galanto

Kategori: Musik

Queen Victoria vid Nya Zeeland. Alla champagners och avskeds moder

 .  

 

21 februari.Dagen började med gen.rep kl. 12 inför vår körs konsert i Queens Room. Detta gick av allt att döma fint. Cordelia var nöjd och Pat sade att det bästa med konserten är att sen behöver han aldrig mer spela Bohemian Rhapsody. 

Kl. 13 bjöd Rod på whisky i puben till alla i gänget eftersom han ska lämna båten i Tauranga (på Nya Zeeland) i morgon förmiddag. Det blev bara Kathy, BJ, Hulda och jag för Schweitzers var någon annanstans och Val … Ingen aning. Först visste jag inte om jag ”borde” ta ett glas så här inför den stora konserten, men någon slav på triumfvagnen viskade i mitt öra att galaföreställningen antagligen inte stod och föll med mig. Så jag tog två och Hulda en och en halv. Ganska stora. Och det var nog ingen fara, för jag kände direkt att nu var konserten räddad. Och så är det ju så att man kan inte skjuta en whisky åt sidan, som man har fått av en gammal polare! Herregud, vi har ju ändå känt varandra i nio dagar! Är det verkligen så länge? Jisses vad tiden går.  

Det här blev en stor fest för Kathy och BJ ska ju också kliva av båten, nämligen när vi kommer till Auckland, i övermorgon.

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Kl.14 samlades kören. Vi sjöng som förhäxade och konserten blev en lysande framgång, fast jag tyckte det lät falskt ett tag, dvs tills min granne sade att jag sjöng rätt bra, men fel

låt (jag hade vänt två blad). Cordelia, den underbara ledaren, strålade och var så lycklig efteråt. Jublet visste inga gränser och applåderna ville aldrig ta slut. Men gjorde det ungefär 15.30. Huldas fotograferande blev sådär. Ja, ni ser ju kortet från konserten. BJ hjälpte henne sen att plåta igen och det kortet blev inte precis bättre utan … ja, haha, ni skulle ha sett! Så ni får alltså nöja er med Huldas. Kort. Schweitzers hade suttit längst fram och de hade hållit platsen sen kl. 13. Underbara människor. De bjöd alla som hör till vårt bord till puben så fort applåderna klingat ut och då blev det champagne till alla. Peter menar att Schweitz gör den näst bästa champagnen i världen. Brasilien gör den bästa. Ingen skumpa från dessa välkända champagneländer fanns ombord så vi fick nöja oss med fransk.

 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Vi satt där i baren allihop, förstår ni, och smuttade på champagne och pratade gamla minnen från förra veckan, och tiden bara rann iväg. Jag tror att vi satt där i åtminstone tre timmar. Det gick åt några flaskor.

När vi ändå lämnade baren träffade vi Pat som ville bjuda Hulda och mig på öl i puben. Jag tyckte det lät väldigt välfunnet, men vi hade ju sällskap med de andra. Ingen fara! Det här gäller alla! sade den enastående pianisten. Så vi slank in på puben för att s.m.s. släcka törsten.  

Kl. 20 var vi i våra hytter för att rissla om till middagen. 

Kl. 21 klev vi med osäkra steg in i Britanniasalen för att få lite substantiellt i magarna.

Alla var där utom BJ och Rod och Val. Fråga uppstod: Var är BJ? Kathy hade ju träffat henne fem minuter tidigare! Schweitzers försäkrade att de inte hade en aning. Stor förvirring härskade till larm kom om en högljudd dam på Britannias övre matsal. Damen undrade vart alla hennes kamrater tagit vägen. Damen leddes ned till vårt bord.

Därefter anlände Rod med Val vid armen. Rod var fullkomligt oberörd av allting. Val var osminkad till oigenkännlighet.

 

Inför middagen bjöd Hulda och jag alla på torr, vit sherry (Tio Pepe). Det var inte så överdådigt som de andras bjudanden, men det passade bra just då.

 

Efter sherryn åt vi alla Lobster Bisque med aged cognac till förrätt. Till varmrätt blev det Braised Beef Tortellone. Kathy förklarade med för henne ovanligt bestämd röst att nu skulle vi alla få dricka ett snabbt genomgående californiskt rödvin och det kom på karaff så jag kommer inte ihåg namnet. Men det var magnifikt. Och hur mycket som helst. Val å sin sida beställde fyra flaskor champagne men ingen ville eller kunde dricka. Tårar började därvid rulla nedför hennes kinder, så vi var några stycken som kavlade upp ärmarna och satte igång med skumpan. Oh, God!

