galanto

Kategori: Natur

Fånga dagen snabbt!

Julgranar och äldre damer

     Jag har sen några år övertagit min fars syssla att förse äldre damer i min barndoms hemstad med julgranar inför … ja, julen. Farsan orkar inte som förr. Det hela går till så att jag räknar ihop hur många änkenåder det är som vill ha en julgran även i år. Det är som vanligt Ethel, Blanche, Britt, Thyra, Sonja, Märta och Harriet.

     Frida avböjer vänligt, för hon brukar lösa det här på eget sätt. Hon tar tåget till Stockholm och handlar gran där. Utanför NK. Ingenting går upp mot Stockholmsgranar. Sen hem med tåget igen, med granen bredvid sig i tågvagnen. Det tar en dag för Frida innan allt är klart, men det är det värt.

     För de andra, som nöjer sig med Galantos bonngranar, gäller att nämnde skogsägare åker iväg till den egna skogen. Granar finns, men varje år häpnar jag över hur få det är som verkligen passar som julgranar. Nu pratar jag om granar som man hittar i en vanlig skog. Som min. Jag kliver alltså ut i terränglådan med såg och yxa. Ingen kälke i år heller, eftersom det inte finns snö. Jag börjar leta. Några granar är täta nedtill och glesa upptill och andra tvärtom. Några är täta på högersidan och glesa till vänster och andra tvärtom. Vissa granar saknar grenar midskepps och andra har nästan alla sina grenar där.

     Det blir till att leta vidare.

     Skogen är risig och snårig och där jag inte snavar på rötter halkar jag på stenar. Jag rispar mig i ansiktet och när jag väl hittar en gran som kan vara passabel måste jag ligga på mage och såga för att komma åt. Sen ska alla kapade granar släpas till bilen.

     Jag går inte in på alla mödor som är förenade med skaffande av julgranar utan säger bara att projektet är slitsamt och helt befriat från naturupplevelser. Jag hittar även en gran som kan duga till min egen familj. Jag surrar sen hjälpligt fast de barriga julsymbolerna på biltaket och åker till barndomens landsortsstad för att glädja de åldrande damerna. Ingen av dem ser värst imponerad ut av granarnas utseende, men de som får välja först beslutar sig för att finna sig i situationen. Fast inte är det som när min pappa ordnade granar, inte.

     När jag har prånglat ut missfostren till tanterna och ska återvända hem till staden där jag tillbringar mitt vuxna liv, några mil därifrån, ringer tant Britt på min mobil. Hennes vuxna dotter har nu inspekterat granen och underkänt den. Det var något fel med skotten. Britt vill nu byta. Jaha, ja, kvar finns nu bara den jag har valt åt mig själv. Och vad gör man? Jo, man åker strax därpå hem till familjen med Britts nykasserade exemplar.

     Där hemma hälsas man med antydningar om att man inte är riktigt klok som kommer hem med den där fågelskrämman. En dag ute i den egna skogens friska luft slutar nu med att jag med plåster i ansiktet får gå ut till månglarna med sina broilergranar och köpa en som alla andra. Ja, jag köpte tre stycken för att vara på den säkra sidan. Blanche, Thyra och Märta kanske också vill byta. 

 Förgrenade hälsningar, Galanto          

När det för en gångs skull var riktigt varmt den här sommaren beslöt jag mig för att bada. Jag var på tjänsteärende i en känd svensk stad vid kusten och vid en paus i arbetet uppsökte jag en badstrand. Ja, det var massor av folk där och jag försökte hitta en plats att slå mig ned på utan att det låg någon människa under mig. Det skulle kanske ha lyckats om jag inte dessförinnan i stället hittade ett litet barn där på stranden. En grabb, tycks det ha varit. Han verkade alldeles ensam. Om ensamheten förklarades av hans smaklösa blå-rosa badbyxor ska jag låta vara osagt men instinktivt kände jag att det var synd om den lille.

 

Grabben tittade envist på mig med bedjande blick och jag frågade om det stod bra till med honom. Han sade något, men det gick inte att förstå. ”Gör det ont någonstans?” undrade jag. Han skakade långsamt på huvudet. Han var nog två år. ”Vet du inte var pappa och mamma är?” Han skakade igen så det var väl problemet då. Killen tog tag i min hand och jag insåg att jag måste skjuta upp badandet en stund.  

 

Den tillfälligt föräldralöse höll mig envist i handen. Han hade förtroende för mig. I en värld som för honom just där och då uteslutande bestod av en stor badstrand hade jag blivit hans trygga hamn. Det förpliktade. Jag strök nu alla planer utom dem som gällde att se till att grabben hittade sina föräldrar. Jag gick omkring med honom ett par varv runt badplatsen och såg till slut en äldre herre som verkade leta efter något.

- Ursäkta, har ni tappat bort något? undrade jag. ”Ja! svarade han ivrigt. Jag erbjöd honom den lille grabben, men det dög inte. Han ville hellre ha ett par solglasögon. Helst de som han just tappat bort. Ja, jag anade att gubben inte var killens pappa.  Vi (gubben och jag) skildes åt som vänner.

 

Jag vandrade givetvis vidare med min lille skyddsling. Efter ett tag träffade jag en kvinna som verkade leta efter en unge. Det gjorde hon mycket riktigt, men inte efter den här. Jag hade nu hunnit märka att små barn, när det kniper, inte är så noga med vem som tar hand om dem, bara det är någon med hjärtat på rätta stället. De bryr sig inte om ifall man inte är så perfekt, ja inte ens om man råkar se lite dum ut. Betydligt mera nogräknade är de vuxna. Dem kan man inte pracka på vilket stackars barn som helst.

