingen vet.

-       Men ni måste väl någon gång lägga post i brevlådor?

-       No, vi skickar post via datorn.

-       Jovisst, det gör vi också för det mesta. Men ibland måste man väl ändå använda brevlådor? Som nu med vykorten – det säljs ju vykort överallt här i stan. Turister måste väl kunna skicka iväg sina vykort?

-       Ja, det kan man kanske tycka.

Längre kommer vi inte. Vi går där med våra vykort i handen. Nu har det faktiskt gått två eller tre timmar och vi börjar bli hungriga. Någon bra restaurang någonstans? Well, mest är det pubar och snabbmatskedjor, faktiskt. Vi ser en H&M-butik, men de har inte mat. Vi går på huvudgatan Queen Street. Vi går in i en galleria för att se om det finns något matställe där. En restaurangskylt pekar mot en rulltrappa och vi åker upp en våning. Där är ett synnerligen trevligt matställe. Det heter Neo. Vi går in och vidare ut, ut till en balkong som ligger mot Queen Street. Där sätter vi oss. Vi får en meny av en trevlig ung dam och vi börjar höra oss för med henne vad hon rekommenderar. Hulda och jag pratar emellanåt svenska med varandra och då tycker servitrisen att vi kan prata svenska hela tiden, för hon heter Marianne och är uppvuxen i Blekinge. Hon är gift med kocken och de äger stället.

Marianne föreslår en fiskrätt och en flaska sauvignon blanc. Om jag uppfattade vad fisken heter så har jag i alla fall glömt det, men den var alldeles underbar. Hulda och jag är aningen trötta på sauvignon blanc och Marianne förstår oss men tycker nog att vi borde prova den där ändå.

 

Det är så trevligt att uppriktigt kunna rekommendera en landsmans restaurang i ett annat land, utan att göra det bara för att vara snäll. När ni råkar passera Auckland och känner er hungriga så ta rulltrappan upp till Neo! Om ni går Queen Street två kvarter från hamnen räknat så har ni Neo på vänster hand, en trappa upp. Ingång från gallerian, som sagt. Som dessert fick vi en cheesecake med blåbär och kaffe till det.

 

Marianne talar dessutom om för oss var vi kan hitta en brevlåda! Jodå, gå mot hamnen igen och in i den där lilla gränden där borta, så finns det en 7-Eleven-butik och där kan man faktiskt bli av med de nu ganska tummade vykorten.

Så blev det.

Vi går ombord på QV för att luta våra trötta huvuden ett par timmar. På kvällen går vi Queen Street upp igen och vandrar i de formidabla parkerna. Foton som här bifogas kan inte på något sätt göra de spöklika träden rättvisa, men ni får väl ha lite fantasi då, hörni!

Vi promenerar fram till kl 19 varefter QV kastar loss och glider ut på havet igen.

 

South Pacific-hälsningar, Galanto!

 

 

 

 

Queen Victoria framme i Nya Zeeland! (1)

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

22 februari. Gomorron! Ja, herreminje vilken dag och kväll det var igår. Phew! Och nu har Queen Victoria kommit till Nya Zeeland, förstår ni. Jajamen, min lilla Hulda och jag är också i Nya Zeeland! Är det klokt, det? Vi är i Tauranga, på Nordön. Nej, vi vet i förväg väldigt lite om NZ. Ungefär så mycket som ni därhemma i Sverige. Och nu ska vi strax iväg på utflykt, det första vi gör. Det är faktiskt spännande.

Kl. 7 klämmer vi i oss frukost på QV. 8.30 var vi i Queens Room, får varsin plastlapp och dirigeras därefter ut till en buss. Hej och hå. Bussen ger sig iväg och den infödde guiden visar de fina kvarteren vid havet i Tauranga och det är avslappnat elegant. Vi pratar nu om kvarter där det nästan uteslutande finns tjusiga villor. Ganska tät bebyggelse, men snygg, och det ser väldigt välmående ut. Ja, det är tydligen bland de dyraste kvarteren i hela NZ. Kanske lite trångt mellan husen, på sina ställen, men absolut trevligt. Stränderna är inte stora vräkiga beacher utan mer av det småskaliga pittoreska, närmast familjära slaget. Som att stadens invånare knallar ut till stranden om dagarna och kvällarna och badar lite. Stränderna vindlar sig vackert utefter kusten. Ja, om man hade tillräckligt med pengar, och släkt och vänner om hörnet, skulle man faktiskt kunna bo här. Ganska lätt…

Tauranga är den sjätte största staden i Nya Zeeland och enligt guiden den som växer snabbast. Ingen brådska för vår skull. Gudskelov behöver vi inte gå ut och promenera, men en aning avundsjuka är vi. Som på Samoa och Tonga, men av helt andra orsaker.  Bussens säten är mjuka och bekväma så vi mår trots allt rätt bra. Jag är inte en sån som kan somna på en buss, men vi är båda ganska trötta (se gårdagens referat). Å andra sidan är det klart att vi girigt vill proppa i oss alla synintryck vi kan. Vi är ju i Nya Zeeland! Hur många chanser här i livet har vi att se det här igen? Bussen gungar iväg från Tauranga. Plötsligt är det plantager överallt och jag talar om för Hulda att det är vinodlingar. ”NyaZeeländarna är fina på viner, sörru. Jag skulle tro att de odlar sauvignon blanc här”, förkunnar jag för henne, som alltså inte är lika bra på viner som jag. En halv minut senare berättar guiden att det är kiwiodlingar, alltihop. Visst, de odlar kiwi överallt här. Varför? När det finns vindruvor? 

Vi kommer nu till ett eventplace som hette Agrodome. Det är en ombyggd fårfarm som specialiserat sig på att visa och berätta hur fårfarmande går till. Några hundar med husse visar hur de samarbetar för att driva får. Som vi har undrat! Underhållningen äger rum både inne och ute och det är både informativt och humoristiskt upplagt och en solig dag utan seghet i knoppen hade det nog varit ännu roligare. Vi köper några souvenirer till barnbarnen.

Nästa stopp är Rotorua, ungefär 6 svenska mil från Tauranga. Rotorua är centralorten för turismen i Nya Zeeland. Nej, den påminner inte alls om Nice eller Milano. Staden är inte stor och den ligger vackert vid en sjö med samma namn som staden. Rotorua är också maoriernas huvudstad och man ser det maoriska arvet överallt. Varenda gata och vartenda torg – maoriska namn. Respektfullt och bra. Förutom det språkliga för det visuella i Rotorua tanken i någon mån till någon mindre stad i Schweiz, tycker jag. Eller vad?

