galanto

Kategori: Sjön

Queen Victoria. Nya Zeeland (3), Bay of Islands - semesterparadiset!

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

   

24 februari. söndag. Tyvärr är det gråväder igen, när vi yrvakna tittar ut genom hyttfönstret. Aj då. QV har under morgonen placerat sig ute på redden. 19 grader i luften.

Bay of Islands ligger nästan så långt norrut man kan komma i Nya Zeeland. Därmed förstås att vi fortfarande är på Nordön. Inte heller idag får ni veta vad vi åt till frukost och hur dags, utan det blir nu rakt på sak. Vi skjutsas i tender in till hamnen i Waitangi (jag tycker verkligen om de gamla namnen här på öarna). Någon påstår att Waitangi är en stad, men det måste vara något missförstånd. Vi ser ett par bryggor och något som liknar en slags folkhögskola (fin sådan), men framför allt kan man ta buss till Paihia. Nu pratar vi avstånd om 1 km ungefär. Hulda och jag avböjer erbjudandet om buss, så vi spatserar i stället.

Paihia (Nå? Vackert namn? Javisst!) är nog en liten stad, men framför allt en badort. Hela Bay of Islands är fylld av stränder, små båtar, större båtar, fiskebåtar, hotell, restauranger, förströelser, folk som njuter av tillvaron, sportanläggningar, vackra sommarhus. Ja, ni förstår ungefär. Det är mycket fridfullt.

Hulda och jag tyckte det blåste lite kyligt medan vi var på båten, men nu – i Paihia – har solen kommit och nu har vi alldeles för mycket kläder och inga badkläder. Vi åker alltså tender ut till kolpråmen igen och klär oss lättare. Tender in till bryggan igen. Hej Paihia!

Paihia – och antagligen hela Bay of Islands – ser ut att befolkas av människor med ordnad ekonomi, men de ser inte precis upprörande rika ut. Det är väl bra.

Innanför bryggorna står en helikopter som man kan flyga runt öarna med. Pilot ingår i priset. Ja, vi slår till. Det är en liten kö till maskinen och den tar bara tre passagerare, så turerna blir inte långa. Det passar oss fint. Bay of Islands är ohyggligt vacker från luften.

Efteråt äter vi en skaldjurslunch i en restaurang på en av bryggorna. Servicen är en aning sävlig men när maten väl kommer på bordet smakar den bra.

Det är ingen trängsel på gatorna här i badorten. (Nej, det är ju 24 februari … ) Vi går omkring i affärerna och boutiqerna. Jag är väldigt trögroad vad gäller shopping och köper bara om jag behöver något. Det blev lite småsaker till barn och barnbarn, bara. Hulda är lite mera road, men måttligt.

Vi går till slut ned till den långa, härliga stranden med grässluttning ovanför. Det är gassande varmt nu och vi byter till badkläder där vi sitter. Några äldre damer finns i närheten, men de bryr sig inte. Havsvattnet håller ungefär 22 grader, gissar vi. Vi har en vattentät kamera med oss och tar några bilder på vackra fiskar.

Kl. 16.45 åker vi tender ut till QV igen och domnar bort i hytten en stund. Vi står på däck när vi lämnar Nya Zeeland. Kommer vi hit igen, någon gång? Säg det.

Tillsammans med den lyxiga båten Seabourne Encore styr vi ut på öppna vatten. Vi åker parallellt en lång stund.

Det är Oscarsgala i Los Angeles idag och då är det gala även på QV. Det är full fart i Queens Room på kvällen. Vid middagen är det bara Hulda och jag vid vårt bord. Det är glest i matsalen. Det är inte alls samma fart som under första halvan av resan. Nu har vi bara tre dagar på sjön innan Sydney och där lämnar vi ju Queen Victoria.  

 

Hälsningar med styng av vemod!

Galanto

 

 

  

Nya Zeeland (2). En dag i Auckland.

 

23 februari. Lördag. Vår kära Queen Victoria ligger nu i Aucklands hamn. Auckland är Nya Zeelands största stad, men det säger inte så mycket. 1,6 miljoner invånare, anser broschyrer och internet. Det är drygt 30 % av Nya Zeelands folkmängd. Hulda och jag är på tårna och vill ut och göra stan.

Det är tyvärr gråväder idag också. Kl. 10 står vi på kajen och undrar vad vi ska göra först. Vi funderade på att åka med någon av de fantastiskt stora och vackra havskryssarna som skjutsar turister. Vi överger den tanken för vi prioriterar att se på stan. Vi avstår också från det utan tvivel fina Akvariet eftersom vi redan bestämt att besöka Sydneys dito. Men Parnell! En underbar gammal stadsdel, inbäddad i parker och som rekommenderats av självaste Val! Ja, Valerie, förstås. Med karta i handen stegar vi iväg mot Parnell.

Det konstiga är att det är svårt att hitta detta promenadmål. Husen och gatorna som vi sett på bild hittar vi inte fast vi har karta. Jodå, vi är vana att läsa karta. Ibland kliar vi oss i huvudena och frågar folk och de tror att Parnell ligger ditåt eller möjligen ditåt. Vi går åt de håll som de flesta anvisar. Till slut ser vi de där pittoreska husen och felet kanske är att det är ett mycket litet område som är sådär pittoreskt. Nåja. Vi är fullt nöjda i alla fall. Parnell är jättegulligt. Vi drar oss tillbaka mot centrum.

Under den här promenaden har vi skrivit vykort till barnbarnen och vill nu lägga dem i en brevlåda. Vi går och går och ser ingen sådan. Nu börjar vi fråga folk om de vet var det finns brevlåda. Nej, ingen vet.

-       Men ni måste väl någon gång lägga post i brevlådor?

-       No, vi skickar post via datorn.

-       Jovisst, det gör vi också för det mesta. Men ibland måste man väl ändå använda brevlådor? Som nu med vykorten – det säljs ju vykort överallt här i stan. Turister måste väl kunna skicka iväg sina vykort?

-       Ja, det kan man kanske tycka.

Längre kommer vi inte. Vi går där med våra vykort i handen. Nu har det faktiskt gått två eller tre timmar och vi börjar bli hungriga. Någon bra restaurang någonstans? Well, mest är det pubar och snabbmatskedjor, faktiskt. Vi ser en H&M-butik, men de har inte mat. Vi går på huvudgatan Queen Street. Vi går in i en galleria för att se om det finns något matställe där. En restaurangskylt pekar mot en rulltrappa och vi åker upp en våning. Där är ett synnerligen trevligt matställe. Det heter Neo. Vi går in och vidare ut, ut till en balkong som ligger mot Queen Street. Där sätter vi oss. Vi får en meny av en trevlig ung dam och vi börjar höra oss för med henne vad hon rekommenderar. Hulda och jag pratar emellanåt svenska med varandra och då tycker servitrisen att vi kan prata svenska hela tiden, för hon heter Marianne och är uppvuxen i Blekinge. Hon är gift med kocken och de äger stället.

Marianne föreslår en fiskrätt och en flaska sauvignon blanc. Om jag uppfattade vad fisken heter så har jag i alla fall glömt det, men den var alldeles underbar. Hulda och jag är aningen trötta på sauvignon blanc och Marianne förstår oss men tycker nog att vi borde prova den där ändå.

 

Det är så trevligt att uppriktigt kunna rekommendera en landsmans restaurang i ett annat land, utan att göra det bara för att vara snäll. När ni råkar passera Auckland och känner er hungriga så ta rulltrappan upp till Neo! Om ni går Queen Street två kvarter från hamnen räknat så har ni Neo på vänster hand, en trappa upp. Ingång från gallerian, som sagt. Som dessert fick vi en cheesecake med blåbär och kaffe till det.

