galanto

Kategori: Romantik

Queen Victoria framme i Nya Zeeland! (1)

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

22 februari. Gomorron! Ja, herreminje vilken dag och kväll det var igår. Phew! Och nu har Queen Victoria kommit till Nya Zeeland, förstår ni. Jajamen, min lilla Hulda och jag är också i Nya Zeeland! Är det klokt, det? Vi är i Tauranga, på Nordön. Nej, vi vet i förväg väldigt lite om NZ. Ungefär så mycket som ni därhemma i Sverige. Och nu ska vi strax iväg på utflykt, det första vi gör. Det är faktiskt spännande.

Kl. 7 klämmer vi i oss frukost på QV. 8.30 var vi i Queens Room, får varsin plastlapp och dirigeras därefter ut till en buss. Hej och hå. Bussen ger sig iväg och den infödde guiden visar de fina kvarteren vid havet i Tauranga och det är avslappnat elegant. Vi pratar nu om kvarter där det nästan uteslutande finns tjusiga villor. Ganska tät bebyggelse, men snygg, och det ser väldigt välmående ut. Ja, det är tydligen bland de dyraste kvarteren i hela NZ. Kanske lite trångt mellan husen, på sina ställen, men absolut trevligt. Stränderna är inte stora vräkiga beacher utan mer av det småskaliga pittoreska, närmast familjära slaget. Som att stadens invånare knallar ut till stranden om dagarna och kvällarna och badar lite. Stränderna vindlar sig vackert utefter kusten. Ja, om man hade tillräckligt med pengar, och släkt och vänner om hörnet, skulle man faktiskt kunna bo här. Ganska lätt…

Tauranga är den sjätte största staden i Nya Zeeland och enligt guiden den som växer snabbast. Ingen brådska för vår skull. Gudskelov behöver vi inte gå ut och promenera, men en aning avundsjuka är vi. Som på Samoa och Tonga, men av helt andra orsaker.  Bussens säten är mjuka och bekväma så vi mår trots allt rätt bra. Jag är inte en sån som kan somna på en buss, men vi är båda ganska trötta (se gårdagens referat). Å andra sidan är det klart att vi girigt vill proppa i oss alla synintryck vi kan. Vi är ju i Nya Zeeland! Hur många chanser här i livet har vi att se det här igen? Bussen gungar iväg från Tauranga. Plötsligt är det plantager överallt och jag talar om för Hulda att det är vinodlingar. ”NyaZeeländarna är fina på viner, sörru. Jag skulle tro att de odlar sauvignon blanc här”, förkunnar jag för henne, som alltså inte är lika bra på viner som jag. En halv minut senare berättar guiden att det är kiwiodlingar, alltihop. Visst, de odlar kiwi överallt här. Varför? När det finns vindruvor? 

Vi kommer nu till ett eventplace som hette Agrodome. Det är en ombyggd fårfarm som specialiserat sig på att visa och berätta hur fårfarmande går till. Några hundar med husse visar hur de samarbetar för att driva får. Som vi har undrat! Underhållningen äger rum både inne och ute och det är både informativt och humoristiskt upplagt och en solig dag utan seghet i knoppen hade det nog varit ännu roligare. Vi köper några souvenirer till barnbarnen.

Nästa stopp är Rotorua, ungefär 6 svenska mil från Tauranga. Rotorua är centralorten för turismen i Nya Zeeland. Nej, den påminner inte alls om Nice eller Milano. Staden är inte stor och den ligger vackert vid en sjö med samma namn som staden. Rotorua är också maoriernas huvudstad och man ser det maoriska arvet överallt. Varenda gata och vartenda torg – maoriska namn. Respektfullt och bra. Förutom det språkliga för det visuella i Rotorua tanken i någon mån till någon mindre stad i Schweiz, tycker jag. Eller vad?