Vimlar det av turister i Rotorua? Nja, kanske inte precis vimlar, men å andra sidan: Varifrån skulle alla dessa turisthorder i så fall komma? Europeer, amerikaner och asiater har ju en bit att åka för att komma dit. Som vi. Men visst finns det turister! Jodå!

Vid lunchtid åker vi linbana till en restaurang högt uppe på ett berg. Där får vi en överdådig buffé vilket var mycket välkommet. Till buffén får vi ett oväntat fint glas vin. Oväntat? Jo, jag menar, turistgrupper brukar väl inte vänta sig så mycket av det de får vid lunchstoppen? Framför allt inte jag som inte kan skilja på kiwi och vindruvor? Men det här är verkligen utsökt. När jag får höra att vinet är gratis tar jag naturligtvis om.

Liksom samer i Sverige och indianer i norra USA uppträder maorier till lunchen. Sång, dans och gitarrplink. De är faktiskt riktigt duktiga sångare i alla fall. Bra stämsång. Kanske inte som vår båtkör precis, men för att vara proffs är de rätt bra.

Efter stadsrundtur i regn är det besök i maorisk handarbetsby i regn och därefter besöker vi södra halvklotets största gejsrar i regn.

Hem till båten. Avskedsmiddag med Kathy och BJ och vi låtsas alla fyra att vi ska ses nån gång. Vi struntar i showen i kväll.

 

Med antipodiska hälsningar, Galanto  

  . 

 

 

Queen Victoria vid Nya Zeeland. Alla champagners och avskeds moder

 .  

 

21 februari.Dagen började med gen.rep kl. 12 inför vår körs konsert i Queens Room. Detta gick av allt att döma fint. Cordelia var nöjd och Pat sade att det bästa med konserten är att sen behöver han aldrig mer spela Bohemian Rhapsody. 

Kl. 13 bjöd Rod på whisky i puben till alla i gänget eftersom han ska lämna båten i Tauranga (på Nya Zeeland) i morgon förmiddag. Det blev bara Kathy, BJ, Hulda och jag för Schweitzers var någon annanstans och Val … Ingen aning. Först visste jag inte om jag ”borde” ta ett glas så här inför den stora konserten, men någon slav på triumfvagnen viskade i mitt öra att galaföreställningen antagligen inte stod och föll med mig. Så jag tog två och Hulda en och en halv. Ganska stora. Och det var nog ingen fara, för jag kände direkt att nu var konserten räddad. Och så är det ju så att man kan inte skjuta en whisky åt sidan, som man har fått av en gammal polare! Herregud, vi har ju ändå känt varandra i nio dagar! Är det verkligen så länge? Jisses vad tiden går.  

Det här blev en stor fest för Kathy och BJ ska ju också kliva av båten, nämligen när vi kommer till Auckland, i övermorgon.

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Kl.14 samlades kören. Vi sjöng som förhäxade och konserten blev en lysande framgång, fast jag tyckte det lät falskt ett tag, dvs tills min granne sade att jag sjöng rätt bra, men fel

låt (jag hade vänt två blad). Cordelia, den underbara ledaren, strålade och var så lycklig efteråt. Jublet visste inga gränser och applåderna ville aldrig ta slut. Men gjorde det ungefär 15.30. Huldas fotograferande blev sådär. Ja, ni ser ju kortet från konserten. BJ hjälpte henne sen att plåta igen och det kortet blev inte precis bättre utan … ja, haha, ni skulle ha sett! Så ni får alltså nöja er med Huldas. Kort. Schweitzers hade suttit längst fram och de hade hållit platsen sen kl. 13. Underbara människor. De bjöd alla som hör till vårt bord till puben så fort applåderna klingat ut och då blev det champagne till alla. Peter menar att Schweitz gör den näst bästa champagnen i världen. Brasilien gör den bästa. Ingen skumpa från dessa välkända champagneländer fanns ombord så vi fick nöja oss med fransk.

 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Vi satt där i baren allihop, förstår ni, och smuttade på champagne och pratade gamla minnen från förra veckan, och tiden bara rann iväg. Jag tror att vi satt där i åtminstone tre timmar. Det gick åt några flaskor.

När vi ändå lämnade baren träffade vi Pat som ville bjuda Hulda och mig på öl i puben. Jag tyckte det lät väldigt välfunnet, men vi hade ju sällskap med de andra. Ingen fara! Det här gäller alla! sade den enastående pianisten. Så vi slank in på puben för att s.m.s. släcka törsten.  

Kl. 20 var vi i våra hytter för att rissla om till middagen. 

Kl. 21 klev vi med osäkra steg in i Britanniasalen för att få lite substantiellt i magarna.

Alla var där utom BJ och Rod och Val. Fråga uppstod: Var är BJ? Kathy hade ju träffat henne fem minuter tidigare! Schweitzers försäkrade att de inte hade en aning. Stor förvirring härskade till larm kom om en högljudd dam på Britannias övre matsal. Damen undrade vart alla hennes kamrater tagit vägen. Damen leddes ned till vårt bord.

Därefter anlände Rod med Val vid armen. Rod var fullkomligt oberörd av allting. Val var osminkad till oigenkännlighet.

 

Inför middagen bjöd Hulda och jag alla på torr, vit sherry (Tio Pepe). Det var inte så överdådigt som de andras bjudanden, men det passade bra just då.

 

Efter sherryn åt vi alla Lobster Bisque med aged cognac till förrätt. Till varmrätt blev det Braised Beef Tortellone. Kathy förklarade med för henne ovanligt bestämd röst att nu skulle vi alla få dricka ett snabbt genomgående californiskt rödvin och det kom på karaff så jag kommer inte ihåg namnet. Men det var magnifikt. Och hur mycket som helst. Val å sin sida beställde fyra flaskor champagne men ingen ville eller kunde dricka. Tårar började därvid rulla nedför hennes kinder, så vi var några stycken som kavlade upp ärmarna och satte igång med skumpan. Oh, God!

BJ undrade varför servitörerna i matsalen ovanför hade rektangulära pupiller – och så tuppade hon av.

Ingen föreslog att någon särskild skulle sjunga något särskilt till middagen så jag föreslog mig själv och jag valde kräset ut Till Havs ur den svenska sångskatten. Jag vet inte om någon lade märke till att jag sjöng. Bäst som sker. Kathy och BJ satt lutade mot varandra och det lät som om de snarkade. Schweitzers var plötsligt borta. 