 

Marianne talar dessutom om för oss var vi kan hitta en brevlåda! Jodå, gå mot hamnen igen och in i den där lilla gränden där borta, så finns det en 7-Eleven-butik och där kan man faktiskt bli av med de nu ganska tummade vykorten.

Så blev det.

Vi går ombord på QV för att luta våra trötta huvuden ett par timmar. På kvällen går vi Queen Street upp igen och vandrar i de formidabla parkerna. Foton som här bifogas kan inte på något sätt göra de spöklika träden rättvisa, men ni får väl ha lite fantasi då, hörni!

Vi promenerar fram till kl 19 varefter QV kastar loss och glider ut på havet igen.

 

South Pacific-hälsningar, Galanto!

 

 

 

 

Queen Victoria framme i Nya Zeeland! (1)

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

22 februari. Gomorron! Ja, herreminje vilken dag och kväll det var igår. Phew! Och nu har Queen Victoria kommit till Nya Zeeland, förstår ni. Jajamen, min lilla Hulda och jag är också i Nya Zeeland! Är det klokt, det? Vi är i Tauranga, på Nordön. Nej, vi vet i förväg väldigt lite om NZ. Ungefär så mycket som ni därhemma i Sverige. Och nu ska vi strax iväg på utflykt, det första vi gör. Det är faktiskt spännande.

Kl. 7 klämmer vi i oss frukost på QV. 8.30 var vi i Queens Room, får varsin plastlapp och dirigeras därefter ut till en buss. Hej och hå. Bussen ger sig iväg och den infödde guiden visar de fina kvarteren vid havet i Tauranga och det är avslappnat elegant. Vi pratar nu om kvarter där det nästan uteslutande finns tjusiga villor. Ganska tät bebyggelse, men snygg, och det ser väldigt välmående ut. Ja, det är tydligen bland de dyraste kvarteren i hela NZ. Kanske lite trångt mellan husen, på sina ställen, men absolut trevligt. Stränderna är inte stora vräkiga beacher utan mer av det småskaliga pittoreska, närmast familjära slaget. Som att stadens invånare knallar ut till stranden om dagarna och kvällarna och badar lite. Stränderna vindlar sig vackert utefter kusten. Ja, om man hade tillräckligt med pengar, och släkt och vänner om hörnet, skulle man faktiskt kunna bo här. Ganska lätt…

Tauranga är den sjätte största staden i Nya Zeeland och enligt guiden den som växer snabbast. Ingen brådska för vår skull. Gudskelov behöver vi inte gå ut och promenera, men en aning avundsjuka är vi. Som på Samoa och Tonga, men av helt andra orsaker.  Bussens säten är mjuka och bekväma så vi mår trots allt rätt bra. Jag är inte en sån som kan somna på en buss, men vi är båda ganska trötta (se gårdagens referat). Å andra sidan är det klart att vi girigt vill proppa i oss alla synintryck vi kan. Vi är ju i Nya Zeeland! Hur många chanser här i livet har vi att se det här igen? Bussen gungar iväg från Tauranga. Plötsligt är det plantager överallt och jag talar om för Hulda att det är vinodlingar. ”NyaZeeländarna är fina på viner, sörru. Jag skulle tro att de odlar sauvignon blanc här”, förkunnar jag för henne, som alltså inte är lika bra på viner som jag. En halv minut senare berättar guiden att det är kiwiodlingar, alltihop. Visst, de odlar kiwi överallt här. Varför? När det finns vindruvor? 

Vi kommer nu till ett eventplace som hette Agrodome. Det är en ombyggd fårfarm som specialiserat sig på att visa och berätta hur fårfarmande går till. Några hundar med husse visar hur de samarbetar för att driva får. Som vi har undrat! Underhållningen äger rum både inne och ute och det är både informativt och humoristiskt upplagt och en solig dag utan seghet i knoppen hade det nog varit ännu roligare. Vi köper några souvenirer till barnbarnen.

Nästa stopp är Rotorua, ungefär 6 svenska mil från Tauranga. Rotorua är centralorten för turismen i Nya Zeeland. Nej, den påminner inte alls om Nice eller Milano. Staden är inte stor och den ligger vackert vid en sjö med samma namn som staden. Rotorua är också maoriernas huvudstad och man ser det maoriska arvet överallt. Varenda gata och vartenda torg – maoriska namn. Respektfullt och bra. Förutom det språkliga för det visuella i Rotorua tanken i någon mån till någon mindre stad i Schweiz, tycker jag. Eller vad?

Vimlar det av turister i Rotorua? Nja, kanske inte precis vimlar, men å andra sidan: Varifrån skulle alla dessa turisthorder i så fall komma? Europeer, amerikaner och asiater har ju en bit att åka för att komma dit. Som vi. Men visst finns det turister! Jodå!

Vid lunchtid åker vi linbana till en restaurang högt uppe på ett berg. Där får vi en överdådig buffé vilket var mycket välkommet. Till buffén får vi ett oväntat fint glas vin. Oväntat? Jo, jag menar, turistgrupper brukar väl inte vänta sig så mycket av det de får vid lunchstoppen? Framför allt inte jag som inte kan skilja på kiwi och vindruvor? Men det här är verkligen utsökt. När jag får höra att vinet är gratis tar jag naturligtvis om.

Liksom samer i Sverige och indianer i norra USA uppträder maorier till lunchen. Sång, dans och gitarrplink. De är faktiskt riktigt duktiga sångare i alla fall. Bra stämsång. Kanske inte som vår båtkör precis, men för att vara proffs är de rätt bra.

Efter stadsrundtur i regn är det besök i maorisk handarbetsby i regn och därefter besöker vi södra halvklotets största gejsrar i regn.

Hem till båten. Avskedsmiddag med Kathy och BJ och vi låtsas alla fyra att vi ska ses nån gång. Vi struntar i showen i kväll.

 

Med antipodiska hälsningar, Galanto  

  . 

 

 

Queen Victoria vid Nya Zeeland. Alla champagners och avskeds moder

 .  

 

21 februari.Dagen började med gen.rep kl. 12 inför vår körs konsert i Queens Room. Detta gick av allt att döma fint. Cordelia var nöjd och Pat sade att det bästa med konserten är att sen behöver han aldrig mer spela Bohemian Rhapsody. 

Kl. 13 bjöd Rod på whisky i puben till alla i gänget eftersom han ska lämna båten i Tauranga (på Nya Zeeland) i morgon förmiddag. Det blev bara Kathy, BJ, Hulda och jag för Schweitzers var någon annanstans och Val … Ingen aning. Först visste jag inte om jag ”borde” ta ett glas så här inför den stora konserten, men någon slav på triumfvagnen viskade i mitt öra att galaföreställningen antagligen inte stod och föll med mig. Så jag tog två och Hulda en och en halv. Ganska stora. Och det var nog ingen fara, för jag kände direkt att nu var konserten räddad. Och så är det ju så att man kan inte skjuta en whisky åt sidan, som man har fått av en gammal polare! Herregud, vi har ju ändå känt varandra i nio dagar! Är det verkligen så länge? Jisses vad tiden går.  

Det här blev en stor fest för Kathy och BJ ska ju också kliva av båten, nämligen när vi kommer till Auckland, i övermorgon.