Vimlar det av turister i Rotorua? Nja, kanske inte precis vimlar, men å andra sidan: Varifrån skulle alla dessa turisthorder i så fall komma? Europeer, amerikaner och asiater har ju en bit att åka för att komma dit. Som vi. Men visst finns det turister! Jodå!

Vid lunchtid åker vi linbana till en restaurang högt uppe på ett berg. Där får vi en överdådig buffé vilket var mycket välkommet. Till buffén får vi ett oväntat fint glas vin. Oväntat? Jo, jag menar, turistgrupper brukar väl inte vänta sig så mycket av det de får vid lunchstoppen? Framför allt inte jag som inte kan skilja på kiwi och vindruvor? Men det här är verkligen utsökt. När jag får höra att vinet är gratis tar jag naturligtvis om.

Liksom samer i Sverige och indianer i norra USA uppträder maorier till lunchen. Sång, dans och gitarrplink. De är faktiskt riktigt duktiga sångare i alla fall. Bra stämsång. Kanske inte som vår båtkör precis, men för att vara proffs är de rätt bra.

Efter stadsrundtur i regn är det besök i maorisk handarbetsby i regn och därefter besöker vi södra halvklotets största gejsrar i regn.

Hem till båten. Avskedsmiddag med Kathy och BJ och vi låtsas alla fyra att vi ska ses nån gång. Vi struntar i showen i kväll.

 

Med antipodiska hälsningar, Galanto  

  . 

 

 

Queen Victoria vid Nya Zeeland. Alla champagners och avskeds moder

 .  

 

21 februari.Dagen började med gen.rep kl. 12 inför vår körs konsert i Queens Room. Detta gick av allt att döma fint. Cordelia var nöjd och Pat sade att det bästa med konserten är att sen behöver han aldrig mer spela Bohemian Rhapsody. 

Kl. 13 bjöd Rod på whisky i puben till alla i gänget eftersom han ska lämna båten i Tauranga (på Nya Zeeland) i morgon förmiddag. Det blev bara Kathy, BJ, Hulda och jag för Schweitzers var någon annanstans och Val … Ingen aning. Först visste jag inte om jag ”borde” ta ett glas så här inför den stora konserten, men någon slav på triumfvagnen viskade i mitt öra att galaföreställningen antagligen inte stod och föll med mig. Så jag tog två och Hulda en och en halv. Ganska stora. Och det var nog ingen fara, för jag kände direkt att nu var konserten räddad. Och så är det ju så att man kan inte skjuta en whisky åt sidan, som man har fått av en gammal polare! Herregud, vi har ju ändå känt varandra i nio dagar! Är det verkligen så länge? Jisses vad tiden går.  

Det här blev en stor fest för Kathy och BJ ska ju också kliva av båten, nämligen när vi kommer till Auckland, i övermorgon.

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Kl.14 samlades kören. Vi sjöng som förhäxade och konserten blev en lysande framgång, fast jag tyckte det lät falskt ett tag, dvs tills min granne sade att jag sjöng rätt bra, men fel

låt (jag hade vänt två blad). Cordelia, den underbara ledaren, strålade och var så lycklig efteråt. Jublet visste inga gränser och applåderna ville aldrig ta slut. Men gjorde det ungefär 15.30. Huldas fotograferande blev sådär. Ja, ni ser ju kortet från konserten. BJ hjälpte henne sen att plåta igen och det kortet blev inte precis bättre utan … ja, haha, ni skulle ha sett! Så ni får alltså nöja er med Huldas. Kort. Schweitzers hade suttit längst fram och de hade hållit platsen sen kl. 13. Underbara människor. De bjöd alla som hör till vårt bord till puben så fort applåderna klingat ut och då blev det champagne till alla. Peter menar att Schweitz gör den näst bästa champagnen i världen. Brasilien gör den bästa. Ingen skumpa från dessa välkända champagneländer fanns ombord så vi fick nöja oss med fransk.

 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Vi satt där i baren allihop, förstår ni, och smuttade på champagne och pratade gamla minnen från förra veckan, och tiden bara rann iväg. Jag tror att vi satt där i åtminstone tre timmar. Det gick åt några flaskor.