Rod somnade. Hulda fick hjälp av någon att komma till hytten. 

Val och jag satt kvar. Hon undrade om jag kunde eskortera henne till sviten. Jag erbjöd mig. Hon berättade på promenaden att hon aldrig hade rökt eller druckit eller varit på teater. ”Jamen snälla Val … ” sade jag, och utelämnade resten.

När vi kom in i Val´s svit lade jag märke till en inramad bild av en kyrka. Det såg så personligt ut, så jag frågade försiktigt.

-       Ja, ibland gifter jag mig där, svarade hon.

Det viktiga med den här kvällen är att alla fick visa sin glädje över att ha lärt känna dessa underbara människor och detta genom att generöst bjuda dem på de mest utsökta drycker. I ett ord – en underbar afton!

 

Detta skrivet av vår hyttstewart Juanito med min hand på pennan,

Galanto

 

  

Med aristokrater vid bordet

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

20 februari.

Jag har nämnt att kapten Andrew Hall gick av i San Francisco. Ja, det är långt ifrån så dramatiskt som det kan låta. Han är fortfarande hel och ren och oskadd. Men han har åkt hem till England på semester. Så - sedan Frisco har vi en ny kapare. Han heter Tomás Connery och är säkert en bra båtkille, men han har inte Andrews trevliga vana att gå runt och träffa sina passagerare. Åtminstone inte alls lika mycket. Likaledes är hans tal i högtalarsystemet inte lika dagligt som Andrews och … inte lika artikulerat. Hulda och jag satt uppe i Vinterträdgården kl. 11 och drack varsin cappucino när kapten Tomás i högtalarna hade något på hjärtat. Vi begrep ingenting. Jag gick då bort till servitriserna och sade just det. De började fnittra nästan hysteriskt, för de (infödda engelskor) kunde inte heller förstå vad han pratade om.

Men idag hände just ingenting. Strax efter cappucinon gick jag bara till dagens dagens körövning. I morgon har vi examen, dvs concerto grande i Queens Room. Vår avslutning som kör. Allt gick bra i dagens rep och vi är varken högfärdiga eller nervösa. 

I morgon kväll är det avsked igen, för såväl Kathy som BJ och Rod ska lämna oss i Nya Zeeland. Vi visade därför något mera intresse för varandra under middagen. Vi blev lite personligare. Det var alltså Kathy, BJ, Rod, Val, Hulda och jag.  

Kathy lyckades inte hålla BJ riktigt i styr. Hon (BJ) är nog lite irriterad över att Kathy alltid ska framstå som den rika, kulturella och ”fiina”. BJ berättade efter ett glas vin (vilket var första gången vi såg henne dricka) att hennes väninna i Newcastle faktiskt äger en mycket gammal gård, där bostadsbyggnaden bevisligen uppfördes på 1300-talet.

-       Men den fick sen en vääldigt grundlig modernisering … på 1400-talet, tillade hon med viktig min.

Val var mycket hostig och skraltig och hade ont i halsen. Hon satt och höll vänstra handen mot strupen och var väldigt svag. Hon skulle bara stanna en liten, liten stund, sade hon. Hon drack en liten skvätt vatten. Val är änka sen 1984 och hon är uppenbarligen rik. Rod säger att hennes son också är stenrik för han är stor på Wall Street. Daryl kom med Vals mat. Hon bara tittade på den och gick. Daryl undrade om han skulle bära ut maten. Rod nickade och viftade med handen. Maten bars ut.

-       Kommer hon tillbaka? undrade Kathy.

Rod skakade leende på huvudet.

Tio minuter senare kom Val tillbaka och undrade vart hennes mat hade tagit vägen. Som en blixt trollade Daryl fram en ny portion.  Val var nu mycket, mycket piggare. Som en ny människa. Jag vet inte vad Val hade fått för medicin, men ett tag undrade Hulda och jag om hon skulle börja dansa på bordet.

I teatern ikväll sjöng en australisk sångerska name of Annie Frances. Hon sjöng 70-talslåtar mest och hon var underbar! Vilken otroligt vacker röst!    

 

Er egen jetset-kompis, Galanto

Hawaii, Stilla Havets juvel!

      

11 februari. Vårt flytande hem, Queen Victoria, är ganska morgontidig av sig. Redan kl. 6 lade hon till vid kaj i Honolulu. Strax bredvid det berömda gamla Aloha Tower. Vi är i Hawaii! Otroligt! Honolulu är huvudstad och största staden i ögruppen Hawaii och den ligger på ön Oahu. Vi fick i förrgår veta att Honolulu betyder "skyddad vik" eller möjligen "skyddad plats". Kanske är det här den plats på jorden som jag i mitt liv mest sett fram emot att komma till. Solen skiner och vinden är endast milt fläktande. Väckte Hulda. Frukost och andra morgonbestyr. Ringde till brorsan där hemma i Sverige kl. 8. Där var klockan 19. Vi har elva timmars tidsskillnad, alltså. Omställningen för vår del har förstås varit långsam och successiv, så någon jetlag har vi inte märkt av. 