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Kl.14 samlades kören. Vi sjöng som förhäxade och konserten blev en lysande framgång, fast jag tyckte det lät falskt ett tag, dvs tills min granne sade att jag sjöng rätt bra, men fel

låt (jag hade vänt två blad). Cordelia, den underbara ledaren, strålade och var så lycklig efteråt. Jublet visste inga gränser och applåderna ville aldrig ta slut. Men gjorde det ungefär 15.30. Huldas fotograferande blev sådär. Ja, ni ser ju kortet från konserten. BJ hjälpte henne sen att plåta igen och det kortet blev inte precis bättre utan … ja, haha, ni skulle ha sett! Så ni får alltså nöja er med Huldas. Kort. Schweitzers hade suttit längst fram och de hade hållit platsen sen kl. 13. Underbara människor. De bjöd alla som hör till vårt bord till puben så fort applåderna klingat ut och då blev det champagne till alla. Peter menar att Schweitz gör den näst bästa champagnen i världen. Brasilien gör den bästa. Ingen skumpa från dessa välkända champagneländer fanns ombord så vi fick nöja oss med fransk.

 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Vi satt där i baren allihop, förstår ni, och smuttade på champagne och pratade gamla minnen från förra veckan, och tiden bara rann iväg. Jag tror att vi satt där i åtminstone tre timmar. Det gick åt några flaskor.

När vi ändå lämnade baren träffade vi Pat som ville bjuda Hulda och mig på öl i puben. Jag tyckte det lät väldigt välfunnet, men vi hade ju sällskap med de andra. Ingen fara! Det här gäller alla! sade den enastående pianisten. Så vi slank in på puben för att s.m.s. släcka törsten.  

Kl. 20 var vi i våra hytter för att rissla om till middagen. 

Kl. 21 klev vi med osäkra steg in i Britanniasalen för att få lite substantiellt i magarna.

Alla var där utom BJ och Rod och Val. Fråga uppstod: Var är BJ? Kathy hade ju träffat henne fem minuter tidigare! Schweitzers försäkrade att de inte hade en aning. Stor förvirring härskade till larm kom om en högljudd dam på Britannias övre matsal. Damen undrade vart alla hennes kamrater tagit vägen. Damen leddes ned till vårt bord.

Därefter anlände Rod med Val vid armen. Rod var fullkomligt oberörd av allting. Val var osminkad till oigenkännlighet.

 

Inför middagen bjöd Hulda och jag alla på torr, vit sherry (Tio Pepe). Det var inte så överdådigt som de andras bjudanden, men det passade bra just då.

 

Efter sherryn åt vi alla Lobster Bisque med aged cognac till förrätt. Till varmrätt blev det Braised Beef Tortellone. Kathy förklarade med för henne ovanligt bestämd röst att nu skulle vi alla få dricka ett snabbt genomgående californiskt rödvin och det kom på karaff så jag kommer inte ihåg namnet. Men det var magnifikt. Och hur mycket som helst. Val å sin sida beställde fyra flaskor champagne men ingen ville eller kunde dricka. Tårar började därvid rulla nedför hennes kinder, så vi var några stycken som kavlade upp ärmarna och satte igång med skumpan. Oh, God!

BJ undrade varför servitörerna i matsalen ovanför hade rektangulära pupiller – och så tuppade hon av.

Ingen föreslog att någon särskild skulle sjunga något särskilt till middagen så jag föreslog mig själv och jag valde kräset ut Till Havs ur den svenska sångskatten. Jag vet inte om någon lade märke till att jag sjöng. Bäst som sker. Kathy och BJ satt lutade mot varandra och det lät som om de snarkade. Schweitzers var plötsligt borta. 

Rod somnade. Hulda fick hjälp av någon att komma till hytten. 

Val och jag satt kvar. Hon undrade om jag kunde eskortera henne till sviten. Jag erbjöd mig. Hon berättade på promenaden att hon aldrig hade rökt eller druckit eller varit på teater. ”Jamen snälla Val … ” sade jag, och utelämnade resten.

När vi kom in i Val´s svit lade jag märke till en inramad bild av en kyrka. Det såg så personligt ut, så jag frågade försiktigt.

-       Ja, ibland gifter jag mig där, svarade hon.

Det viktiga med den här kvällen är att alla fick visa sin glädje över att ha lärt känna dessa underbara människor och detta genom att generöst bjuda dem på de mest utsökta drycker. I ett ord – en underbar afton!

 

Detta skrivet av vår hyttstewart Juanito med min hand på pennan,

Galanto

 

  

Med aristokrater vid bordet

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

20 februari.

Jag har nämnt att kapten Andrew Hall gick av i San Francisco. Ja, det är långt ifrån så dramatiskt som det kan låta. Han är fortfarande hel och ren och oskadd. Men han har åkt hem till England på semester. Så - sedan Frisco har vi en ny kapare. Han heter Tomás Connery och är säkert en bra båtkille, men han har inte Andrews trevliga vana att gå runt och träffa sina passagerare. Åtminstone inte alls lika mycket. Likaledes är hans tal i högtalarsystemet inte lika dagligt som Andrews och … inte lika artikulerat. Hulda och jag satt uppe i Vinterträdgården kl. 11 och drack varsin cappucino när kapten Tomás i högtalarna hade något på hjärtat. Vi begrep ingenting. Jag gick då bort till servitriserna och sade just det. De började fnittra nästan hysteriskt, för de (infödda engelskor) kunde inte heller förstå vad han pratade om.

Men idag hände just ingenting. Strax efter cappucinon gick jag bara till dagens dagens körövning. I morgon har vi examen, dvs concerto grande i Queens Room. Vår avslutning som kör. Allt gick bra i dagens rep och vi är varken högfärdiga eller nervösa. 

I morgon kväll är det avsked igen, för såväl Kathy som BJ och Rod ska lämna oss i Nya Zeeland. Vi visade därför något mera intresse för varandra under middagen. Vi blev lite personligare. Det var alltså Kathy, BJ, Rod, Val, Hulda och jag.  

Kathy lyckades inte hålla BJ riktigt i styr. Hon (BJ) är nog lite irriterad över att Kathy alltid ska framstå som den rika, kulturella och ”fiina”. BJ berättade efter ett glas vin (vilket var första gången vi såg henne dricka) att hennes väninna i Newcastle faktiskt äger en mycket gammal gård, där bostadsbyggnaden bevisligen uppfördes på 1300-talet.

-       Men den fick sen en vääldigt grundlig modernisering … på 1400-talet, tillade hon med viktig min.

Val var mycket hostig och skraltig och hade ont i halsen. Hon satt och höll vänstra handen mot strupen och var väldigt svag. Hon skulle bara stanna en liten, liten stund, sade hon. Hon drack en liten skvätt vatten. Val är änka sen 1984 och hon är uppenbarligen rik. Rod säger att hennes son också är stenrik för han är stor på Wall Street. Daryl kom med Vals mat. Hon bara tittade på den och gick. Daryl undrade om han skulle bära ut maten. Rod nickade och viftade med handen. Maten bars ut.

-       Kommer hon tillbaka? undrade Kathy.

Rod skakade leende på huvudet.

Tio minuter senare kom Val tillbaka och undrade vart hennes mat hade tagit vägen. Som en blixt trollade Daryl fram en ny portion.  Val var nu mycket, mycket piggare. Som en ny människa. Jag vet inte vad Val hade fått för medicin, men ett tag undrade Hulda och jag om hon skulle börja dansa på bordet.

I teatern ikväll sjöng en australisk sångerska name of Annie Frances. Hon sjöng 70-talslåtar mest och hon var underbar! Vilken otroligt vacker röst!    

 

Er egen jetset-kompis, Galanto

Tonga och upptäckaren James Cook

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

  

Gårdagens skildring av Tonga och dess huvudstad Nuku´alofa kan ha varit korrekt på sitt sätt, men jag ser nu att den kanske har en något negativ ton. Jag skyndar mig att korrigera det.

