galanto

Kategori: Pop

Ruth Brown och Joe Louis

Nu på måndag, den 30 januari, skulle rhythm & bluestjejen Ruth Brown ha fyllt 89 år om hon inte försmädligt nog hade ryckts bort redan i november 2006. Vi lyfter på hatten på måndag och lyssnar på hennes krutladdade låtar från t.ex. början av 50-talet.  Sök henne själv på Spotify och Youtube.

Joe Louis då? Jo, han var världsmästare i tungviktsboxning och känd som Den Brune Bombkastaren (the Brown Bomber). Fram till mitten av 60-talet var tungviktsmästarna i boxning idrottsvärldens odiskutabla kungar. Det fanns bara en liga på den tiden och inte en massa konkurrerande mästare. Det fanns en Champ och han stod över alla andra idrottare. Joe Louis var större stjärna då än Usain Bolt är nu. Ja, det där kan ni aldrig kolla, så jag kan påstå vad som helst. Men det var som jag säger. Åter till Ruth.

Hon föddes alltså 1928 och innan någon visste ordet av var hon tonåring och började sjunga med lokala band. Pappa tyckte inte om det. Framför allt inte sedan hon började visa tecken på att överge en lovande karriär som butiksbiträde för att sjunga på heltid. Innan ni tänker att pappan var en vanlig träskalle som försökte hindra en lysande begåvning att blomma ut kan man faktiskt beakta möjligheten att han ville dotterns bästa. Hur många unga duktiga sångerskor blev stjärnor? Eller ens kapabla att försörja sig på sjungandet? Ytterligt få. Det visste pappa.

Ruth hade inga tankar på att bli stjärna och hon blev i åratal uppriktigt förvånad över att publik och arrangörer var så övermåttan förtjusta i henne. Hon var väl mest glad över att hon faktiskt klarade uppehället med sjungandet.

Pappa gillade alltså inte att Ruth sjöng, så han avskärmade sig och märkte inte att flickan faktiskt blev allt populärare.

Och så kom den dagen (det här var strax efter krigsslutet) då Ruth som vanligt skulle hälsa på därhemma. Titta in till föräldrarna och äta en enklare lunch. Hon knackade på dörren och hade en kille med sig. Farsan öppnade och där stod Ruth. Bredvid henne stod Joe Louis. 

Under en timme eller två fick Ruths pappa sitta och äta lunch med Joe Louis där hemma vid köksbordet.

Sen fick Ruth sjunga hur mycket hon ville.

     Knockande hälsningar, Galanto

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

    

George Martin och vi unga popidoler med affärsnäsa

George Martin (Beatles producent you know!) har gått ur tiden, som så många andra. Det är vanligare nuförtiden att folk gör det, jämfört med när vi var unga. Det hör till att man tänker sig tillbaka till ungdomen i ett sånt här läge. Så då gör jag det.   

I den lilla staden där jag växte upp fanns det egentligen bara ett popband. Och det (vi) hade funnits i två månader, om man räknar från den dagen då alla fyra medlemmarna (grabbar) blivit ägare till ett instrument.

Tjejerna i staden längtade förtvivlat efter egna idoler på hemmaplan och alla andra grabbar grämde sig över att vi hann först. Om jag säger att vi i första hand repeterade medan vi hade spelning för publik, så sitter jag inte och försöker vara rolig. Vi hade väldigt svårt att få tag på replokal och när är man mera motiverad att göra rätt än när man spelar på en klassfest eller annat lokalt party? 

Vi hade Beatles-sättning vilket förstås innebar att det var sologitarr (Erik), kompgitarr (Lukas), basgitarr (jag) och trummor (Markku). Erik hade tagit musiklektioner i ett par år och var den som talade om för oss andra hur vi skulle göra. Lukas kanske var snyggast, men jag kom nog som tvåa. Det var han och jag som sjöng. Erik kunde inte sjunga och lira sologitarr samtidigt. Markku var killen som nästan mera var manager än trummis. Han visste precis hur vi skulle göra för att komma någonstans i en tuff bransch.  

När hösten kommit en bit på väg det året hade vi genomfört tre spelningar och fem repetitioner. Alltså två repetitioner som inte samtidigt var gig. Intresset för oss var på kokpunkten där hemma och det var dags för den årliga Höstmässan i staden. Den ägde som vanligt rum i folkparken och där fanns allt möjligt krimskrams att köpa – allt från trämuggar till tubsockor och polkagrisar. Men inne i Pråmen, den laduliknande lokalen för artisters framträdanden, där skulle vi uppträda!

Inträdet till folkparken kostade tio kronor. Alla som sålde något fick sina pengar direkt av kunderna men vi artister skulle få betalt efter skälighet, så att säga. Lite mindre till soloartister och lite mer till grupper. Så tänkte fritidsförvaltningen, som var högsta ansvariga för festligheterna. Men Markku, han kände vårt värde som publikmagneter. De andra artisterna – en dragspelare, en trubadur med egna visor, den grekiska folkmusiktrion Hellas Angels och en flickgrupp som dansade till inspelad bakgrundsmusik – räknade vi inte som konkurrenter. Kommunen tänkte dela artistgagerna så att alla fick lika mycket, vilket vi tyckte var absurt. Åtminstone Markku.

Han visste att kommunen hade använt en mojäng med fotoceller för att räkna hur många som per dygn cyklade över kyrkogården fast det var förbjudet. Han talade om för fritidsförvaltningen att vi ville ha den som räknare för att sen visa hur stor publik vi hade jämfört med de andra ”artisterna”. Vi ville helt enkelt ha betalt i förhållande till hur stor publik fotocellerna räknade ihop till. Varje gång någon passerade entrén skulle ljusstrålen brytas och 1 st. publikenhet registreras. Perfekt.

Fritidsförvaltningen gick till vår lätta häpnad med på kravet och när det blev vår kväll riggades demonstrålen upp vid entrén in till Pråmen. Vi i gruppen gnuggade händerna när vi såg hur stadens unga trängdes vid entrén. Vi blev nästan oroliga att några småvuxna skulle trampas ned och att vi bröt mot brandförsvarets regler om hur många som fick finnas i lokalen.  Dörrarna öppnades och publiken strömmade in. Det var den största publiksuccén i stadens historia. Vi i bandet tänkte som kassaapparater under hela konserten som bestod av fyra låtar, av vilka vi lirade två stycken tre gånger.

När vi och arrangörerna kollade ljusräknaren fann vi att det varit så tjockt med publik i Pråmen att ljusstrålen bara brutits en gång – nämligen när dörrarna öppnades och ungdomarna vällde in. Sen slöts strålen när alla kommit in. Vi fick därmed enligt glasklar överenskommelse betalt för en (1) åhörare.    

Jag har aldrig lastat George M och Beatles för att mina skolbetyg inte var så lysande, men mina föräldrar gjorde det. Ja, visst tog George och hans stall i hög grad bort mina tankar från skolböckerna! Frid över dig, George!

Tacksamma hälsningar, Galanto

      

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Upp