Det är ruggigt exotiskt att vara i Hawaii. Många av våra medpassagerare åkte omedelbart på utflykt till en berömd "mall" för att shoppa, men det gav vi farao i. Hulda och jag skulle börja med en sightseeingbuss runt i stan och dess omgivningar på förmiddagen, men den dröjde. När vi och en del andra turister väntat i fyrtio minuter och det fortfarande var oklart om det skulle bli någon busstur så skippade vi två den. Vi gjorde som vi brukar: Vi promenerade kors och tvärs genom stan. 
De centrala delarna såg till stor del ut som svenska städer gjorde förr, dvs verkstäder, ganska låga kontorsbyggnader och affärer blandades med bostadshus och en del förvaltningsbyggnader. Allt på ett till synes planlöst sätt. Skillnaden mot den gamla svenska modellen är att i Honolulu ligger också enorma skyskrapor av absolut modernaste snitt instoppade.  I själva verket onödigt många skyskrapor. I H bor ungefär en miljon människor, så stan går mycket bra att uppleva till fots om man har trevligt sällskap och ordentliga dojor. 
När vi under ett par timmar ganska noga sett centrum girade vi ned mot havskanten. Vi följde stranden och parkerna mot beachernas beach, Waikiki Beach. Där fanns det enbart jätteskrapor i byggnadsväg och dessa inrymde hotell och lägenheter. Ja, så var det alltså med den världsberömda stranden. Barer och restauranger saknades inte, men hur jag än spanade såg jag inte en enda hula-huladansös. Har tiden sprungit ifrån kulturella yttringar av det slaget? frågar killen som minns när Elvis gjorde filmen Blue Hawaii. 
Sen må så vara att Waikiki Beach är väldigt lång, men den är ganska smal. Och man hade nog hoppats på lite synligare hawaiiromantik, som sagt. Förljugen sådan hade dugt, i brist på annat. Hulda och jag lunchade i en restaurang som tillhörde ett hotell och som till hälften låg utomhus. Trevlig hotellträdgård, 75 meter från stranden, men absolut inte en gnutta havsutsikt. Vi åt fish & chips och drack lokal öl. Det som fanns att välja på var annars burgare av olika slag. Vår lunch kostade obetydligt mer än den skulle ha gjort i Sverige, men om vi hade fått sittplats framme vid någon strandservering hade en sån lurre kostat närmare 300 bagis per person. Plus kostnad för öl. Jodå, vi dåsade i solen och badade i havet, för det är klart att man måste bada när man är på Waikiki! 
Det där gigantiska köpcentret ("mall") som vi inte anmält oss till passerade vi händelsevis när vi gick från Waikiki. Mycket lämpligt för jag behövde just nu en mall, ju större desto bättre - min ena skorem var nämligen på väg att gå av! Mallen såg inte så stor ut utifrån och knappt inifrån heller, men den var närmast oändlig uppåt och nedåt och åt sidorna vid närmare undersökning. 
Vi besökte åtskilliga skoboutiqer som säkert var bra, men skoremmar hade de inte. Vi kom slutligen till skoparadiset Nordstrom (i mallen) och ett par unga expediter var osäkra på om etablissemanget förde skoremmar. Det blev chefen som fick ta hand om ärendet och han letade fram ett par som jag föll för. Chefen började byta rem på ifrågavarande doja, vilket jag ansåg vara förhastat för remmen var ju inte riktigt av än. Efter kort diskussion blev det som han ville. Han var ju ändå proffs. Till slut frågade han om han kunde hjälpa till med något annat. Ja (sade jag), går det att få höra en liten skvätt skaplig hawaiimusik över en fika eller öl här i krokarna? Jag förstod att han trodde att jag var novis på sådan, men jag ville veta om t.ex. Gabby Pahinui fortfarande levde. Butikschefen höjde på ögonbrynen. Nej, det trodde han (Brian Chang) inte och tyvärr trodde han faktiskt att dennes söner också gått ur tiden. Det här var tråkigt att höra och Brian började nu bli pratsam. Jag i min tur prisade Gabbys mångåriga och fina produktion och nämnde framför allt den helsköna skivan (vinyl) som Gabby och de andra i hans Hawaiian Band tillsammans med Ry Cooder lirade in på en liten atoll här i närheten på 80-talet. Brians och min vänskap växte ytterligare här, och han rekommenderade en skiva som han själv spelat in och som fanns i alla skivaffärer. Jag tände direkt och Hulda och jag sprang mot affären. Tyvärr fick vi ge oss, för vi hittade inte den inte. Mallen var orimligt stor för de förde även andra artiklar än skoremmar. Vi började nu få bråttom till båten, men jag har Brians kort och alla uppgifter. Jag kan nog ordna hans skiva från Sverige. Leta gärna efter Gabby Pahinui på Spotify. Han finns där och plattan med Ry Cooder är grym. Och så visar mittbilden här ovan själva Waikiki beach. Den andra stranden (högra bilden) ligger strax intill och är riktigt trevlig samt liggandes vid en härlig park (som ses på vänstra bilden).  
Ja, allt detta apropå Hawaii, alltså. 

Eder förbundne, Galanto

 

Queen Victoria på väg mot sydväst, mot Hawaii.

    

8 februari. San Francisco är långt bakom oss. Vi lämnade stan i förrgår och är halvvägs till Hawaii. Värmen har till stor del kommit tillbaka. Ljudlöst (nåja) glider vi fram på de mjuka dyningarna. 

I San F klev minst hälften av passagerarna av QV, och många av dessa hade varit på båten sen Southampton. Hulda och jag kom ombord i Fort Lauderdale. Andelen amerikaner ombord tycks ha ökat, och andelen britter minskat. 

Skiftet av passagerare gjorde också att båtens sångkör (som hade konsert dagen innan vi kom till San F) nu har gjort nystart. Och vem tror ni gick iväg till Yacht Club och anmälde sig? Jodå, gamla Galanto! Vi började igår och jag blev paff över körens röster och kunnande. Det smyger fram att många är såna där som kryssar stor del av sitt liv och dessa känner många andra som också varit med i båtkörer i åratal. Kort sagt är körmedlemmarna till stor del gamla bekanta som möts på oceanerna. Och de är rutinerade sångare. Vi är drygt 100 stycken, något fler herrar än damer. Vår ledare är Cordelia Carmichael och den glänsande pianisten är Pat Patton. Ja, än en gång: QV har bara urskickliga musiker.  

Jag gillar att sjunga och är väl inte så pjåkig, men jag har aldrig varit med i någon kör. Vi får se hur det går för mig. Jag sitter bland tenorerna och alla är glada och kul. Vi har texter till låtarna men inte noter, så gradvis lär vi oss låtarna i huvudet. Jag sjunger tyst än så länge för jag är ganska osäker på låtarnas finlir. Vi kommer nu att öva ända till konserten som äger rum dagen innan vi kommer till Sydney. Vi ska öva alla dagar utom när vi är iland.

Medan Hulda var på pysselkursen tittade jag in en stund i båtens bibliotek. Ganska stort; i två våningar som förbinds med spiraltrappa. Det finns förstås böcker som ska kunna intressera de flesta. Jag drog ut en bok som på omslaget såg ut som en deckare. Det var den nog också, men på arabiska. Tanken slog mig att visst läser väl araber från höger till vänster? Och då börjar de väl en bok bakifrån? Är det så lyckat när det är en deckare man läser? Det första man får reda på då är väl vem som är mördaren?

 

Er egen serenadsångare, Galanto

 

 

Färgstarka nya vänner vid middagsbordet på resan mot Hawaii!