När vi ändå lämnade baren träffade vi Pat som ville bjuda Hulda och mig på öl i puben. Jag tyckte det lät väldigt välfunnet, men vi hade ju sällskap med de andra. Ingen fara! Det här gäller alla! sade den enastående pianisten. Så vi slank in på puben för att s.m.s. släcka törsten.  

Kl. 20 var vi i våra hytter för att rissla om till middagen. 

Kl. 21 klev vi med osäkra steg in i Britanniasalen för att få lite substantiellt i magarna.

Alla var där utom BJ och Rod och Val. Fråga uppstod: Var är BJ? Kathy hade ju träffat henne fem minuter tidigare! Schweitzers försäkrade att de inte hade en aning. Stor förvirring härskade till larm kom om en högljudd dam på Britannias övre matsal. Damen undrade vart alla hennes kamrater tagit vägen. Damen leddes ned till vårt bord.

Därefter anlände Rod med Val vid armen. Rod var fullkomligt oberörd av allting. Val var osminkad till oigenkännlighet.

 

Inför middagen bjöd Hulda och jag alla på torr, vit sherry (Tio Pepe). Det var inte så överdådigt som de andras bjudanden, men det passade bra just då.

 

Efter sherryn åt vi alla Lobster Bisque med aged cognac till förrätt. Till varmrätt blev det Braised Beef Tortellone. Kathy förklarade med för henne ovanligt bestämd röst att nu skulle vi alla få dricka ett snabbt genomgående californiskt rödvin och det kom på karaff så jag kommer inte ihåg namnet. Men det var magnifikt. Och hur mycket som helst. Val å sin sida beställde fyra flaskor champagne men ingen ville eller kunde dricka. Tårar började därvid rulla nedför hennes kinder, så vi var några stycken som kavlade upp ärmarna och satte igång med skumpan. Oh, God!

BJ undrade varför servitörerna i matsalen ovanför hade rektangulära pupiller – och så tuppade hon av.

Ingen föreslog att någon särskild skulle sjunga något särskilt till middagen så jag föreslog mig själv och jag valde kräset ut Till Havs ur den svenska sångskatten. Jag vet inte om någon lade märke till att jag sjöng. Bäst som sker. Kathy och BJ satt lutade mot varandra och det lät som om de snarkade. Schweitzers var plötsligt borta. 

Rod somnade. Hulda fick hjälp av någon att komma till hytten. 

Val och jag satt kvar. Hon undrade om jag kunde eskortera henne till sviten. Jag erbjöd mig. Hon berättade på promenaden att hon aldrig hade rökt eller druckit eller varit på teater. ”Jamen snälla Val … ” sade jag, och utelämnade resten.

När vi kom in i Val´s svit lade jag märke till en inramad bild av en kyrka. Det såg så personligt ut, så jag frågade försiktigt.

-       Ja, ibland gifter jag mig där, svarade hon.

Det viktiga med den här kvällen är att alla fick visa sin glädje över att ha lärt känna dessa underbara människor och detta genom att generöst bjuda dem på de mest utsökta drycker. I ett ord – en underbar afton!

 

Detta skrivet av vår hyttstewart Juanito med min hand på pennan,

Galanto

 

  

Tonga och upptäckaren James Cook

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

  

Gårdagens skildring av Tonga och dess huvudstad Nuku´alofa kan ha varit korrekt på sitt sätt, men jag ser nu att den kanske har en något negativ ton. Jag skyndar mig att korrigera det.

Redan James Cook, en av världshistoriens största sjöfarare och upptäckare, kallade Tonga ”the friendly islands” på grund av det varma, vänliga mottagande han och de andra besättningsmännen på segelfartyget Eagle bestods. Cook besökte Tonga tre gånger, 1773, 1774 och 1777. Han räknas som den som även ”upptäckte” Australien, Nya Zeeland och Hawaii.