Redan James Cook, en av världshistoriens största sjöfarare och upptäckare, kallade Tonga ”the friendly islands” på grund av det varma, vänliga mottagande han och de andra besättningsmännen på segelfartyget Eagle bestods. Cook besökte Tonga tre gånger, 1773, 1774 och 1777. Han räknas som den som även ”upptäckte” Australien, Nya Zeeland och Hawaii.

När Hulda och jag landsteg på Tonga från vårt upptäckarfartyg Queen Victoria upplevde vi samma känsla. Vi kanske inte direkt har planer på att flytta hit till Tonga, men vänligheten och det avspända levnadssättet är påtagligt.

Man har svårt att komma ifrån en liten känsla av avund mot befolkningen. De bor så oerhört långt bort från alla andra länder. En av grabbarna som skjutsade oss i jeepen igår hade faktiskt varit i Nya Zeeland en gång, men de flesta här har aldrig varit någon annanstans. Jag vet inte hur många procent, men om de har varit ”utomlands” så tycks det mest vara fråga om NZ. Åh, vem skulle kunna störa oss här (om vi bodde här)! tänker vi. Det här är förstås bedräglig turistromantik, för i verkligheten flyttar många unga människor faktiskt härifrån. Men det är samma längtan som man kan ha till att bosätta sig långt uppe i fjällvärlden.

När vi nu sitter här så erfar vi också en mäktig känsla i bröstet över att hit kommer vi naturligtvis aldrig mer. Man åker inte på charterresa hit. Det är så förbenat långt borta från Sverige och från allting utom från andra polynesiska öar. Så sorgligt.

Jag måste naturligtvis också påpeka att jeepgrabbarna var mycket fina killar. De skänkte oss en fin sightseeing och jeepen är praktiskt taget i samma skick som dagen innan vi kom.

Man är här en kort tid och ser det underbara havet, fiskebåtarna, stränderna och de luggslitna husen. Jaså? Jo, men tänk när du bor här och ska renovera kåken – vad kostar det att frakta hit det du behöver? Man får ursäkta en viss brist i finishen ibland.

Vi tänker på James Cook som medelst segelfartyg för närmare 250 år sen åkte hit tre gånger från England. 

Nu glider vår båt ut från kajen och vi åker härifrån.

 

Tonga, vi älskar dig och glömmer dig aldrig!

 

Dina tillgivna, Galanto och Hulda

   

 

 

Queen Victoria och Tongas palmskogar med mera

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

19 februari. Och hur står det till i Tonga nu för tiden? Tonga ligger ungefär lika gripande ensligt till som Samoa, där mitt ute i Stilla havet. Får inte folk lappsjuka? Eller panik?

Vår båt, Queen Victoria, tog just vägen förbi där en morgon, och släppte av oss på piren i staden Nuku´alofa.  Det är huvudstaden i kungariket Tonga. Visst är det lite operettaktigt att ha ett kungarike på en plats som till yta och befolkning är ungefär lika stor som Upplands-Väsby?

Liksom i Samoa fanns unga flickor där i morse, som sjöng dansade för oss. De var absolut duktiga och jag frågade dansledaren om den där musiken fanns att köpa uppe på stan. Hon beskrev då vägen till ett internethotell, där jag skulle få hjälp. Hulda och jag gick dit (ja, det är 34 grader i luften) och den unga flickan som skötte salongen (typ garage/lagerlokal) spelade in 18 låtar åt mig och brände det till en CD, så nu har jag även tongamusik till matlagningen där hemma i Sverige.

Vi tog nu upp våra antropologiska studier igen.  Hur lever invånarna och varför lever de här? Vi kom till den stora runda kyrkan med toppigt tak (ser ut som det marockanska matlagningskärlet tagine, om det är bekant) och där var för ögonblicket ingen verksamhet. Däremot var det skola för små barn på granntomten. Alla barnen hade skoluniform och flickorna hade flätor och de sprang och höll varandra i händerna och såg så ohejdat glada ut. Det var som baddarn. Och det är klart att de var söta.

Hulda och jag envisas ju med att gå omkring och småprata med den lokalbefolkning som, åtminstone i korthet vill småprata med oss. Det fungerar alltid eftersom sådana samtal alltid är kravlösa från båda håll och stadens invånare är lika nyfikna på oss som vi på dem.

Tonga är precis lika religiöst som Samoa och det är kyrkor överallt, men bara kristna, såvitt vi kan se. Men det är tisdag idag, så det är ingen direkt kyrklig aktivitet.   

Folks bostäder är på det hela taget småhusbebyggelse. Oftast är småhusen enkla och har svårt att kämpa mot de tropiska växternas omfamningar. Växtligheten drivs ju på av en högoktanig blandning av regn och hett solsken så det växer så det knakar i trädgårdarna. Då får man ursäkta husägarna att husen stundom ser direkt besegrade ut av allt som skjuter upp ur jorden. Meeeen det finns väldigt fina hus både här och där.

Kungen hette fram till sin död 2006 Tupou IV och efterträddes av Tupou V. Hulda och jag ville inte pressa folk på för mycket information om landets styrning, men kungahuset är tydligen måttligt populärt. Landet tjänar ganska mycket pengar nu för tiden, men kungen ser till att det mesta hamnar i hans egen plånbok och han är svalt intresserad av hur folk har det. Inför den senaste stora orkanen åkte han till Florida och spelade golf till det hade blåst färdigt. Numera styr inte kungen enväldigt, men han verkar inte vara utan inflytande.

Det jag här refererar om kungafamiljen har vi bara inhämtat från ”mannen på gatan” och det får väl tas som just det. Ja, det var inte bara en. ”Männen på gatan” kanske vore korrekt.

Det kungliga slottet kan beskrivas som en mycket, mycket stor vitmålad trävilla med rött tak. Utomstående får inte gå in i slottsparken. Hulda och jag ville gärna fotografera slottet, men vi fick inte komma innanför stängslet. En mycket ung vakt såg till att vi inte kom in, men han bröt ned en liten palm så att vi hade bättre sikt med kamerorna. Han mumlade något om vatten och vi måste fråga närmare. Jo, han undrade om vi hade vatten åt honom. Visst, vi gav honom en begagnad Fantaflaska (plast) som vi hade fyllt med vatten. Grabben drack ur den på tre röda sekunder. Han hade stått ute i den stekande solen i flera timmar.

 

Vi däremot, kunde gå hem till vår luftkonditionerade båt och luncha och vila ett tag. Världen är full av orättvisor.

På eftermiddagen tog vi en tur med en kvinnlig taxiägare.  Hon hade en fullt modern bil, precis som alla andra taxiägare. Inga rishögar här inte. Taxikvinnan drog på i hög fart på de smala vägarna och berättade kort om vissa platser vi borde lägga märke till. Villorna ute på vischan var klart finare än dem inne i stan. Efter tjugo minuter svängde damen in vid en nedlagd bensinstation där en jeep väntade. Vi ombads flytta över till jeepen, som befolkades av två grabbar i tjugoårsåldern. Vi var en aning förbryllade och mindre belåtna över att flytta över till jeepen. Den ene grabben sade att han var taxikvinnans son och den andre var en kompis. Morsan måste åka tillbaka till stan och hämta folk på ett annat ställe. Mystiskt.