BJ undrade varför servitörerna i matsalen ovanför hade rektangulära pupiller – och så tuppade hon av.

Ingen föreslog att någon särskild skulle sjunga något särskilt till middagen så jag föreslog mig själv och jag valde kräset ut Till Havs ur den svenska sångskatten. Jag vet inte om någon lade märke till att jag sjöng. Bäst som sker. Kathy och BJ satt lutade mot varandra och det lät som om de snarkade. Schweitzers var plötsligt borta. 

Rod somnade. Hulda fick hjälp av någon att komma till hytten. 

Val och jag satt kvar. Hon undrade om jag kunde eskortera henne till sviten. Jag erbjöd mig. Hon berättade på promenaden att hon aldrig hade rökt eller druckit eller varit på teater. ”Jamen snälla Val … ” sade jag, och utelämnade resten.

När vi kom in i Val´s svit lade jag märke till en inramad bild av en kyrka. Det såg så personligt ut, så jag frågade försiktigt.

-       Ja, ibland gifter jag mig där, svarade hon.

Det viktiga med den här kvällen är att alla fick visa sin glädje över att ha lärt känna dessa underbara människor och detta genom att generöst bjuda dem på de mest utsökta drycker. I ett ord – en underbar afton!

 

Detta skrivet av vår hyttstewart Juanito med min hand på pennan,

Galanto

 

  

Queen Victoria och Tongas palmskogar med mera

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

19 februari. Och hur står det till i Tonga nu för tiden? Tonga ligger ungefär lika gripande ensligt till som Samoa, där mitt ute i Stilla havet. Får inte folk lappsjuka? Eller panik?

Vår båt, Queen Victoria, tog just vägen förbi där en morgon, och släppte av oss på piren i staden Nuku´alofa.  Det är huvudstaden i kungariket Tonga. Visst är det lite operettaktigt att ha ett kungarike på en plats som till yta och befolkning är ungefär lika stor som Upplands-Väsby?

Liksom i Samoa fanns unga flickor där i morse, som sjöng dansade för oss. De var absolut duktiga och jag frågade dansledaren om den där musiken fanns att köpa uppe på stan. Hon beskrev då vägen till ett internethotell, där jag skulle få hjälp. Hulda och jag gick dit (ja, det är 34 grader i luften) och den unga flickan som skötte salongen (typ garage/lagerlokal) spelade in 18 låtar åt mig och brände det till en CD, så nu har jag även tongamusik till matlagningen där hemma i Sverige.

Vi tog nu upp våra antropologiska studier igen.  Hur lever invånarna och varför lever de här? Vi kom till den stora runda kyrkan med toppigt tak (ser ut som det marockanska matlagningskärlet tagine, om det är bekant) och där var för ögonblicket ingen verksamhet. Däremot var det skola för små barn på granntomten. Alla barnen hade skoluniform och flickorna hade flätor och de sprang och höll varandra i händerna och såg så ohejdat glada ut. Det var som baddarn. Och det är klart att de var söta.

Hulda och jag envisas ju med att gå omkring och småprata med den lokalbefolkning som, åtminstone i korthet vill småprata med oss. Det fungerar alltid eftersom sådana samtal alltid är kravlösa från båda håll och stadens invånare är lika nyfikna på oss som vi på dem.

Tonga är precis lika religiöst som Samoa och det är kyrkor överallt, men bara kristna, såvitt vi kan se. Men det är tisdag idag, så det är ingen direkt kyrklig aktivitet.   

Folks bostäder är på det hela taget småhusbebyggelse. Oftast är småhusen enkla och har svårt att kämpa mot de tropiska växternas omfamningar. Växtligheten drivs ju på av en högoktanig blandning av regn och hett solsken så det växer så det knakar i trädgårdarna. Då får man ursäkta husägarna att husen stundom ser direkt besegrade ut av allt som skjuter upp ur jorden. Meeeen det finns väldigt fina hus både här och där.

Kungen hette fram till sin död 2006 Tupou IV och efterträddes av Tupou V. Hulda och jag ville inte pressa folk på för mycket information om landets styrning, men kungahuset är tydligen måttligt populärt. Landet tjänar ganska mycket pengar nu för tiden, men kungen ser till att det mesta hamnar i hans egen plånbok och han är svalt intresserad av hur folk har det. Inför den senaste stora orkanen åkte han till Florida och spelade golf till det hade blåst färdigt. Numera styr inte kungen enväldigt, men han verkar inte vara utan inflytande.