När Hulda och jag landsteg på Tonga från vårt upptäckarfartyg Queen Victoria upplevde vi samma känsla. Vi kanske inte direkt har planer på att flytta hit till Tonga, men vänligheten och det avspända levnadssättet är påtagligt.

Man har svårt att komma ifrån en liten känsla av avund mot befolkningen. De bor så oerhört långt bort från alla andra länder. En av grabbarna som skjutsade oss i jeepen igår hade faktiskt varit i Nya Zeeland en gång, men de flesta här har aldrig varit någon annanstans. Jag vet inte hur många procent, men om de har varit ”utomlands” så tycks det mest vara fråga om NZ. Åh, vem skulle kunna störa oss här (om vi bodde här)! tänker vi. Det här är förstås bedräglig turistromantik, för i verkligheten flyttar många unga människor faktiskt härifrån. Men det är samma längtan som man kan ha till att bosätta sig långt uppe i fjällvärlden.

När vi nu sitter här så erfar vi också en mäktig känsla i bröstet över att hit kommer vi naturligtvis aldrig mer. Man åker inte på charterresa hit. Det är så förbenat långt borta från Sverige och från allting utom från andra polynesiska öar. Så sorgligt.

Jag måste naturligtvis också påpeka att jeepgrabbarna var mycket fina killar. De skänkte oss en fin sightseeing och jeepen är praktiskt taget i samma skick som dagen innan vi kom.

Man är här en kort tid och ser det underbara havet, fiskebåtarna, stränderna och de luggslitna husen. Jaså? Jo, men tänk när du bor här och ska renovera kåken – vad kostar det att frakta hit det du behöver? Man får ursäkta en viss brist i finishen ibland.

Vi tänker på James Cook som medelst segelfartyg för närmare 250 år sen åkte hit tre gånger från England. 

Nu glider vår båt ut från kajen och vi åker härifrån.

 

Tonga, vi älskar dig och glömmer dig aldrig!

 

Dina tillgivna, Galanto och Hulda

   

 

 

Queen Victoria, Samoanska sagan

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

    

 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

17 februari. För många år sen, när jag bodde i studentrum, kom jag och tre andra grabbar i samma bostadsflygel på att vi borde starta en studiecirkel i något språk. Vi studerade olika ämnen men vi var alla med på den här idén. Språket fick inte vara svårt och vi bestämde att det skulle vara det minsta språket som vi kunde hitta en lärobok i. Det blev samoanska. Vi studerade inte intensivt och det gick åt en del whisky under lektionerna. Vi hade givetvis ingen lärare utan studierna skedde i kollektiv, så att säga. Charmen med Samoa är väl bland annat att det ligger så fruktansvärt långt bort i ensamhet där ute i Stilla havet. Studiecirkeln blev inte långlivad, men jag hade köpt boken och ibland under följande år läste jag lite i den. En liten dröm om söderhavet hade jag haft sedan jag var liten knatte och den hade med det här vuxit en bit till.

Och kl. 7.30 den här dagen väckte Hulda mig och sade att vi höll på att angöra Samoa. Närmare bestämt stora kajen i Apia, Samoas huvudstad. Vi tittade ut genom hyttfönstret och såg att ett trettiotal ungdomar i vackra dräkter stod grupperade på kajen. Och så plötsligt brast de ut i sång till inspelad bakgrundsmusik medan de dansade och vinkade. Vi slängde på oss kläder och sprang ut på promenaddäcket och vinkade tillbaka. Det var oerhört vackert och så överraskande att en (med åren) lättrörd person som jag hade största svårigheter att hålla tillbaka tårarna. Tokskallarna hade till och med rullat ut röda mattor på kajen. Ojojoj, förstår ni. Bland ungdomarna fanns också Miss Samoa 2018 (med krona på huvudet etc, ni vet) och jag kan nästan svära på att hon vinkade åt mig. Det kan väl hända att det hela till del var till för att främja försäljningen av kläder, souvenirer och annat som nu öppnat strax intill, men vem bryr sig om såna invändningar?  