Hulda och jag hade en snabb överläggning om hur vi skulle göra. Tyst och raskt mumlade vi att taxirörelsen troligen är den viktigaste på Tonga och om killarna mördar ett par passagerare från ett jättestort kryssningsfartyg så är plötsligt taxirörelsen körd för de närmaste tjugo åren och grabbarna blir strimlade av de andra taxiägarna. Så vi var rätt lugna.

Vi övergick därför till att glädjas åt att få se berömda platser. En sådan plats var en stenhäll långt ute vid en udde och det var självaste Abel Tasmans landstigningsplats. Det ni! Vem Abel Tasman var? Åh, förlåt! Han var den som införde kristendomen på Tonga och det här var alltså platsen där missionären anlände.

Vi fick också se en gigantisk sten nära havet, och den hade en gång i tidernas morgon kastats dit av en jätte. En alternativ teori är att den rullades dit under en tsunami för länge sen. Och så kom vi till något som vi knappt hade tänkt på att det kunde finnas, nämligen en obeskrivligt stor palmskog. Tusen och åter tusen palmer! Det var verkligen fantastiskt! Grabbarna stannade bilen och vi satt och beundrade synen några minuter.

Därefter vägrade jeepen att starta. Den morrade men tände inte.

Grabbarna verkade vana vid det så de klev ur och började springa igång fordonet. Kvar satt Hulda och jag. Vi fick absolut inte hjälpa till. Jodå, jeepmotorn tände och struttade igång, men grabbarna hann inte hoppa in i den utan blev kvar ute på vägen. På tvåans växel skumpade jeepen nu in i palmskogen med Hulda och mig i baksätet. Jag kunde inte klättra över till framsätena för ryggstöden var för höga och jag var rädd för att bli avkastad där ute i djungeln. Det var som på en rodeo.

Efter ett par hundra meter körde jeepen in i ett djupt lastbilsspår och den tvingades följa det. Djungeltaxin krängde och for och vi hoppades att den inte skulle välta. Det var fortfarande oerhört skumpigt och värre än på QV i storm ute på havet. Å andra sidan tycktes jeepen röra sig in mot Nuku´alofa så vi klängde oss fast och följde med.

 

Efter hand blev lastbilsvägen jämnare och vi kunde luta oss lite tillbaka. Vi kom faktiskt ända in till stan på det här viset och jeepen dunsade slutligen in i muren till kungafamiljens begravningsplats.

Ingen stjäl jeepar här på den lilla ön, så vi stängde nu av motorn och flanerade ned mot vår ocean liner, Queen Victoria.

 

Hälsningar med kluven Tonga!

Galanto

  

 

Queen Victoria, Samoanska sagan

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

    

 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

17 februari. För många år sen, när jag bodde i studentrum, kom jag och tre andra grabbar i samma bostadsflygel på att vi borde starta en studiecirkel i något språk. Vi studerade olika ämnen men vi var alla med på den här idén. Språket fick inte vara svårt och vi bestämde att det skulle vara det minsta språket som vi kunde hitta en lärobok i. Det blev samoanska. Vi studerade inte intensivt och det gick åt en del whisky under lektionerna. Vi hade givetvis ingen lärare utan studierna skedde i kollektiv, så att säga. Charmen med Samoa är väl bland annat att det ligger så fruktansvärt långt bort i ensamhet där ute i Stilla havet. Studiecirkeln blev inte långlivad, men jag hade köpt boken och ibland under följande år läste jag lite i den. En liten dröm om söderhavet hade jag haft sedan jag var liten knatte och den hade med det här vuxit en bit till.

Och kl. 7.30 den här dagen väckte Hulda mig och sade att vi höll på att angöra Samoa. Närmare bestämt stora kajen i Apia, Samoas huvudstad. Vi tittade ut genom hyttfönstret och såg att ett trettiotal ungdomar i vackra dräkter stod grupperade på kajen. Och så plötsligt brast de ut i sång till inspelad bakgrundsmusik medan de dansade och vinkade. Vi slängde på oss kläder och sprang ut på promenaddäcket och vinkade tillbaka. Det var oerhört vackert och så överraskande att en (med åren) lättrörd person som jag hade största svårigheter att hålla tillbaka tårarna. Tokskallarna hade till och med rullat ut röda mattor på kajen. Ojojoj, förstår ni. Bland ungdomarna fanns också Miss Samoa 2018 (med krona på huvudet etc, ni vet) och jag kan nästan svära på att hon vinkade åt mig. Det kan väl hända att det hela till del var till för att främja försäljningen av kläder, souvenirer och annat som nu öppnat strax intill, men vem bryr sig om såna invändningar?  

Efter frukost gick vi in mot stan. Det var nu söndag och omkring oss hörde vi att det var ju synd för här är allt stängt på söndagarna. Vi följde Beach Street och temperaturen var ungefär 35 – 36 grader. Det som absolut inte var stängt var kyrkorna. Samovarerna (jajaja) är oerhört kyrksamma och det finns kyrkor överallt, med alla trosinriktningar (bara de är kristna …). Klockan var bara 10 f.m när vi hörde musik från en av kyrkorna utmed gatan. Utanför kyrkporten stod små förföriska vitklädda flickor (se bild) och flirtade med oss och de visste mycket väl att de var oemotståndliga. Inne i kyrkan satt de vuxna och de sjöng som om hela världen hängde på det. Inte så vilt och lössläppt som amerikansk gospel, men så passionerat och vackert att vi knappt kunde gå därifrån.

Vi gjorde ett inhopp i en kyrka något längre bort och samma sak inträffade. Båda hade fantastiska körer som satt i de vanliga bänkarna, men längst fram. Bakom satt menigheten och sjöng nästan lika bra.

Men varför så tidigt? Det var ju knappt förmiddag. Åh, man kunde ju gå även på den gudstjänst som började kl 1. p.m.!

Vi avslutade kyrkoturen med ett besök i katolska kyrkan, som är störst och mest känd. Vi träffade många samer (nu är jag där igen) men kyrkorna drog naturligtvis till sig en hel del utlänningar och inte minst körkompisar från båten.

Den främsta näringsgrenen på Samoa har blivit turismen. Främst är det förstås kryssningsbåtarna som förser ön med turister. Taxibilarna är faktiskt ganska svåra att mota undan. De stannar hela tiden och erbjuder skjuts. ”Tack, men vi ska bara bort till hörnet där” säger man. Chaffisarna förstår inte varför man ska gå trettio meter till fots när man kan åka taxi. 

Efter att vi hade tittat på stan en stund (den är liten och lättbegriplig) gick vi in på turistbyrån och frågade hur vi enklast kommer till Robert Louis Stevensons herrgårdsliknande hus  (se bild igen) i Upolu strax utanför och uppför backarna från Apia. RLS är mest bekant för att ha skrivit den odödliga ”Skattkammarön” och den minst lika kända ”Doktor Jekyll och mister Hyde”. Familjen Stevenson bodde pga husfars bräckliga hälsa här åren 1888 och till hans död av en stroke 1894, endast 44 år gammal.

Frågan om transport var ganska löjlig med tanke på det dussintal taxibilar som stod utanför och väntade. Svårigheten var bara att välja en bil utan att de andra taxiägarna blev upprörda.

I Vailima (RLS:s hus) pratade jag med en samoansk, uppenbarligen högutbildad, tjej, guide, i 25-årsåldern. Jag kunde inte hålla mig utan berättade om kursen i samoanska för länge sen på andra sidan jordklotet. Hon skrattade så hon vek sig, förstås.