Några badstrandsvarv senare träffade jag en annan man som helt klart var i mogen ålder. Han visste berätta att någon annan gick omkring och letade efter ett bortkommet barn. ”Det här är inget bortkommet barn!” sade jag. ”Riktigt klipskt litet direktörsämne.” Han nonchalerade min korrigering och pekade åt vilket håll jag borde gå.

I mannens pekfingers riktning kom jag rätt nära en lång, smal man som jag hörde säga till sin fru/kvinna att ”jag ser honom ingenstans”. Jag gick därför fram till honom och sade att ”här är han!” Han skakade på huvudet och sade att det inte var den. Hans unge hade gula badbyxor. Jag tyckte inte att det borde vara så petnoga vad ungen hade för färg på badbrallorna, men han var av annan åsikt. Jag sade att då är det väl inte den här då, som ju har blå-rosa. Nej, just det, sade han.  

 

Vid elfte badstrandsvarvet och efter inköp av glass träffade jag en ung kvinna som hade en unge hos sig men ändå verkade leta. Jag gick fram och frågade utan större hopp, om hon hade tappat bort ett barn. Ja, det hade hon faktiskt, men den ungen som hon hade som något slags substitut var inte hennes.  Jag fick en idé.

-       Ska vi byta? föreslog jag.

-       Ja, det gör vi, för din unge råkar vara min! Hurra!

Hon kände nog igen honom på badbyxorna.

Nu var saker och ting ganska bra men jag stod fortfarande där med en unge, även om det inte var den jag haft från början.  

 

Jag gick nu till den långa smala mannen igen och visade upp min senaste unge. Det måste vara den här för han hade också gula badbyxor. Den långe undrade bara ”Unge? Vadå unge? Jag ser ingen unge! Jag har ingen unge!” Nej, den jag hade haft med mig var nu på väg ned till vattnet. Jag rusade dit och ryckte upp killen. Innan jag hann se hans tacksamma blick slog en annan man ned på mig som en hök och ryckte till sig min lille kompis. ”Är det du som rövat bort mitt barn!?” gormade slaghöken.

 

Den här långe arge pappan var vid närmare påseende just den långa smala man jag sett tidigare. Den lika långe smale som jag nyss försökt lämna ungen till var en helt annan man och ganska lik. Den lille killen föreföll nöjd med att få mig utbytt mot den långe smale.   

 

Nu var friskvårdstimmen över och medan jag inte hade någon unge att skaffa föräldrar åt passade jag på att återvända till den arbetsplats jag avvikit från – och det utan att ha hunnit svalka mig eller skölja svetten från kroppen. Den enda frågan var nu hur jag skulle tidredovisa min utflykt till badstranden.

Med upphittade hälsningar, Galanto.

 

 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

Vårfågelskådare

Stående fågel med split vision

En av den här vårens gråkulna morgnar satt jag med en kaffekopp i handen och betraktade den lilla fågel som varje dag brukar sitta på en av syrenträdets kvistar. Fågeln är svart på huvudet och gul på magen och jag är ganska övertygad om att det är en rödhake. Hane eller hona har jag ingen aning om. Jag är inte bra på fåglar.

Jag tänkte att ”där sitter han igen” och alltså hade jag utnämnt honom till hane utan att fundera så mycket på det. Men det jag kom att tänka på var att vi brukar säga att fåglarna ”sitter” på en gren eller ett staket. Jag tittade noga och jag kunde verkligen inte säga att fågeln satt i vanlig mening. Om vi människor sitter så sitter vi på baken och har benen rakt fram eller rakt fram till knäna och därefter i mer eller mindre rät vinkel nedåt.

Om den här fågeln hade suttit på sin stjärt hade den kanske gått av. Fågelstjärtar ser inte ut som våra. Benen var inte utsträckta framåt. Inget tvivel råder om att rödhaken stod. Kanske lätt knäböjd, men absolut stod den. Varför säger vi då inte att de små fåglarna står? Tranor (t.ex.) står också, och där säger vi att de gör det. Är den här skillnaden i uttryckssätt en hjälp från ornitologer för att hjälpa oss andra att skilja rödhakar från tranor? Mycket omtänksamt i så fall, men jag tror att risken för förväxling hade varit ganska liten. 

Rödhaken och jag – som blivit ganska bekanta under vintern – tittade på varandra. Han vred på huvudet och såg på mig med sitt högra öga. Jag såg på honom med båda mina ögon. Vi människor har ögonen bredvid varandra och tillsammans ger de ett stereoskopiskt seende som gör att vi kan bedöma avstånd, andra fördelar att förtiga. Har inte fåglarna stereoskopiskt seende? Envist tittade det lilla yrfäet på mig med bara ett öga i taget. Ibland bytte han öga. Jag kunde aldrig, aldrig se båda samtidigt och visste alltså inte om han hade det bortvända ögat öppet eller stängt.

Om det ögat var öppet (och jag har aldrig hört att fåglar alltid har ettdera ögat stängt) måste väl det innebära att det också såg något? Två helt skilda synintryck samtidigt in i hjärnan, alltså? Till yttermera visso en förbannat liten hjärna. Blir det inte kaos i det där lilla huvudet hela tiden?

Det sägs att man kan lära sig mycket av att iaktta naturen. Jag har inte lärt mig något utan bara fått en massa frågor på halsen. Jag funderar på att be Martin Emptiness på TV:s naturprogram tala om hur det ligger till. Annars finns det en undulat i en grannlägenhet och den kan faktiskt prata skapligt. Den om någon borde kunna ge klart besked.  

Fjäderprydda hälsningar, Galanto

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Upp