Det jag här refererar om kungafamiljen har vi bara inhämtat från ”mannen på gatan” och det får väl tas som just det. Ja, det var inte bara en. ”Männen på gatan” kanske vore korrekt.

Det kungliga slottet kan beskrivas som en mycket, mycket stor vitmålad trävilla med rött tak. Utomstående får inte gå in i slottsparken. Hulda och jag ville gärna fotografera slottet, men vi fick inte komma innanför stängslet. En mycket ung vakt såg till att vi inte kom in, men han bröt ned en liten palm så att vi hade bättre sikt med kamerorna. Han mumlade något om vatten och vi måste fråga närmare. Jo, han undrade om vi hade vatten åt honom. Visst, vi gav honom en begagnad Fantaflaska (plast) som vi hade fyllt med vatten. Grabben drack ur den på tre röda sekunder. Han hade stått ute i den stekande solen i flera timmar.

 

Vi däremot, kunde gå hem till vår luftkonditionerade båt och luncha och vila ett tag. Världen är full av orättvisor.

På eftermiddagen tog vi en tur med en kvinnlig taxiägare.  Hon hade en fullt modern bil, precis som alla andra taxiägare. Inga rishögar här inte. Taxikvinnan drog på i hög fart på de smala vägarna och berättade kort om vissa platser vi borde lägga märke till. Villorna ute på vischan var klart finare än dem inne i stan. Efter tjugo minuter svängde damen in vid en nedlagd bensinstation där en jeep väntade. Vi ombads flytta över till jeepen, som befolkades av två grabbar i tjugoårsåldern. Vi var en aning förbryllade och mindre belåtna över att flytta över till jeepen. Den ene grabben sade att han var taxikvinnans son och den andre var en kompis. Morsan måste åka tillbaka till stan och hämta folk på ett annat ställe. Mystiskt.

Hulda och jag hade en snabb överläggning om hur vi skulle göra. Tyst och raskt mumlade vi att taxirörelsen troligen är den viktigaste på Tonga och om killarna mördar ett par passagerare från ett jättestort kryssningsfartyg så är plötsligt taxirörelsen körd för de närmaste tjugo åren och grabbarna blir strimlade av de andra taxiägarna. Så vi var rätt lugna.

Vi övergick därför till att glädjas åt att få se berömda platser. En sådan plats var en stenhäll långt ute vid en udde och det var självaste Abel Tasmans landstigningsplats. Det ni! Vem Abel Tasman var? Åh, förlåt! Han var den som införde kristendomen på Tonga och det här var alltså platsen där missionären anlände.

Vi fick också se en gigantisk sten nära havet, och den hade en gång i tidernas morgon kastats dit av en jätte. En alternativ teori är att den rullades dit under en tsunami för länge sen. Och så kom vi till något som vi knappt hade tänkt på att det kunde finnas, nämligen en obeskrivligt stor palmskog. Tusen och åter tusen palmer! Det var verkligen fantastiskt! Grabbarna stannade bilen och vi satt och beundrade synen några minuter.

Därefter vägrade jeepen att starta. Den morrade men tände inte.

Grabbarna verkade vana vid det så de klev ur och började springa igång fordonet. Kvar satt Hulda och jag. Vi fick absolut inte hjälpa till. Jodå, jeepmotorn tände och struttade igång, men grabbarna hann inte hoppa in i den utan blev kvar ute på vägen. På tvåans växel skumpade jeepen nu in i palmskogen med Hulda och mig i baksätet. Jag kunde inte klättra över till framsätena för ryggstöden var för höga och jag var rädd för att bli avkastad där ute i djungeln. Det var som på en rodeo.

Efter ett par hundra meter körde jeepen in i ett djupt lastbilsspår och den tvingades följa det. Djungeltaxin krängde och for och vi hoppades att den inte skulle välta. Det var fortfarande oerhört skumpigt och värre än på QV i storm ute på havet. Å andra sidan tycktes jeepen röra sig in mot Nuku´alofa så vi klängde oss fast och följde med.

 

Efter hand blev lastbilsvägen jämnare och vi kunde luta oss lite tillbaka. Vi kom faktiskt ända in till stan på det här viset och jeepen dunsade slutligen in i muren till kungafamiljens begravningsplats.

Ingen stjäl jeepar här på den lilla ön, så vi stängde nu av motorn och flanerade ned mot vår ocean liner, Queen Victoria.

 

Hälsningar med kluven Tonga!