Efter lunch gick Hulda och jag en bit västerut, från båten räknat. Stränderna är för det mesta privatägda på den här ön. Man är välkommen att bada om man frågar ägaren om lov, och om det då kostar något så är det närmast symboliskt. Det är däremot inte populärt att bara börja bada utan att fråga och svårigheten är att hitta ett hus där ägaren är hemma eller syns till. Vi hittade en fin (nåja) kommunal badplats som vi utnyttjade. Här gick vattnet bara upp till just över knähöjd ut till ca 100 meter från stranden, varvid en sandbank såg till att vattnet där innanför höll ungefär 40 grader. Det var det klart varmaste icke av människa uppvärmt vatten jag har badat i.

Nu över till en legendarisk samlingspunkt. Aggie Grey´s Hotel. Aggie föddes 1897 som Agnes Swann på Västra Samoa (det ”amerikanska” Samoa) och efter att ha gift sig hette hon Grey. Tyvärr var hennes man hemfallen åt att spela om pengar och precis som det brukar bli så spelade han bort allt som paret ägde. De två skildes åt och Aggie måste klara sig själv. Hon lånade pengar i banken och öppnade 1933 ett litet hotell som hon skötte väl. Hotellkonkurrensen var inte så märkvärdig där och då, så verksamheten gick tämligen bra redan från början. Ännu bättre gick det från Andra världskriget när hennes hotell blev en samlingspunkt för alla amerikanska soldater och tekniker som var stationerade i Söderhavet. Aggie blev strax en av Samoas mest kända och respekterade invånare och hit har många av Hollywoods största stjärnor kommit.

Sedan 2013 tillhör hotellet Sheratonkoncernen. Vi träffade Aggies barnbarnsbarn och han är glad över att hotellet får stabilitet även om det där med Sheraton har tagit bort lite av magin.

Vi hade en lång och minnesrik dag. På grund av sandbankarna som ligger och lurar under vattnet backade Queen Victoria långsamt ut ett par hundra meter innan hon kunde vända. Ett vackert avsked av en ö som vi sannolikt inte återkommer till.

 

Er söderhafsige reseskildrare, Galanto

    

 

 

Queen Victoria ekvatoriserar sig

  

16 februari. Den här dagen är också lite speciell ity att vi utan större buller, skrap eller annan åverkan på båten glider över ekvatorn. Det är 32 grader i skuggan vilket är en välkommen uppryckning sen San Francisco.

Celebrerandet av ekvatorialskuttet gick värdigt och stillsamt till. Det enda vi märkte var vrålhög bankabankamusik med enstaka inslag av 60-talare typ Little Eva med Locomotion på takdäcket typ och de som inte passerat ekvatorn tidigare kletades in med grälla färger och slängdes i poolen medan Havsguden med hejdukar hetsade massorna och unga nymfer förförde oss och vinet flödade och solen brände men annars var det väl inget särskilt. 

Dagens övning med kören inställdes förstås inte på grund av ovan nämnda spektakel. De två kolliderade inte heller tidsmässigt. Så vi sjöng och drillade som vanligt. Vår repertoar är Do-re-mi från Sound of music, The Rose (Bette Midler), I could have danced all night (från My fair lady), ett knippe brittiska pubsånger från 40-talet, You raise me up, Enchanted paradise (från musicalen South Pacific, lämpligt nog), Sweet Caroline (Neil Diamond), Bohemian Rhapsody och några till. Den sistnämnda är svår som attan att lära sig så den övar vi mer än de andra tillsammans. 

Kathy och BJ har ätit på Lido några dagar så vi har ätit med Rod och Val respektive med ett par från Brasilien/Schweiz. Dessa heter Peter och Maria Elena Schweitzer. De bor i Brasilien åtta månader om året och Schweiz återstående tiden. Om de inte är ute med husbilen, vilket händer ofta. De har aldrig karta när de åker med den utan styr dit de för dagen tycker verkar bäst. Därmed har de råkat hamna i Uzbekistan, Sibirien, Afrika och andra originella camparställen. De är väldigt intressanta. De är båda två såväl läkare som lantbrukare. Jo. 

Vi undrade alltså inför middagen om vi skulle äta med Rod & Val eller Schweitzers, men det blev Kathy & BJ. 

Kvällens entertainer i teatern var en Allan Stewart (britt) som var rolig och proffsig på gränsen till fantastisk. Eller, han var helt enkelt fantastisk. Det tyckte visserligen inte Kathy efteråt, men jag tror inte att hon kan medge att någon är fantastisk. 

Hemisfäriska hälsningar, Galanto

15 februari. Utgången.

Sjöresans 26 dag. På grund av nyligen redovisade orsaker har denna dag utgått på den här platsen på Jorden, men kan mycket väl återfinnas i något annat land/plats/vatten. 

Ha en trevlig icke-existerande dag!

Önskar, Galanto

Att passera datumlinjen ute på havet

15 februari. Igår var en av de otaliga dagar på resan som var lite extra högtidliga. Dagens lite extra högtidlighet bestod i att vi passerade datumlinjen. Inte alla svenskar har gjort det, så låt mig ta det från början. 

De som per flyg lämnar Sverige för en vecka i New York eller två i Thailand vet att klockan inte är lika mycket där som hemma. Vi som tuffar fram på böljorna i maklig takt ställer visserligen om klockorna emellanåt, men tänker inte  på hur stor skillnaden mot Sverige har blivit. En solig eftermiddag, strax efter ett framgångsrikt deltagande i mästerskapet i shuffleboard får man kanske för sig att man ska ringa och höra hur Moster har det. Man tänker muntert att jag ringer nu, för snart ska väl gumman titta på Aktuellt där hemma i Sverige och hon gillar inte att bli störd då. Moster är över 90 år och lite orolig av sig numera. När min pigga signal därför väcker henne kl. 04 tror hon att krig utbrutit  eller att Forsmark har exploderat eller bådadera. Men så fort hon hör min insmickrande röst inser hon att jag har tappat det lilla förstånd jag hade kvar och underrättar mig om den vetskapen. Själv förstår jag att jag på något sätt räknade fel på solens vandringar och att jag får se över det här med tidskorrelationen Söderhavet/Sverige. Det vore kanske bättre att ringa Moster på mornarna i stället?

Så åkte vi då över datumlinjen. I stället för att ligga ungefär ett halvt dygn efter Sveriges (= Mosters) tid har vi jämnat ut skillnaden betydligt, uppfattade jag det som. Jag är måttligt intresserad av kronologi (ni vet: bara man vet när baren öppnar) men jag vill inte gärna stöta mig med Moster. Jag kollade med grabbarna i laget som uppmuntrade mig att ringa igen, efter dagens shuffleboardtävling. Ånyo väcktes Moster kl. 04 och hon har åter insett att jag lider av korsdrag i huvet. 

Jag har nu tagit tag i saken och så här ligger det till: Den dag vi passerar datumlinjen händer inte något alls. Inte förrän vid midnatt. Då vrider vi klockan 24 timmar framåt. Har vi inte klocka med datumdisplay behöver vi förstås inte göra något överhuvudtaget. Men det datum som skulle ha infallit dagen efter datumlinjens passerande försvinner helt enkelt! Den dagen utgår!

Snacka om svårslaget rekord när det gäller att få tiden att gå snabbt! I stället för att vi ligger efter, ligger vi nu före och alla är nöjda. Utom Moster som aldrig har behövt ställa om klockorna stup i kvarten där hemma och klarat sig fint ändå. 

För övrigt hörde jag just om en man som fick sin plånbok stulen på en ö dagen innan han själv åkte över datumlinjen åt andra hållet, dvs österut. Han polisanmälde saken och polisen frågade när stölden inträffade.

- I morgon, svarade mannen fullkomligt uppriktigt.