  

Vi lämnade San Francisco för tre dagar sen och i övermorgon kommer vi till Honolulu, Hawaii. Vår bitr. hovmästare Salim är alltid besjälad av att gästerna i matsalen ska ha trevliga middagar så QV hann knappt ut på öppet vatten efter San Francisco förrän vi fick dela bord med två tjejer från just den staden. Båda är i 60-årsåldern och de reser tillsammans. Den som verkar bestämma och betala heter Kathy - sondotter till Stanford Universitys förste Dean - och är något år äldre än den lite spralligare BJ. Kathys partner avled för åtta år sen och BJ har en partner i Newcastle, England. Om de har en romans på båten vet vi inte, men de bor i samma svit i alla fall. De har rest tillsammans flera gånger förr. De är intelligenta, kvicka, pratsamma och kulturintresserade och Hulda och jag har nästan lika kul med dem som med våra i San Francisco förlorade svenska kompisar.

Och så kom Salim igår med ytterligare två middagsvänner. De satt redan vid vårt bord när vi kom dit. Båda ett och annat år över åttio. En man (Rod) som växte upp i Nya Zeeland men startade en gång ett företag som sysslade med något som hade med fartygs bränslehantering att göra. Rod bor i Florida men ska nu hälsa på dottern i Wellington. 

Den nya damen heter Val (Valerie) och får Salim och Den Riktige Hovmästaren och all annan personal att buga sig ytterligare ett antal grader, så att deras överkroppar är parallella med golvet. Vi vet inte riktigt varför. Val lider av selektiv dövhet. Det mesta vi säger hör hon inte, men då och då kommer korrigerande kommentarer till något vi har sagt. 

Vi andra antog att Val och Rod är ett par, men det förnekar de bestämt. De känner knappt varandra. Val är från New York och hon blev änka redan 1984. Änkeblivandet gick faktiskt till på ett ytterst märkligt sätt, nämligen som följer.

Hon och maken satte sig till bords hemma i New York 1984 (berättade Rod för mig efter middagen igår). Mannen sade något när de satt och åt och Val svarade så fyndigt och humoristiskt träffsäkert att han ett par minuter senare hade avlidit i sviterna av skrattkonvulsioner! När folk därefter frågade öga mot öga eller i telefon vad hon egentligen hade sagt så var hon tvungen att säga att hon faktiskt hade glömt det. Hon kunde bara säga att en fru alltid borde ha något spirituellt att säga till sin make.

Detta svar har sedan dess varit till ringa tillfredsställelse för folk som gärna skulle föra kvickheten vidare till släktingar, livskamrater eller konkurrenter i karriärstegen.

Mer om våra nya kamrater efterhand. 

 

Er gossip writer, Galanto

 

 

    

The Queen framme i SF, California (1)

   

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

     5 februari. Under natten närmade vi oss San Francisco i hård blåst och höga vågor. Båten skakade så jag höll på att ramla ur sängen. So much för Stilla Havet. Fast Hulda märkte förstås aldrig några skakningar.

     Kl. 05.30 vaknade jag och kollade om vi närmade oss Golden Gate-bron.Nej, inte riktigt än. Hulda vaknade. Kl. 6 gick vi upp på översta däck och en kvart senare gled vi (i mörker) under den belysta bron. Många passagerare var uppe och tog del av händelsen. Gamla QV fortsatte in mot stan och lade sig vid Pier 27, centralt och bra. Vi åt stadig frukost och gick av båten … samt utsattes för en 90-minuters pass- och ID-kontroll. Ja, vi var ju åter nyanlända i USA och president Trump släpper inte vem som helst över landgången.

     Nu, förstår ni, var det bara 5-6 plusgrader i luften och vi hade inte precis vintergarderoben med oss. Det var förbålt kallt.

     Efter ett misslyckat försök med en sightseeingbuss strövade vi huttrande genom halva stan (San Franskridsko?). Hulda köpte en tunn fleecetröja (det fanns inga tjocka) med luva. Vi stannade här och där för att få lite varmt kaffe i oss och vartefter solen steg på himlen kunde vi njuta av den välkända SF-atmosfären. Sakta flanerade vi i centrum och såg till att vi inte missade några berömda byggnader och platser.

     Vi gick hem till båten och försökte hitta lite fler persedlar att kränga på oss. Därefter provade vi en annan sightseeingbuss och det blev mycket lyckat. SF är verkligen en vacker stad  -  inte bara i centrum, utan även uppe på kullarna och på broarna och i parkerna. Och tänk att få åka runt på gatorna i Haight Ashbury och Golden Gate Park – de som kallats hemkvarter av Jefferson Airplane, Grateful Dead, Canned Heat, Jimi Hendrix, Big Brother & the Holding Company (med Janis Joplin), Mothers of Invention (med Frank Zappa) och flera andra. Ja, alla var ju inte barnfödda där, men de hamnade där. Vi såg hela stan och den var svidande vacker. Det är svårt att säga vilket som är vackrast, själva GoldenGate-bron eller utsikten från densamma.

     Kl. 17 ungefär gick vi till Fisherman´s Wharf, nästan granne med båten, för att käka middag. Vi åt varsin god och jättelik jambalaya med mycket öl, för vi hade inte ätit sen den tidiga frukosten. Vår servitör en oerhört trevlig kille som hette Tim. Men i övrigt var vi rätt förvånade över att Fisherman´s såg ut som det gjorde. Det såg ut som en blandning av Kiviks marknad och Gröna Lund (om man nu kan säga så utan att förolämpa dessa två svenska institutioner). Vi ifrågasätter inte att man kan hitta trevliga ställen i tingeltanglet (vi hittade ju), men … oj. Utmattade tassade vi hemåt kl. 19.30 och drack kaffe – för inte ens vin lockar när man är så mätt att man känner sig som ett sprickfärdigt isterband. Det fick också anstå med kulturella deltaganden.

 

Otrippade hälsningar, Galanto

The Queen mot San Francisco!

 . 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

     Heading north. Vi skriver 4 februari. Vi har följt mexikanska västkusten ett par dagar och passerade Acapulco igår. Hulda och jag tänkte börja dagen med en promenad, så som förr i tiden (när vi just hade lämnat Florida och sånt). Men det blåser och stänker så mycket, att däcket är avstängt. Inga vitsar om att det är stänkt. Det fick bli inre tjänst i stället. Närmare bestämt frukost. Cirka 13 grader ute! Burr. Vi har alltså halkat ned ungefär 20 grader sen vi var i Sydamerika.  Mycket få människor ligger uppe vid poolen.

     Jag har ju åtagit mig att skriva om allt det vi gör på båten och låta er avgöra om det är värt pengarna att ge sig ut på en sån här tripp. Men uppriktigt sagt tar det så mycket tid att sovra i det nedtecknade materialet, att göra allt läsbart och inte minst göra alla underbara händelser rättvisa att allt arbete med det här gör att jag knappt har tid att uppleva något längre. 