Galanto

  

 

Queen Victoria ekvatoriserar sig

  

16 februari. Den här dagen är också lite speciell ity att vi utan större buller, skrap eller annan åverkan på båten glider över ekvatorn. Det är 32 grader i skuggan vilket är en välkommen uppryckning sen San Francisco.

Celebrerandet av ekvatorialskuttet gick värdigt och stillsamt till. Det enda vi märkte var vrålhög bankabankamusik med enstaka inslag av 60-talare typ Little Eva med Locomotion på takdäcket typ och de som inte passerat ekvatorn tidigare kletades in med grälla färger och slängdes i poolen medan Havsguden med hejdukar hetsade massorna och unga nymfer förförde oss och vinet flödade och solen brände men annars var det väl inget särskilt. 

Dagens övning med kören inställdes förstås inte på grund av ovan nämnda spektakel. De två kolliderade inte heller tidsmässigt. Så vi sjöng och drillade som vanligt. Vår repertoar är Do-re-mi från Sound of music, The Rose (Bette Midler), I could have danced all night (från My fair lady), ett knippe brittiska pubsånger från 40-talet, You raise me up, Enchanted paradise (från musicalen South Pacific, lämpligt nog), Sweet Caroline (Neil Diamond), Bohemian Rhapsody och några till. Den sistnämnda är svår som attan att lära sig så den övar vi mer än de andra tillsammans. 

Kathy och BJ har ätit på Lido några dagar så vi har ätit med Rod och Val respektive med ett par från Brasilien/Schweiz. Dessa heter Peter och Maria Elena Schweitzer. De bor i Brasilien åtta månader om året och Schweiz återstående tiden. Om de inte är ute med husbilen, vilket händer ofta. De har aldrig karta när de åker med den utan styr dit de för dagen tycker verkar bäst. Därmed har de råkat hamna i Uzbekistan, Sibirien, Afrika och andra originella camparställen. De är väldigt intressanta. De är båda två såväl läkare som lantbrukare. Jo. 

Vi undrade alltså inför middagen om vi skulle äta med Rod & Val eller Schweitzers, men det blev Kathy & BJ. 

Kvällens entertainer i teatern var en Allan Stewart (britt) som var rolig och proffsig på gränsen till fantastisk. Eller, han var helt enkelt fantastisk. Det tyckte visserligen inte Kathy efteråt, men jag tror inte att hon kan medge att någon är fantastisk. 

Hemisfäriska hälsningar, Galanto

Hawaii, Stilla Havets juvel!

      

11 februari. Vårt flytande hem, Queen Victoria, är ganska morgontidig av sig. Redan kl. 6 lade hon till vid kaj i Honolulu. Strax bredvid det berömda gamla Aloha Tower. Vi är i Hawaii! Otroligt! Honolulu är huvudstad och största staden i ögruppen Hawaii och den ligger på ön Oahu. Vi fick i förrgår veta att Honolulu betyder "skyddad vik" eller möjligen "skyddad plats". Kanske är det här den plats på jorden som jag i mitt liv mest sett fram emot att komma till. Solen skiner och vinden är endast milt fläktande. Väckte Hulda. Frukost och andra morgonbestyr. Ringde till brorsan där hemma i Sverige kl. 8. Där var klockan 19. Vi har elva timmars tidsskillnad, alltså. Omställningen för vår del har förstås varit långsam och successiv, så någon jetlag har vi inte märkt av. 