Efter frukost gick vi in mot stan. Det var nu söndag och omkring oss hörde vi att det var ju synd för här är allt stängt på söndagarna. Vi följde Beach Street och temperaturen var ungefär 35 – 36 grader. Det som absolut inte var stängt var kyrkorna. Samovarerna (jajaja) är oerhört kyrksamma och det finns kyrkor överallt, med alla trosinriktningar (bara de är kristna …). Klockan var bara 10 f.m när vi hörde musik från en av kyrkorna utmed gatan. Utanför kyrkporten stod små förföriska vitklädda flickor (se bild) och flirtade med oss och de visste mycket väl att de var oemotståndliga. Inne i kyrkan satt de vuxna och de sjöng som om hela världen hängde på det. Inte så vilt och lössläppt som amerikansk gospel, men så passionerat och vackert att vi knappt kunde gå därifrån.

Vi gjorde ett inhopp i en kyrka något längre bort och samma sak inträffade. Båda hade fantastiska körer som satt i de vanliga bänkarna, men längst fram. Bakom satt menigheten och sjöng nästan lika bra.

Men varför så tidigt? Det var ju knappt förmiddag. Åh, man kunde ju gå även på den gudstjänst som började kl 1. p.m.!

Vi avslutade kyrkoturen med ett besök i katolska kyrkan, som är störst och mest känd. Vi träffade många samer (nu är jag där igen) men kyrkorna drog naturligtvis till sig en hel del utlänningar och inte minst körkompisar från båten.

Den främsta näringsgrenen på Samoa har blivit turismen. Främst är det förstås kryssningsbåtarna som förser ön med turister. Taxibilarna är faktiskt ganska svåra att mota undan. De stannar hela tiden och erbjuder skjuts. ”Tack, men vi ska bara bort till hörnet där” säger man. Chaffisarna förstår inte varför man ska gå trettio meter till fots när man kan åka taxi. 

Efter att vi hade tittat på stan en stund (den är liten och lättbegriplig) gick vi in på turistbyrån och frågade hur vi enklast kommer till Robert Louis Stevensons herrgårdsliknande hus  (se bild igen) i Upolu strax utanför och uppför backarna från Apia. RLS är mest bekant för att ha skrivit den odödliga ”Skattkammarön” och den minst lika kända ”Doktor Jekyll och mister Hyde”. Familjen Stevenson bodde pga husfars bräckliga hälsa här åren 1888 och till hans död av en stroke 1894, endast 44 år gammal.

Frågan om transport var ganska löjlig med tanke på det dussintal taxibilar som stod utanför och väntade. Svårigheten var bara att välja en bil utan att de andra taxiägarna blev upprörda.

I Vailima (RLS:s hus) pratade jag med en samoansk, uppenbarligen högutbildad, tjej, guide, i 25-årsåldern. Jag kunde inte hålla mig utan berättade om kursen i samoanska för länge sen på andra sidan jordklotet. Hon skrattade så hon vek sig, förstås.

Efter lunch gick Hulda och jag en bit västerut, från båten räknat. Stränderna är för det mesta privatägda på den här ön. Man är välkommen att bada om man frågar ägaren om lov, och om det då kostar något så är det närmast symboliskt. Det är däremot inte populärt att bara börja bada utan att fråga och svårigheten är att hitta ett hus där ägaren är hemma eller syns till. Vi hittade en fin (nåja) kommunal badplats som vi utnyttjade. Här gick vattnet bara upp till just över knähöjd ut till ca 100 meter från stranden, varvid en sandbank såg till att vattnet där innanför höll ungefär 40 grader. Det var det klart varmaste icke av människa uppvärmt vatten jag har badat i.