     Kommer ni ihåg våra danslektioner? Det började med salsa, där vi bara fick en lektion innan läraren övergick till … chacha, tror jag. En lektion. Sen blev det rumba och nu, sedan även tangon är avklarad, ser vi att det är vanlig hederlig vals. Eller något liknande. Vi ger upp dansdrömmarna. Om vi vill lära oss dansa kan vi ju alltid låta oss inbjudas till Let´s dance.

     Nästa hamn är San Francisco. I morgon. Otroligt spännande! 

     Men det är galakväll igen! Mycket festligt och klackarna i taket. Vi tog några kort men det var trängsel och servitörerna var uppsluppna och man puttades hit och dit så jag tror inte det blev så mycket av korten. Men jag bifogar ett par i alla fall.

     Det är också avskedsmiddag för Egon och Tilda ska lämna oss i San F. QV ligger visserligen i San F en extra natt, men E och T ska äta en romantisk middag i Lidos finavdelning i morgon kväll. Vi träffade kapten Andrew igen och tog adjö av honom, för han ska också lämna oss i Frisco. Jag kom att tänka på att han kanske är släkt med den verkliga Queen Victorias make, prins Albert. De som levde så lyckliga ett par decennier vid mitten av 1800-talet till dess han avled i tyfus. Kapten Andrew heter ju Hall i efternamn och det gjorde väl prinsen också – alla känner väl till Albert Hall? Så jag frågade Andrew men han var lite undvikande på den punkten.

     På kvällen var det för övrigt bara 10 grader ute! Vad är detta!?

 

Eder saltstängde, Galanto

 

PS. Ovan ses S/S Berengaria, ett gammalt hädangånget fartyg hos Cunard samt Elna och Per-Arne vid avskedsmiddagen för Egon och Tilda

    

Queen Victoria i Cabo San Lucas, Mexiko!

    .  

 2 februari. Vår båt smyger in i Cabo San Lucas, Mexico, strax före gryningen. Vi passagerare smyger någon timme senare in i matsalarna för att äta tidig och stadig frukost. Man vet ju aldrig när man får käk härnäst. QV åker inte in till kaj, utan ligger kvar ute på redden. Ett modernt fartyg som QV plumsar förstås inte ned ett gammalt ankare i vattnet när det ska ligga på redden. Nej, det är själva propulsionssystemet (det som tidigare skulle kallats propellrar) som är igång och håller oss stilla. Vi har fyra ”tenders” som skjutsar oss in till hamnen. En tender är som en täckt, förvuxen livbåt och de tar 100 personer styck. De tillhör alltså vår båt.
Jaha, nu är vi i Mexico. I Cabo (kap) San Lucas. Som ett enormt finger sticker halvön Baja California ut från mexikanska fastlandet och längst ut på fingret hittar vi staden vi just kliver iland i. Det här semesterparadiset skapades så sent som på 70-talet. Jag kommer spontant att tänka på södra Spanien. Cabo kunde vara Puerto Banus i Andalusien, fast kanske ännu lite flashigare. Åtminstone lustjaktshamnen, och under förutsättning att inte Puerto B har byggt ut sen jag var där senast. I hamnkvarteren (i Cabo) är det förstås kompakt saluförande av krimskrams och båtturer.
Den grupp vi bokat in oss på hade en väldigt stor motordriven katamaran väntande. Vi var kanske 100 personer, dvs lagom för en tender. Katamaranen tog oss ut till öppna havet där vi på nära håll kunde se sjölejonen sola och busa i vattnet. Vi såg också en eller ett par valar som sköt upp till ytan, voltade och försvann. Hotellen utmed stränderna såg så inbjudande ut att vi faktiskt kunde tänka oss att tillbringa en solsemester där (det ni!).
Del 2 i vårt besök i Cabo var en bussrundtur i omgivningarna och dessa var sevärda. Vår guide berättade med stor iver om varför Cabo är det bästa stället i hela världen att bo på. Vi fick var sin drink i ett hotell som hade en betagande sluttning mot havet, som bestod av små terrasser. Dessa kan inte riktigt kan beskrivas, så varför försöka?
Tillbaka till båten. Vi hann precis till Afternoon Tea.
Hulda har drabbats av något som kan liknas vid förkylning. Hon får ibland såna där. De kommer snabbt som blixten och kan försvinna samma dag eller någon dag senare.
Sedvanlig afton följde för de flesta, men Hulda och jag åt middag i Lido. H kunde ju inte lämpligen sitta och snörvla bland andra passagerare. Däremot drog vi oss inte för att gå på kvällens show kl. 22.30. Entertainern och multiinstrumentalisten Mark Donoghue uppträdde. Han var helt enkelt fantastisk.
26 grader i luften idag, och givetvis soligt.

Er compadre, Galanto

Nunquam expellam naviculam deligatam dum distantiae. Och Jane Corbin. QV. (12/37)

31 januari. Elfte dygnet på Queen Victoria. Det känns som om vi kommer in i någon slags vardagstillvaro. Hulda gick iväg till smycketillverkningen kl. 10  och kom tillbaka kl. 12. Under tiden hann jag iväg till tvättstugan med en proppfull tvättpåse. Man kan låta personalen sköta tvätten, men det kostar pengar och de allra flesta köper hellre ett dyrare vin än låter pengarna gå till tvättservice. Tvättstuga heter "launderette" här på QV. Det är lättare sagt än gjort att hitta saker och ting i de gångar på båten där det inte finns fönster eller andra orienteringspunkter. Vår förträfflige hyttstewart Juanito beskrev därför hur jag skulle gå till launderetten. Jag drog iväg. Några minuter senare var jag tillbaka hos Juanito. Jag skulle gå från vårt däck 1 till däck 4 och på vägen blev alla korridorer spegelvända och bakochfram och det där kan vi gå igenom någon annan gång. Juanito följde nu med mig till "fyran" den är gången. Så jag slängde tvätten i två lediga maskiner och återvände därefter hem utan målsmans (Juanitos) sällskap. 

Medan maskinerna dunkade och gick satte jag mig i teatern och lyssnade på ingen mindre än Jane Corbin. Om namnet är dunkelt bekant för er kan jag säga att hon var journalisten som redan för "11 september" jagade och letade efter Usama bin Laden ända till han hittades och dödades i Pakistan. Hon berättade om det och om hur Al Qaida utvecklades till ännu farligare terrorgrupper, som IS. Ja, där stod hon och berättade om det. 