Det är ruggigt exotiskt att vara i Hawaii. Många av våra medpassagerare åkte omedelbart på utflykt till en berömd "mall" för att shoppa, men det gav vi farao i. Hulda och jag skulle börja med en sightseeingbuss runt i stan och dess omgivningar på förmiddagen, men den dröjde. När vi och en del andra turister väntat i fyrtio minuter och det fortfarande var oklart om det skulle bli någon busstur så skippade vi två den. Vi gjorde som vi brukar: Vi promenerade kors och tvärs genom stan. 
De centrala delarna såg till stor del ut som svenska städer gjorde förr, dvs verkstäder, ganska låga kontorsbyggnader och affärer blandades med bostadshus och en del förvaltningsbyggnader. Allt på ett till synes planlöst sätt. Skillnaden mot den gamla svenska modellen är att i Honolulu ligger också enorma skyskrapor av absolut modernaste snitt instoppade.  I själva verket onödigt många skyskrapor. I H bor ungefär en miljon människor, så stan går mycket bra att uppleva till fots om man har trevligt sällskap och ordentliga dojor. 
När vi under ett par timmar ganska noga sett centrum girade vi ned mot havskanten. Vi följde stranden och parkerna mot beachernas beach, Waikiki Beach. Där fanns det enbart jätteskrapor i byggnadsväg och dessa inrymde hotell och lägenheter. Ja, så var det alltså med den världsberömda stranden. Barer och restauranger saknades inte, men hur jag än spanade såg jag inte en enda hula-huladansös. Har tiden sprungit ifrån kulturella yttringar av det slaget? frågar killen som minns när Elvis gjorde filmen Blue Hawaii. 
Sen må så vara att Waikiki Beach är väldigt lång, men den är ganska smal. Och man hade nog hoppats på lite synligare hawaiiromantik, som sagt. Förljugen sådan hade dugt, i brist på annat. Hulda och jag lunchade i en restaurang som tillhörde ett hotell och som till hälften låg utomhus. Trevlig hotellträdgård, 75 meter från stranden, men absolut inte en gnutta havsutsikt. Vi åt fish & chips och drack lokal öl. Det som fanns att välja på var annars burgare av olika slag. Vår lunch kostade obetydligt mer än den skulle ha gjort i Sverige, men om vi hade fått sittplats framme vid någon strandservering hade en sån lurre kostat närmare 300 bagis per person. Plus kostnad för öl. Jodå, vi dåsade i solen och badade i havet, för det är klart att man måste bada när man är på Waikiki! 
Det där gigantiska köpcentret ("mall") som vi inte anmält oss till passerade vi händelsevis när vi gick från Waikiki. Mycket lämpligt för jag behövde just nu en mall, ju större desto bättre - min ena skorem var nämligen på väg att gå av! Mallen såg inte så stor ut utifrån och knappt inifrån heller, men den var närmast oändlig uppåt och nedåt och åt sidorna vid närmare undersökning. 
Vi besökte åtskilliga skoboutiqer som säkert var bra, men skoremmar hade de inte. Vi kom slutligen till skoparadiset Nordstrom (i mallen) och ett par unga expediter var osäkra på om etablissemanget förde skoremmar. Det blev chefen som fick ta hand om ärendet och han letade fram ett par som jag föll för. Chefen började byta rem på ifrågavarande doja, vilket jag ansåg vara förhastat för remmen var ju inte riktigt av än. Efter kort diskussion blev det som han ville. Han var ju ändå proffs. Till slut frågade han om han kunde hjälpa till med något annat. Ja (sade jag), går det att få höra en liten skvätt skaplig hawaiimusik över en fika eller öl här i krokarna? Jag förstod att han trodde att jag var novis på sådan, men jag ville veta om t.ex. Gabby Pahinui fortfarande levde. Butikschefen höjde på ögonbrynen. Nej, det trodde han (Brian Chang) inte och tyvärr trodde han faktiskt att dennes söner också gått ur tiden. Det här var tråkigt att höra och Brian började nu bli pratsam. Jag i min tur prisade Gabbys mångåriga och fina produktion och nämnde framför allt den helsköna skivan (vinyl) som Gabby och de andra i hans Hawaiian Band tillsammans med Ry Cooder lirade in på en liten atoll här i närheten på 80-talet. Brians och min vänskap växte ytterligare här, och han rekommenderade en skiva som han själv spelat in och som fanns i alla skivaffärer. Jag tände direkt och Hulda och jag sprang mot affären. Tyvärr fick vi ge oss, för vi hittade inte den inte. Mallen var orimligt stor för de förde även andra artiklar än skoremmar. Vi började nu få bråttom till båten, men jag har Brians kort och alla uppgifter. Jag kan nog ordna hans skiva från Sverige. Leta gärna efter Gabby Pahinui på Spotify. Han finns där och plattan med Ry Cooder är grym. Och så visar mittbilden här ovan själva Waikiki beach. Den andra stranden (högra bilden) ligger strax intill och är riktigt trevlig samt liggandes vid en härlig park (som ses på vänstra bilden).  
Ja, allt detta apropå Hawaii, alltså. 

Eder förbundne, Galanto

 

Queen Victoria på väg mot sydväst, mot Hawaii.

    

8 februari. San Francisco är långt bakom oss. Vi lämnade stan i förrgår och är halvvägs till Hawaii. Värmen har till stor del kommit tillbaka. Ljudlöst (nåja) glider vi fram på de mjuka dyningarna. 

I San F klev minst hälften av passagerarna av QV, och många av dessa hade varit på båten sen Southampton. Hulda och jag kom ombord i Fort Lauderdale. Andelen amerikaner ombord tycks ha ökat, och andelen britter minskat. 