 

Med ursinniga hälsningar, Galanto

 

 

Hawaii, Stilla Havets juvel!

      

11 februari. Vårt flytande hem, Queen Victoria, är ganska morgontidig av sig. Redan kl. 6 lade hon till vid kaj i Honolulu. Strax bredvid det berömda gamla Aloha Tower. Vi är i Hawaii! Otroligt! Honolulu är huvudstad och största staden i ögruppen Hawaii och den ligger på ön Oahu. Vi fick i förrgår veta att Honolulu betyder "skyddad vik" eller möjligen "skyddad plats". Kanske är det här den plats på jorden som jag i mitt liv mest sett fram emot att komma till. Solen skiner och vinden är endast milt fläktande. Väckte Hulda. Frukost och andra morgonbestyr. Ringde till brorsan där hemma i Sverige kl. 8. Där var klockan 19. Vi har elva timmars tidsskillnad, alltså. Omställningen för vår del har förstås varit långsam och successiv, så någon jetlag har vi inte märkt av. 

Det är ruggigt exotiskt att vara i Hawaii. Många av våra medpassagerare åkte omedelbart på utflykt till en berömd "mall" för att shoppa, men det gav vi farao i. Hulda och jag skulle börja med en sightseeingbuss runt i stan och dess omgivningar på förmiddagen, men den dröjde. När vi och en del andra turister väntat i fyrtio minuter och det fortfarande var oklart om det skulle bli någon busstur så skippade vi två den. Vi gjorde som vi brukar: Vi promenerade kors och tvärs genom stan. 
De centrala delarna såg till stor del ut som svenska städer gjorde förr, dvs verkstäder, ganska låga kontorsbyggnader och affärer blandades med bostadshus och en del förvaltningsbyggnader. Allt på ett till synes planlöst sätt. Skillnaden mot den gamla svenska modellen är att i Honolulu ligger också enorma skyskrapor av absolut modernaste snitt instoppade.  I själva verket onödigt många skyskrapor. I H bor ungefär en miljon människor, så stan går mycket bra att uppleva till fots om man har trevligt sällskap och ordentliga dojor. 
När vi under ett par timmar ganska noga sett centrum girade vi ned mot havskanten. Vi följde stranden och parkerna mot beachernas beach, Waikiki Beach. Där fanns det enbart jätteskrapor i byggnadsväg och dessa inrymde hotell och lägenheter. Ja, så var det alltså med den världsberömda stranden. Barer och restauranger saknades inte, men hur jag än spanade såg jag inte en enda hula-huladansös. Har tiden sprungit ifrån kulturella yttringar av det slaget? frågar killen som minns när Elvis gjorde filmen Blue Hawaii. 
Sen må så vara att Waikiki Beach är väldigt lång, men den är ganska smal. Och man hade nog hoppats på lite synligare hawaiiromantik, som sagt. Förljugen sådan hade dugt, i brist på annat. Hulda och jag lunchade i en restaurang som tillhörde ett hotell och som till hälften låg utomhus. Trevlig hotellträdgård, 75 meter från stranden, men absolut inte en gnutta havsutsikt. Vi åt fish & chips och drack lokal öl. Det som fanns att välja på var annars burgare av olika slag. Vår lunch kostade obetydligt mer än den skulle ha gjort i Sverige, men om vi hade fått sittplats framme vid någon strandservering hade en sån lurre kostat närmare 300 bagis per person. Plus kostnad för öl. Jodå, vi dåsade i solen och badade i havet, för det är klart att man måste bada när man är på Waikiki! 
Det där gigantiska köpcentret ("mall") som vi inte anmält oss till passerade vi händelsevis när vi gick från Waikiki. Mycket lämpligt för jag behövde just nu en mall, ju större desto bättre - min ena skorem var nämligen på väg att gå av! Mallen såg inte så stor ut utifrån och knappt inifrån heller, men den var närmast oändlig uppåt och nedåt och åt sidorna vid närmare undersökning. 
Vi besökte åtskilliga skoboutiqer som säkert var bra, men skoremmar hade de inte. Vi kom slutligen till skoparadiset Nordstrom (i mallen) och ett par unga expediter var osäkra på om etablissemanget förde skoremmar. Det blev chefen som fick ta hand om ärendet och han letade fram ett par som jag föll för. Chefen började byta rem på ifrågavarande doja, vilket jag ansåg vara förhastat för remmen var ju inte riktigt av än. Efter kort diskussion blev det som han ville. Han var ju ändå proffs. Till slut frågade han om han kunde hjälpa till med något annat. Ja (sade jag), går det att få höra en liten skvätt skaplig hawaiimusik över en fika eller öl här i krokarna? Jag förstod att han trodde att jag var novis på sådan, men jag ville veta om t.ex. Gabby Pahinui fortfarande levde. Butikschefen höjde på ögonbrynen. Nej, det trodde han (Brian Chang) inte och tyvärr trodde han faktiskt att dennes söner också gått ur tiden. Det här var tråkigt att höra och Brian började nu bli pratsam. Jag i min tur prisade Gabbys mångåriga och fina produktion och nämnde framför allt den helsköna skivan (vinyl) som Gabby och de andra i hans Hawaiian Band tillsammans med Ry Cooder lirade in på en liten atoll här i närheten på 80-talet. Brians och min vänskap växte ytterligare här, och han rekommenderade en skiva som han själv spelat in och som fanns i alla skivaffärer. Jag tände direkt och Hulda och jag sprang mot affären. Tyvärr fick vi ge oss, för vi hittade inte den inte. Mallen var orimligt stor för de förde även andra artiklar än skoremmar. Vi började nu få bråttom till båten, men jag har Brians kort och alla uppgifter. Jag kan nog ordna hans skiva från Sverige. Leta gärna efter Gabby Pahinui på Spotify. Han finns där och plattan med Ry Cooder är grym. Och så visar mittbilden här ovan själva Waikiki beach. Den andra stranden (högra bilden) ligger strax intill och är riktigt trevlig samt liggandes vid en härlig park (som ses på vänstra bilden).  
Ja, allt detta apropå Hawaii, alltså. 

Eder förbundne, Galanto

 

Queen Victoria på väg mot sydväst, mot Hawaii.

    

8 februari. San Francisco är långt bakom oss. Vi lämnade stan i förrgår och är halvvägs till Hawaii. Värmen har till stor del kommit tillbaka. Ljudlöst (nåja) glider vi fram på de mjuka dyningarna. 

I San F klev minst hälften av passagerarna av QV, och många av dessa hade varit på båten sen Southampton. Hulda och jag kom ombord i Fort Lauderdale. Andelen amerikaner ombord tycks ha ökat, och andelen britter minskat. 

Skiftet av passagerare gjorde också att båtens sångkör (som hade konsert dagen innan vi kom till San F) nu har gjort nystart. Och vem tror ni gick iväg till Yacht Club och anmälde sig? Jodå, gamla Galanto! Vi började igår och jag blev paff över körens röster och kunnande. Det smyger fram att många är såna där som kryssar stor del av sitt liv och dessa känner många andra som också varit med i båtkörer i åratal. Kort sagt är körmedlemmarna till stor del gamla bekanta som möts på oceanerna. Och de är rutinerade sångare. Vi är drygt 100 stycken, något fler herrar än damer. Vår ledare är Cordelia Carmichael och den glänsande pianisten är Pat Patton. Ja, än en gång: QV har bara urskickliga musiker.  