Nu över till en legendarisk samlingspunkt. Aggie Grey´s Hotel. Aggie föddes 1897 som Agnes Swann på Västra Samoa (det ”amerikanska” Samoa) och efter att ha gift sig hette hon Grey. Tyvärr var hennes man hemfallen åt att spela om pengar och precis som det brukar bli så spelade han bort allt som paret ägde. De två skildes åt och Aggie måste klara sig själv. Hon lånade pengar i banken och öppnade 1933 ett litet hotell som hon skötte väl. Hotellkonkurrensen var inte så märkvärdig där och då, så verksamheten gick tämligen bra redan från början. Ännu bättre gick det från Andra världskriget när hennes hotell blev en samlingspunkt för alla amerikanska soldater och tekniker som var stationerade i Söderhavet. Aggie blev strax en av Samoas mest kända och respekterade invånare och hit har många av Hollywoods största stjärnor kommit.

Sedan 2013 tillhör hotellet Sheratonkoncernen. Vi träffade Aggies barnbarnsbarn och han är glad över att hotellet får stabilitet även om det där med Sheraton har tagit bort lite av magin.

Vi hade en lång och minnesrik dag. På grund av sandbankarna som ligger och lurar under vattnet backade Queen Victoria långsamt ut ett par hundra meter innan hon kunde vända. Ett vackert avsked av en ö som vi sannolikt inte återkommer till.

 

Er söderhafsige reseskildrare, Galanto

    

 

 

Världens vackraste sångröst?

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Vår stad hälsade våren välkommen som vanligt igår. Vi hade majbrasor och musik, glasstånd och kanottävling utför åns forsande vattenmassor. Det var kärlek i luften och kanske inte enbart lycklig sådan. Våren ger och tar.

Kvällens klimax var som vanligt Elmer Swanbo som gjorde sitt troligen enda framträdande det här året. Elmers öde är lika gåtfullt som tragiskt. Han har troligen den vackraste sångrösten i världen. Elmer är vår stolthet.

Och? frågar ni.

Jo, det märkliga med Elmer är att hans röst bara är vacker när han sjunger i D eller E. I alla andra tonarter låter han uppriktigt sagt som en kråka.

Så synd, men kan han inte hålla sig till D eller E, då?

Nja, det är nu vi kommer in på det tragiska. När han börjar sjunga med sin gudasända röst så dröjer det bara högt räknat femton sekunder innan han börjar blöda näsblod. Och sen är det över.

Hela stan kommer för att lyssna på Elmer och alla hoppas att han ska klara sig längre den här gången. Men nej. Det blev samma sak i år. Elmers fylliga, varma tenor steg mot vårhimlen och alla höll andan. Men … den här gången höll det i fjorton sekunder. Därefter fick hans sekonder som vanligt hålla fram en näsduk och vicka hans huvud bakåt samt hjälpa honom bort från scenen. Vi medborgare i staden håller alltid tummarna och ber för honom, men det verkar hopplöst. Staden och invånarna har försökt med allt och frågat världens främsta experter, men ingenting har hjälpt.

Ändå är vi tacksamma för de där fjorton sekunderna om året.

 

Lyriska hälsningar, Galanto

 

 