Skiftet av passagerare gjorde också att båtens sångkör (som hade konsert dagen innan vi kom till San F) nu har gjort nystart. Och vem tror ni gick iväg till Yacht Club och anmälde sig? Jodå, gamla Galanto! Vi började igår och jag blev paff över körens röster och kunnande. Det smyger fram att många är såna där som kryssar stor del av sitt liv och dessa känner många andra som också varit med i båtkörer i åratal. Kort sagt är körmedlemmarna till stor del gamla bekanta som möts på oceanerna. Och de är rutinerade sångare. Vi är drygt 100 stycken, något fler herrar än damer. Vår ledare är Cordelia Carmichael och den glänsande pianisten är Pat Patton. Ja, än en gång: QV har bara urskickliga musiker.  

Jag gillar att sjunga och är väl inte så pjåkig, men jag har aldrig varit med i någon kör. Vi får se hur det går för mig. Jag sitter bland tenorerna och alla är glada och kul. Vi har texter till låtarna men inte noter, så gradvis lär vi oss låtarna i huvudet. Jag sjunger tyst än så länge för jag är ganska osäker på låtarnas finlir. Vi kommer nu att öva ända till konserten som äger rum dagen innan vi kommer till Sydney. Vi ska öva alla dagar utom när vi är iland.

Medan Hulda var på pysselkursen tittade jag in en stund i båtens bibliotek. Ganska stort; i två våningar som förbinds med spiraltrappa. Det finns förstås böcker som ska kunna intressera de flesta. Jag drog ut en bok som på omslaget såg ut som en deckare. Det var den nog också, men på arabiska. Tanken slog mig att visst läser väl araber från höger till vänster? Och då börjar de väl en bok bakifrån? Är det så lyckat när det är en deckare man läser? Det första man får reda på då är väl vem som är mördaren?

 

Er egen serenadsångare, Galanto

 

 

Så här är livet på en stor ocean liner! Läs och se! QV, Dag 6 av 37.

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

     25 januari. På väg mot Cartagena i Colombia!       

     Vi vaknade 7.30. Jag vet inte varför jag skriver om det. Jag kanske tycker att det är loggboksaktigt på något sätt? 7.48 var vi ute på promenad på däck 3. Milda fläktar och små vågor. Vi kör bara i 10 knop och västerut, parallellt med Sydamerikas kust men inte så vi ser den. Frukost i Lido. Frukost och lunch i Lido erbjuder precis allt i matväg. Japansk frukost? Varsågod! Brasiliansk? Den har vi här!

     Utetemperaturen är 29 grader.

     Min förre kollega Peo där hemma sms:ade på förmiddagen (middagstid hemma) att det som vanligt på en fredag är samling i Hotell Hörnans bar idag. Jag avböjde med beklagan och anförde hinder. Peo bad om ursäkt att han hade glömt vår resa.

     Kl. 10. Föreläsning i teatern, av Captain Chris Rigby. Han är en kolossalt storvuxen pensionerad flygkapten som har flugit allt. Utom Concorde, för han fick inte plats i dess cockpit. Idag gällde föredraget ”överljudsplan”.

     Kl. 11 avlöstes Captain Rigby i teatern av Miriam Stock från Cunard, som kompetent, ingående och med många bilder presenterade morgondagens landstigningsmål Cartagena, Colombia. Tyvärr kunde inte Hulda och jag gå på det för just då var det möte i Commodore club för Svensk-Norska klubben. Egon har varit med om att bilda den för några år sen. Den är till för att vi som åker med såna här båtar ska träffas i olika sammanhang.

     Jag hade med mig anteckningsblock och penna till mötet. Gammal självklarhet från jobbet. Vi var några herrar som släpade ihop fåtöljer så alla kunde se och höra varandra. Medlemmarna småpratade dämpat. Det gick en stund och jag började undra om inte mötet skulle börja snart. Jag sade inget, men insåg så småningom att detsamma hade varit igång sen deltagarna slagit sig ned i fåtöljerna. 