Jag gillar att sjunga och är väl inte så pjåkig, men jag har aldrig varit med i någon kör. Vi får se hur det går för mig. Jag sitter bland tenorerna och alla är glada och kul. Vi har texter till låtarna men inte noter, så gradvis lär vi oss låtarna i huvudet. Jag sjunger tyst än så länge för jag är ganska osäker på låtarnas finlir. Vi kommer nu att öva ända till konserten som äger rum dagen innan vi kommer till Sydney. Vi ska öva alla dagar utom när vi är iland.

Medan Hulda var på pysselkursen tittade jag in en stund i båtens bibliotek. Ganska stort; i två våningar som förbinds med spiraltrappa. Det finns förstås böcker som ska kunna intressera de flesta. Jag drog ut en bok som på omslaget såg ut som en deckare. Det var den nog också, men på arabiska. Tanken slog mig att visst läser väl araber från höger till vänster? Och då börjar de väl en bok bakifrån? Är det så lyckat när det är en deckare man läser? Det första man får reda på då är väl vem som är mördaren?

 

Er egen serenadsångare, Galanto

 

 

Färgstarka nya vänner vid middagsbordet på resan mot Hawaii!

  

Vi lämnade San Francisco för tre dagar sen och i övermorgon kommer vi till Honolulu, Hawaii. Vår bitr. hovmästare Salim är alltid besjälad av att gästerna i matsalen ska ha trevliga middagar så QV hann knappt ut på öppet vatten efter San Francisco förrän vi fick dela bord med två tjejer från just den staden. Båda är i 60-årsåldern och de reser tillsammans. Den som verkar bestämma och betala heter Kathy - sondotter till Stanford Universitys förste Dean - och är något år äldre än den lite spralligare BJ. Kathys partner avled för åtta år sen och BJ har en partner i Newcastle, England. Om de har en romans på båten vet vi inte, men de bor i samma svit i alla fall. De har rest tillsammans flera gånger förr. De är intelligenta, kvicka, pratsamma och kulturintresserade och Hulda och jag har nästan lika kul med dem som med våra i San Francisco förlorade svenska kompisar.

Och så kom Salim igår med ytterligare två middagsvänner. De satt redan vid vårt bord när vi kom dit. Båda ett och annat år över åttio. En man (Rod) som växte upp i Nya Zeeland men startade en gång ett företag som sysslade med något som hade med fartygs bränslehantering att göra. Rod bor i Florida men ska nu hälsa på dottern i Wellington. 

Den nya damen heter Val (Valerie) och får Salim och Den Riktige Hovmästaren och all annan personal att buga sig ytterligare ett antal grader, så att deras överkroppar är parallella med golvet. Vi vet inte riktigt varför. Val lider av selektiv dövhet. Det mesta vi säger hör hon inte, men då och då kommer korrigerande kommentarer till något vi har sagt. 

Vi andra antog att Val och Rod är ett par, men det förnekar de bestämt. De känner knappt varandra. Val är från New York och hon blev änka redan 1984. Änkeblivandet gick faktiskt till på ett ytterst märkligt sätt, nämligen som följer.

Hon och maken satte sig till bords hemma i New York 1984 (berättade Rod för mig efter middagen igår). Mannen sade något när de satt och åt och Val svarade så fyndigt och humoristiskt träffsäkert att han ett par minuter senare hade avlidit i sviterna av skrattkonvulsioner! När folk därefter frågade öga mot öga eller i telefon vad hon egentligen hade sagt så var hon tvungen att säga att hon faktiskt hade glömt det. Hon kunde bara säga att en fru alltid borde ha något spirituellt att säga till sin make.

Detta svar har sedan dess varit till ringa tillfredsställelse för folk som gärna skulle föra kvickheten vidare till släktingar, livskamrater eller konkurrenter i karriärstegen.

Mer om våra nya kamrater efterhand. 

 

Er gossip writer, Galanto

 

 

    

Framme i SF, California (2)

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

     . 

     6 februari. Vår andra dag i San Francisco. Vi lämnade våra hjärtan där någonstans igår och måste gå och leta efter dem. Det är inte lika illa temperatur mässigt som igår. Jag tänkte på Mark Twain som en gång sade att den kallaste vinter han någonsin upplevt var en sommar i San Francisco. Staden är kort sagt känd för sin meteorologiska excentricitet.

     Hulda och hennes stackars make gick ned mot byn ungefär kl. 10. Vi gick utmed Battery fram till California. Där vek vi höger för vi ville åka med någon av de legendariska spårvagnarna (cable car) upp till China Town. Naturligtvis kunde ingen komma på tanken att vi var turister – såvida inte de utvikta kartorna, vårt pekande i alla väderstreck och våra förvirrade blickar ledde någon in på det spåret.

     En sådan ”någon” var i så fall en söt flicka i 85-årsåldern som undrade om hon kunde hjälpa oss på något sätt. ”Ja tack”, vi undrade hur spårvagnarnas själva hållplatser såg ut, för vi såg inga skyltar. Vi diskuterade saken en stund och flickan var oerhört trevlig. Hon hade aldrig riktigt tänkt på saken men trippade bort till en man strax intill, som hade en food truck. Flickan rådfrågade alltså honom. Även han var oerhört trevlig (nej, jag försöker inte vara ironisk e.d.). Han pekade chevalereskt bortåt backen men vi kunde inte avgöra om hans finger pekade på något framför näsan på oss eller på något femhundra meter längre bort. Då gick han resolut tio meter bort, ställde sig vid rännstenen, böjde sig lätt framåt och pekade med båda händerna på sina fötter. Där skulle vi ställa oss och vinka till spårvagnen. Underbart. Allt gick bra och vi kom med, men någon skylt hade de nog inte.

     Utsikten, husen, backarna, butikerna, barerna var precis sånt som man vill se i Frisco och vi hade inte bråttom. För att nu inte bli för mångordig så tyckte vi efter ett tag att kvarteren inte såg över hövan kinesiska ut. Enligt kartan var vi ju i China Town. Vi diskuterade saken på trottoaren. Hulda ville att jag skulle fråga en man som stod och tog igen sig på en gång- och bilbro, om det inte fanns någon mer kinesisk China Town. Jag blev ganska korthuggen mot henne för jag tyckte inte att den frågan kändes bekväm för mig att ställa. Om man säger så. Men ni vet. Jag närmade mig mannen som sneglade mot mig med ett knappt skönjbart leende, och jag såg att han hade förstått att jag förr eller senare skulle komma tassande.

     Det blev så här. Killen hette Greg. Greg Pochlow och jobbade med fastigheter i, ja, i många länder. Han hade nyligen varit i Göteborg och vi blev stående där på bron och pratade i en halvtimme. Ni har redan förstått att han var oerhört trevlig. Vi fick hans kort för den händelse vi skulle behöva hjälp. Han fick inget av oss för våra fanns hemma i Sverige och det fanns ingen anledning att ge honom ett. Jodå, han pekade hur vi skulle gå och det gjorde vi. Allt blev otroligt kinesiskt och bra.

     Något senare åt vi en ganska sen lunch vid Washington Square och skulle därefter börja dra oss mot båten. Hulda ville då gå in i en Pharmacy och köpa hårrullar och det fanns lämpligt nog en i närheten. Vi gick in och Hulda tog vad hon skulle ha och gick mot en man bakom disken. Han såg förekommande ut men jag sade åt henne på engelska att ”Nej, vi går till tjejen där i stället!” Mannen skrattade och vi styrde mot honom och vi hade tio minuter av glada skratt och han var oerhört trevlig.

     Jag har utelämnat beskrivningar av maträtter, museer och monument här. Vi vill mest framhålla att människorna i San Franskridsko tycks vara väldigt lätta att ha att göra med.  Är de så där, allihop?

 

Frågar er, Galanto