Konsertkväll i Kohagen

Sedan många år är det så här års konsert i den kohage i närheten av vårt sommarställe, som vi kallar Kohagen. Nej, det är inte vårt sommarställe som vi kallar Kohagen, utan kohagen. Strax intill. Kohagen är, frånsett en delikatesskrog för lokala kossor, en samlingspunkt för musikälskare i Östra Mellansverige. Ni som inte bor där behöver inte sörja, för det finns liknande ställen på hundratals platser i vårt avlånga land. Åk till era egna kohagar och låt er förföras av de lokala musikförmågor som finns överallt! Hur som helst har vi i vår kohage nyligen haft årets festival. Korna - som alltid är intresserade åhörare - hade som vanligt friplåtar till föreställningen. Ni som har andra kohagar känner inte artisterna hos oss, men vi hade först underhållning av unga förmågor på nyckelharpa. Återväxten inom nyckelharpandet tycks vara god och om några år kommer de här unga att röra publiken till tårar. Vi lyssnade sen på den ständigt återkommande favoriten Markus på musettedragspel. Så vackert, så vackert! Korna fullständigt smalt. I år hade vår hyresgäst Zeke (från ögruppen Aleuterna utanför Alaska) erbjudit sig att komma och spela känsliga melodier därifrån på sin gitarr. Min fru och jag hade tillstyrkt med orden att det är väl inte förbjudet att försöka. Ja, Zeke satte igång med en oerhört aleutisk visa. Publiken iakttog en svårtolkad tystnad ända till dess korna började knalla ut från kohagen och till andra sidan åsen. Då spred sig en viss munterhet hos alla utom hos Zeke. Han provade en annan aleutisk favorit och publiken såg mycket artig ut. Givetvis beror malörer i den här vägen på tillfälligheter och alla tröstade Zeke med att korna nog hade fått oemotståndliga dofter av saftigt gräs i näsborrarna. Zeke tog till sig de trösterika orden och packade sin gitarr i fodralet. Efter Zeke kom den fortfarande rätt unga och åh så populära Lilian och sjöng svenska folksånger till komp av nyss nämnde Markus på fiol. De milda och klockrena tonerna svävade runt över åkrar och ängar och nu var det nära till tårar igen hos åhörarna. Och korna! De kom tillbaka!

Zeke har sedan konserten varit sängliggande i en exogen depression. Min fru och jag har pysslat om honom med frukost på sängen och liknande och kossorna har skickat krya-på-dig-kort.

 Kohagliga hälsningar, Galanto

 

 

         

Efter morden på Melanquink

Den som läste min rafflande historia om morden på Melanquink minns med sorg att den berömda aktrisen Marilyn Brando förgiftades på ovan nämnda klubb i London. Men miss Brando kanske inte var så mördad som man kunde tro? Hon hade i själva verket repat sig betydligt vilket skurkarna lagt märke till och de var nu ute efter hennes livhank igen.

Miss Brando förstod att hennes dagar vore räknade om inte jag ingrep, och hon skickade nödrop om saken hem till mig. Jag kastade mig på närmaste flygplan till London och kom i sista minuten till hennes bostad i det skyhöga huset i Knightsbridge. Tre bovar skulle just släcka hennes livslåga när jag slog in dörren och rusade in. Jag såg mig om efter lämpligt tillhygge och såg ett strykjärn på en strykbräda (miss Brando höll just på att stryka när bovarna kom). Jag tog strykjärnet och bucklade till huvudena på två mördaraspiranter så att de aldrig mera reste sig. Den tredje kopplade däremot ett grepp om mig och lyckades kasta ut mig från det 16 våningar höga huset. Det sista jag såg innan jag föll var att miss Brando sköt boven i ryggen. Miss Brando tillkallade omedelbart ambulans och jag fraktades till ett sjukhus där jag låg i nio veckor. Själv var hon nu utom fara.  

Mina blessyrer var faktiskt mycket ringa. Mitt enda fysiska resultat av striden var ett stort brännmärke på magen vilket jag fått av det glödheta strykjärnet. Att jag ändå fick tillbringa nio veckor på sjukhuset berodde bara på att det var oklart vilket lands sjukvård som skulle betala för plåstret på magen. Att det administrativa läget var oklart berodde förstås också på att de s.k. brexitförhandlingarna redan inletts i ärenden som dessa. Det landsting jag tillhörde ansåg att det var den brittiska sjukvården som skulle betala notan och tvärtom. Läkarna var å sin sida oerhört förvånade över att jag kunde överleva det där fallet från ett 16-våningshus.                                                                  – Åh, det är inget konstigt med det! sade jag. Jag föll ut från bottenvåningen.