     Det är lite intressant det här jag sade om ”folk som åker med såna här båtar” för det är ganska många som gör det regelbundet. Hulda och jag har inte känt till det här men det finns många vanekryssare, helt enkelt. Vi två är ju ute på vår första långkryssning och förutom det har vi åkt en gång över Atlanten. Ja, jag har nämnt det. Men låt oss bara nämna Egon och Tilda som exempel; de är nu ute på sin 74:e långkryssning! 74:e! Vi räknar nu alltså inte dagsresor till Åland. 74 kryssningar! Är det världsrekord? Ingalunda! Hälften av de andra i klubben har åkt nästan lika mycket eller mer. Och när vi har småpratat med folk ombord har vi märkt att en del passagerare knappt gör något annat än kryssar. Ja, de sitter naturligtvis inte trångt när det gäller pengar, men vi har liksom inte tänkt på att en del har det här sättet att leva.

     Kl. 13 klämde vi in ett halvtimmes gympapass i gymmet. Därefter maffig irländsk ragu på får i Britannia. Vi fick ett fantastiskt bord vid "bakrutan" på båten, med utsikt över propellerskummet.

     Eftermiddagen ägnades åt att sitta under en parasoll uppe på soldäck och läsa och skriva.

     19.00 var det galakväll igen i Queens Room. Anledningen till galan är att det är Burns Night. Storbritannien firar då den skotske nationalpoeten Robert Burns. Framför allt var det de som hade minsta anknytning till Skottland som firade, men alla andra hängde på. Det var massor med kiltar och skotska uniformer, men även engelska dito. Lite trögt i starten kanske, men sen dansade vi alla reels så det smällde i väggarna och säckpiporna tjöt så andra fartyg trodde att vi var illa ute. Bra kille, Burns. 

     Finally, middag måste man trots allt ha. Kl. 20.30 högg vi därmed in där borta i Britannia medan vi med svett i pannorna stämde av dagens mödor med våra bordskompisar.

 

Whiskystänkta hälsningar, Galanto

 

 

Världens vackraste sångröst?

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Vår stad hälsade våren välkommen som vanligt igår. Vi hade majbrasor och musik, glasstånd och kanottävling utför åns forsande vattenmassor. Det var kärlek i luften och kanske inte enbart lycklig sådan. Våren ger och tar.

Kvällens klimax var som vanligt Elmer Swanbo som gjorde sitt troligen enda framträdande det här året. Elmers öde är lika gåtfullt som tragiskt. Han har troligen den vackraste sångrösten i världen. Elmer är vår stolthet.

Och? frågar ni.

Jo, det märkliga med Elmer är att hans röst bara är vacker när han sjunger i D eller E. I alla andra tonarter låter han uppriktigt sagt som en kråka.

Så synd, men kan han inte hålla sig till D eller E, då?

Nja, det är nu vi kommer in på det tragiska. När han börjar sjunga med sin gudasända röst så dröjer det bara högt räknat femton sekunder innan han börjar blöda näsblod. Och sen är det över.

Hela stan kommer för att lyssna på Elmer och alla hoppas att han ska klara sig längre den här gången. Men nej. Det blev samma sak i år. Elmers fylliga, varma tenor steg mot vårhimlen och alla höll andan. Men … den här gången höll det i fjorton sekunder. Därefter fick hans sekonder som vanligt hålla fram en näsduk och vicka hans huvud bakåt samt hjälpa honom bort från scenen. Vi medborgare i staden håller alltid tummarna och ber för honom, men det verkar hopplöst. Staden och invånarna har försökt med allt och frågat världens främsta experter, men ingenting har hjälpt.

Ändå är vi tacksamma för de där fjorton sekunderna om året.

 

Lyriska hälsningar, Galanto

 

 

Vasaloppet 2018 och små musiksnillen

Repris från förra årets Vasalopp. Är det något man inte ändrar på så är det sånt som hör till Vasaloppet.

Jo, unga musiksnillen alltså. I vänkretsen har det dykt upp en hel del barnbarn på senare år. Allihop är solklart överbegåvade. Känns det bekant för en del av er? Jo, jag menar det! Vad ska det bli av alla? I veckan som just passerade kunde inte Juhrlunds hålla sig utan berättade att deras lilla Ofelia, 4 år, kan lira Für Elise obesvärat på piano med båda händerna. Skulle det vara nåt? Det klarar vår lilla Asta, 5 år, lätt med bara höger pekfinger! Där blev allt Juhrlunds lite tillplattade!