Jag återvände till launderetten för att hämta min tvätt, men den fanns inte där! Vah?! Borta? Borta! Mina gamla jeans och skjortor och Huldas underkläder etc. Vem i hela friden går och stjäl sånt? Jag upprördes naturligtvis även om plaggen inte skulle inbringa många kronor på second hand-marknaden om jag ville sälja dem. Men jag hade ju inte obegränsat med kläder med mig. Usch! Alla andra i launderetten blev också upprörda och hjälpte till att leta. De undrade hur stölden skulle anmälas och tjuven hittas. Stor cirkus. Någonstans där och då dök ett minnesfragment upp i huvudet på mig och klarnade. Jo, det var ju så att när jag skulle tvätta på däck 4 var ingen maskin ledig, så jag gick upp till däck 5 och tvättade. Javisst, ja. Jag backade därför ut ur launderetten på fyran och tassade upp till femman, stoppade snabbt ned den rena tvätten och skuttade nedför trapporna till ettan. 

I trappan mellan däck 2 och 3 mötte jag QV:s kapten, Andrew. Vi har mötts några gånger tidigare och utvecklat en liten hälsningsjargong. Jag sade därför som vanligt "Nunquam expellam naviculam deligatum dum distantiae" och kapten svarade "Nunquam". Väldigt sjömansaktigt. Det där är ungefär den enda latinska fras jag kan. Om någon undrar vad den betyder så är det "åk aldrig långa sträckor med förtöjd båt". Kapten svarar då "aldrig!" på latin. 

Kvällens entertainer var underhållaren och multiinstrumentalisten Mark Donoghue. Underbar kille. Trevlig, rolig och fenomenal musiker. 

Visst är Stilla Havet vackert i solnedgången?

 

Er nystrukne vän, Galanto

 

Stilla flyter Queen Victoria! (11/37)

 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

God morgon! Lugnet vilar över kolpråmen och vi har några stilla dagar till havs. Vi inriktar oss på relax efter de oerhörda arbetsinsatserna tidigare på den här farkosten. Efter en maklig promenad kl. 8.20 till 9.20 blev det lätt frukost och så avvek Hulda till den handarbetskurs hon just har hoppat på. Det är ett ganska stort gäng damer som med stor iver gör halsband. Jag nämnde det visst häromdagen men det är nu när Hulda är där som jag förstår det brinnande intresset. De flesta damerna (nej, jag ser inga herrar) har tydligen sysslat med sånt här både där hemma och här på båten. De håller till i Yacht Club på plan 9.

Jag kände att jag borde klippa mig, så jag gick till frisören som är i samma lokal som skönhetssalongen. De är sammanlagt 22 personer som försöker göra QV.s passagerare vackra. Alla är upptagna med kunder så efterfrågan finns. När jag hängde vid salongens disk för att beställa tid råkade jag höra del av samtal mellan två något åldriga damer som stod intill. Den ena sade till den andra: "Ja, of course, skönhetsbehandlingarna är ju inte vad de var på 70-talet!" 

Ett par timmar senare hade vi ätit lunch och jag var nyklippt och så gick vi till teatern för att höra rederiets egen Gail presentera nästa "port of call", dvs nästa hamn. Det blir Cabo San Lucas i Mexiko. Jag ska inte återge föredraget för jag kommer nog att skriva om landstigningen när vi kommer så långt. Men det var lite kul när Gail i föredraget nämnde att öarna utanför Cabo SL "ofta reser sig höga och vassa ur havet" och en man frågade "ursäkta, hur ofta?"

Gails introduktion till Cabo var mycket givande även annars.

Hulda och jag låg sen uppe vid Lido-poolen ett par timmar och tittade på himlen samt tänkte stora tankar. 

Dagens illustration här ovan vill visa att Stilla Havet verkligen är så där blått! 

Det var galakväll igen och temat var "the Roaring Twenties". Tjugotalstema, alltså. En del personager hade tjugotalskläder, men de flesta hade det inte. Hur som helst var det full rulle under middagen.  

Kvällens entertainer var Donny Ray Evans från Las Vegas, som tillsammans med vårt eget Royal Court Theatre Band framförde ett knippe Nat King Cole-låtar. Väldigt, väldigt bra!

Ja, hörni, något annat hände nog inte den här dagen, för vår del.

 

Plenty of ´20:s / Hälsningar, Galanto

29 januari. Galanto granskar kryssning.. Queen Victoria idag i Costa Rica. (10/37)

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

     29 januari. Costa Ricas befolkning utgjordes av indianstammar när Columbus klev iland där år 1502. Indianerna levde till stor del av högt utvecklat krukmakeri, guldsmide, vävarbeten och stenhuggning. Många européer försökte bosätta sig i landet när det väl var upptäckt men klimat, miljö och tropiska sjukdomar gjorde det inte lätt för nybyggarna. Det var först på 1800-talet, när kaffet blev modernt i andra länder, som ekonomin kom upp på god nivå. På 1900-talet kom bananerna, och senare turismen, att överta kaffets roll som inkomstkälla.

     Om vi lämnar ekonomin åt sidan så konstaterar vi att Costa Rica är ett paradis för alla naturälskare! Landet har en yta som motsvarar ungefär halva Skottland men har ändå fler fågelarter, ungefär 850 stycken, än hela Nordamerika. Antalet fjärilsarter är fler än det finns i hela Afrika! För att inte tala om alla insekts-, reptils- och däggdjursarter.

     Costa Rica har genom åren lyckats leva ett fredligt och bekymmerslöst liv. Till skillnad från sina grannar som har lagt stor del av sina pengar på krig och vapen, har Costa Rica satsat på utveckling av sjukvård och utbildning.

     Vi har nu kommit till Puntarenas, Costa Rica. De flesta passagerarna här på vår gamla kolpråm Queen Victoria ska på utflykt någonstans, men inte vi. Alla vet nämligen att det inte finns ett dugg att se i Puntarenas. Till och med i QV:s disk för utflykter menar man att det är så. Kanske vill de sälja utflykter? Hur som helst förstår inte Hulda och jag resonemanget om att det inte finns något att se. P är ju en centralamerikansk stad och för oss är det alltid viktigast och intressantast att se hur folk bor, lever, jobbar, sköter barnen osv. Vardagsliv i annat land, helt enkelt.

     Kl. 8 drack vi kaffe och juice och åt en liten brödbit i Lido. Vi har nämligen varit alldeles för generösa mot våra kroppar på den här resan, när det gäller födointag. Det står ju läcker mat framme överallt. Så nu är det stopp! Nästan stopp.