 Bandagerade hälsningar, Galanto

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

Ruth Brown och Joe Louis

Nu på måndag, den 30 januari, skulle rhythm & bluestjejen Ruth Brown ha fyllt 89 år om hon inte försmädligt nog hade ryckts bort redan i november 2006. Vi lyfter på hatten på måndag och lyssnar på hennes krutladdade låtar från t.ex. början av 50-talet.  Sök henne själv på Spotify och Youtube.

Joe Louis då? Jo, han var världsmästare i tungviktsboxning och känd som Den Brune Bombkastaren (the Brown Bomber). Fram till mitten av 60-talet var tungviktsmästarna i boxning idrottsvärldens odiskutabla kungar. Det fanns bara en liga på den tiden och inte en massa konkurrerande mästare. Det fanns en Champ och han stod över alla andra idrottare. Joe Louis var större stjärna då än Usain Bolt är nu. Ja, det där kan ni aldrig kolla, så jag kan påstå vad som helst. Men det var som jag säger. Åter till Ruth.

Hon föddes alltså 1928 och innan någon visste ordet av var hon tonåring och började sjunga med lokala band. Pappa tyckte inte om det. Framför allt inte sedan hon började visa tecken på att överge en lovande karriär som butiksbiträde för att sjunga på heltid. Innan ni tänker att pappan var en vanlig träskalle som försökte hindra en lysande begåvning att blomma ut kan man faktiskt beakta möjligheten att han ville dotterns bästa. Hur många unga duktiga sångerskor blev stjärnor? Eller ens kapabla att försörja sig på sjungandet? Ytterligt få. Det visste pappa.

Ruth hade inga tankar på att bli stjärna och hon blev i åratal uppriktigt förvånad över att publik och arrangörer var så övermåttan förtjusta i henne. Hon var väl mest glad över att hon faktiskt klarade uppehället med sjungandet.

Pappa gillade alltså inte att Ruth sjöng, så han avskärmade sig och märkte inte att flickan faktiskt blev allt populärare.

Och så kom den dagen (det här var strax efter krigsslutet) då Ruth som vanligt skulle hälsa på därhemma. Titta in till föräldrarna och äta en enklare lunch. Hon knackade på dörren och hade en kille med sig. Farsan öppnade och där stod Ruth. Bredvid henne stod Joe Louis. 

Under en timme eller två fick Ruths pappa sitta och äta lunch med Joe Louis där hemma vid köksbordet.

Sen fick Ruth sjunga hur mycket hon ville.

     Knockande hälsningar, Galanto

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

    

Romantik på tåg

När jag åkte tåg senast satt en ung flicka – kanske tjugo år? – i samma vagn. Hon såg absolut tilldragande ut. Enkel och naturlig och söt. Ja, det vet ju alla att det hela tiden händer saker runt sådana.

Jodå, strax efter Sala kom en ung man – ska vi säga tjugofem? – in i vagnen och han fick omedelbart syn på flickan. Hon hade suttit och tittat ut genom fönstret men vände nu sina ljusblå halogenljus mot honom. Killen började prata med flickan och stod bredvid henne en stund innan han frågade om den tomma platsen bredvid henne var ledig.

Det var den. Han slog sig ned.

Medan tåget på det nya, ljudlösa sättet susade genom Västmanland och in i Sörmland fick alla vi andra i vagnen höra ynglingens hela inspirerande konversation. Vi förstod att det var lätt för killen att svepas iväg men vi som satt bredvid tyckte nog att han var en aning påflugen. Flickan däremot, hon log och verkade trivas.  

Vi som satt i omedelbar närhet till de unga var fem personer och alla betydligt äldre.  Vartefter tiden gick blev vi först undrande och därefter alltmer besvärade. De flesta av oss försökte tänka på annat eller läsa något eller titta ut genom fönstret.

Efter Katrineholm kunde en man i manchesterkostym inte hålla sig längre. Han lutade sig fram mot ynglingen och sade:

- Ursäkta, men borde inte du fortsätta att kontrollera biljetter?

 

Urspårade hälsningar, Galanto

 

Upp