Vallade hälsningar, Galanto

 

 

 

 

    

Konsertkväll i Kohagen

Sedan många år är det så här års konsert i den kohage i närheten av vårt sommarställe, som vi kallar Kohagen. Nej, det är inte vårt sommarställe som vi kallar Kohagen, utan kohagen. Strax intill. Kohagen är, frånsett en delikatesskrog för lokala kossor, en samlingspunkt för musikälskare i Östra Mellansverige. Ni som inte bor där behöver inte sörja, för det finns liknande ställen på hundratals platser i vårt avlånga land. Åk till era egna kohagar och låt er förföras av de lokala musikförmågor som finns överallt! Hur som helst har vi i vår kohage nyligen haft årets festival. Korna - som alltid är intresserade åhörare - hade som vanligt friplåtar till föreställningen. Ni som har andra kohagar känner inte artisterna hos oss, men vi hade först underhållning av unga förmågor på nyckelharpa. Återväxten inom nyckelharpandet tycks vara god och om några år kommer de här unga att röra publiken till tårar. Vi lyssnade sen på den ständigt återkommande favoriten Markus på musettedragspel. Så vackert, så vackert! Korna fullständigt smalt. I år hade vår hyresgäst Zeke (från ögruppen Aleuterna utanför Alaska) erbjudit sig att komma och spela känsliga melodier därifrån på sin gitarr. Min fru och jag hade tillstyrkt med orden att det är väl inte förbjudet att försöka. Ja, Zeke satte igång med en oerhört aleutisk visa. Publiken iakttog en svårtolkad tystnad ända till dess korna började knalla ut från kohagen och till andra sidan åsen. Då spred sig en viss munterhet hos alla utom hos Zeke. Han provade en annan aleutisk favorit och publiken såg mycket artig ut. Givetvis beror malörer i den här vägen på tillfälligheter och alla tröstade Zeke med att korna nog hade fått oemotståndliga dofter av saftigt gräs i näsborrarna. Zeke tog till sig de trösterika orden och packade sin gitarr i fodralet. Efter Zeke kom den fortfarande rätt unga och åh så populära Lilian och sjöng svenska folksånger till komp av nyss nämnde Markus på fiol. De milda och klockrena tonerna svävade runt över åkrar och ängar och nu var det nära till tårar igen hos åhörarna. Och korna! De kom tillbaka!

Zeke har sedan konserten varit sängliggande i en exogen depression. Min fru och jag har pysslat om honom med frukost på sängen och liknande och kossorna har skickat krya-på-dig-kort.

 Kohagliga hälsningar, Galanto

 

 

         

Ofullbordade verk fullbordar framgång

Har du någonsin lagt märke till vilket extra intresse ett verk av en någorlunda erkänd konstnär fångar bara genom att det av någon anledning aldrig blev färdigställt? Vi kan nämna Turandot, den opera som bland många kännare anses vara den förnämsta av dem som Puccini klämde ur sig. Ja, många har den som favoritopera överhuvudtaget. Vi har också Kafka som insåg den tanke jag är på väg att påminna om. Han satsade ju nästan helt på det här. Hans Processen, Slottet och Amerika/Den försvunne anses ju alla vara just ofullbordade. Tanken går vidare till Mozarts Requiem som - genom att det aldrig färdigskrevs av Mozart själv – har just den rätta mystiken och dessutom var det ju hans sista verk, tillika dödsmässa. Till slut kan vi nämna Franz Schubert som kanske mer än något annat – hans syfilis möjligen undantagen - är känd för sin Ofullbordade symfoni. Man kan alltid ana något outgrundligt i varje takt, för vad skulle det ha blivit om Den Store fått fullborda verket?

För den som skriver en deckarnovell eller dito roman borde rimligen samma regler gälla. Jag har skrivit några deckare som haft ett traditionellt slut. Skurken har efter mycken möda (från författaren) avslöjats och det har varit omöjligt att gissa att det var han som var mördaren. Detta påstår de av mina vänner som tvingats läsa manusen. Dessa manus har också haft en traditionell, dvs. omild, behandling hos förlagen.

Jag experimenterade därför med att göra det senaste alstret ofullbordat. Om inte det hjälpte – vad skulle då leda till framgång? Det skulle inte vara någon lösning på gåtan alltså, och läsarna lämnandes stående på tårna av upphetsad nyfikenhet, precis som när man läser Edgar Allan Poes ”Arthur Gordon Pyms äventyr”. Den slutar som möjligen bekant just när kannibalerna har fångat honom och börjat bläddra i kokböckerna. Jag har till denna dag inte kommit över det chockartade slutet på den.

Svaren från bokförlagen föreslog en utveckling av hela idén. De ansåg att jag inte bara skulle utelämna slutet på manuset utan även början och mitten. Jag blev naturligtvis upprörd eftersom hela vitsen med idén är att fra

 

Ofullbordade hälsningar,

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Galanto        

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                   

 

Upp