     Efter den där lätta frukosten gick vi av båten och gick den långa piren in till land. Fortsatte genom souvenirstånden och in i Puntarenas. Alltså, P kommer aldrig att vinna någon skönhetstävling. Den ser väldigt bananrepublikaktig ut. Husen är byggda av betong, brädor och korrugerad plåt och gärna allt på en gång och i all hast. De kan anklagas för att se för jäkliga ut, men det mesta av livet levs troligen utomhus. P var tidigare Costa Ricas främsta hamn, men Puerto Caldera har för länge sen övertagit den rollen och P har väl helt enkelt sett bättre dagar.

     Det är 30 grader idag också och folk njuter i skuggan. Ganska många är också på den fantastiska stranden och leker med barnen. Även pappor. Mobiltelefoner syns ibland men verkar mest användas när man behöver kontakta någon. Föräldrarna på stranden och folk på stan går inte och pratar i mobilen.

     Hulda och jag tog en rejäl promenad i stan och tyckte om atmosfären. De som sålde krimskrams var inte påflugna utan överlät till oss att avgöra om vi skulle köpa något.

Vi tog en öl hos en trevlig barkille. Tre USD per glas, vilket inte kan anses som överpris. Baren var full av QV-passagerare som fick ett efterlängtat tillfälle att maila och sms:a till anhöriga i sina hemländer. Mobilerna gick varma vid borden omkring oss. Tänk att det krävs en strandbar med halmtak och tre öl/person för att kunna nå ungdomarna, syskon och moster där hemma i Svedala!

     När kontakterna var avslutade gick vi till stranden och badade i det ljumma vattnet. Alldeles underbart. Båten lade ut när aftonen nalkades och när de obligatoriska försenade passagerarna efterlysts och anlänt. Två personer idag.

     Ja, nu blir det tre dygn ”at sea”. Det tycker vi är alla tiders. Vi trivs otroligt bra ombord och vi blir aldrig uttråkade av att bara vara på båten. Vi var i gymet en stund varefter vi slöade i hytten. Därefter var vi i Commodore och lyssnade på den strålande ”jazz”-pianisten Carl Wishneuvsky. Middag sen med bara Per-Arne och Elna.

     Showen i kväll var en engelsk stand up. Där gällde följande: 1/3 av hans framträdande var för svårt verbalt för oss. Vi hängde inte med. 1/3 bestod av skämt som var så knutna till England att vi inte begrep poängerna. Och 1/3 förstod vi helt och hållet men var inte rolig.

     Den skarpsynte ser kanske att den vita skylten på bilden nedan anger att advokatfirma finns i huset?

 

Hälsningar från Costa vad det Costa vill, Galanto

 

 

Queen Victoria i Stilla Havet, (9/37) Delfiner som sällskap.

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

     Måndag 28 januari 2019. ”At sea” som det heter när man inte kliver iland den dagen. Vi är ute i Stilla Havet! Tänka sig! Så härligt vi lever! Medan ni hemma i Sverige håller er i husväggar och stuprör för att inte halka och slå er på isiga trottoarer, går Hulda och jag ut på morgonpromenader på båten. Däck 3 är promenaddäck och det är så skinande blankt och såphalt varje morgon att man måste hålla sig i relingar och däcksstolar för att inte ramla och slå sig fördärvad. Vi misstänker att shuffleboardspelarna har ett finger med i spelet (se bild från 3/37). Man kan förstås ta promenaden lite senare? Nja, då missar man Chris Rigbys gastkramande framställning om ”What happened to MH370?” (det försvunna malaysiska flygplanet) i teatern. Aldrig! Då bryter jag hellre en arm.

     Det är dags att nämna servitörerna i stora restaurangen Britannia. Och då först som sist: Det är bara män som sköter serverandet i restaurangerna på den här båten. Vi vet inte varför. Det är också bara män som städar hytterna och liknande. Däremot är det gott om kvinnor som bokar utflykter, står i kundtjänsten med mera. Chefsläkaren är kvinna.

     Åter till servitörerna. De är mycket stiliga i sina fläckfria och nystrukna uniformer och de är otroligt uppmärksamma. Maten kommer som blixtar ur köket. Allting serveras så raskt och samtidigt till alla vid bordet att det är uppenbart att här har inte förekommit någon organisationsförbättring på evigheter. Vi har samma servitörer hela tiden och det är inte högtidligare än att vi småpratar och skämtar med dem så mycket som tiden tillåter. Våra servitörer är unge Jeffrey från Rotterdam som serverar bröd och går runt bordet med pepparkvarnen, Daryll från Filippinerna som serverar maträtterna, och Lloyd från Madras, Indien, som är sommelier (vinkypare).

     Egon är den rutinerade vid vårt bord. Han tar alltid två förrätter och tar dem en i taget. Givetvis får han då dubbla uppsättningar bestick till dem. Igår tog han tre förrätter och då var det tre knivar och tre gafflar. Självklart blev det sen en fjärde bestickuppsättning till varmrätten. Egon äter inte som en elefant. Tre förrätter kan låta mycket, men han äter sällan upp dem. Han tog dubbla desserter i förrgår och han åt inte upp dem heller.

     Jag vill också nämna att passagerarna är väldigt artiga här. Det är ganska hög medelålder men det finns ju artiga ungdomar också. Alla hälsar och småpratar med varandra.

     Låt mig nämna något helt annat, nämligen att när vi stod vid hyttfönstret igår kom en flock delfiner simmandes och hoppandes. De slog följe med båten en lång stund och det var ju kul. Nu är vi ju också ute i Stilla havet!

     Den här dagen erbjuds vi 75 olika sysselsättningar/programpunkter ombord om vi har långtråkigt. Jag klottrar ner en del av dem här nedan.

 

 

South Pacifistiska hälsningar, Galanto

 

Plock ur dagsprogrammet:

Kl. 9.00, Däck 10, Deck Quoits Competition, översatt: kastringsspel, läs noga (kan missförstås)

Kl. 9.30, Talang Show

Kl. 9.30, Introduktion till Apple IOS

Kl. 10.00 Handarbetskursen (professionellt ledd). Halsband, del 1.

Kl. 10.00 Akvarellkurs

Kl. 10.00 Line dance, Queens Room, lektion och träning

Kl. 10.15 Morning Trivia (frågesport), Puben

Kl. 10.30 Shuffleboardturnering

Kl. 11.00 Lektion i spanska

Kl. 11.00 Bridgelektion

 

Och så vidare hela dagen och kvällen