galanto

Kategori: Skräck

Drama/Biljakt/Och jag i centrum

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Jag kom, förstår ni, åkande (bil) i lagom hastighet från Brommahållet och skulle upp mot E4:an. Förbi Vällingby och allt vad förorterna heter. Från Lunda låg jag bakom en bil som körde mycket långsamt. Det var vinter och jag tyckte ibland att det kändes halt, för greppet om vägen var lite sladdrigt. Sakta kom vi till E18 och skulle korsa den vid rondellen som går över där. Och det var ju klart att bilen framför mig skulle samma väg, alltså vidare mot E4. När vi kommit förbi rondellen kommer en skarp vänstersväng följd av en ganska kort raksträcka. Jag beslöt mig för att stampa gasen i botten och köra om väglusen. Ja, det tycktes vara flera i bilen och antagligen unga personer.

Jag tryckte alltså till och jag hade inte mer än högst tio sekunder på mig att ta mig förbi, för sen var det skymd sikt igen. Just när jag bytte fil såg jag på vägen att det var spärrlinje. Jag såg också då i backspegeln att en polisbil låg en bit bakom. Polisbilen slog på blåljusen och satte fart efter mig (killen som korsat spärrlinjen). Jag hade ju rätt hög fart nu och måste dra på ännu högre för att komma så långt framför väglusen att jag kunde svänga in på den enda plats där jag kunde köra åt sidan och invänta poliserna. Men väglusen ökade farten en aning så jag måste svänga brant in framför den bilen. Om jag hade fortsatt till bättre p-plats hade förstås poliserna trott att jag ville köra ifrån dem och smita. Usch. Det här var inte kul.

Så nu satt jag där flämtande i bilen och undrade hur jag skulle lägga upp mitt försvar. Men polisbilen sköt iväg som ett kanonskott – och fortsatte i full fart förbi mig och försvann. Det fanns kanske ännu grövre brottslingar i Stockholmstrakten? Hurra. Jag körde upp på vägen igen för att fortsätta – men då drog väglusen (”väglössen”; de var ju flera i bilen) om mig för att därefter lägga sig framför mig i mycket låg fart. Jag provade att köra om, men då blockerade väglusbilen mig. Det här var en mörk vinterkväll så våra bilar var nästan de enda på vägen. Jag försökte skaka av mig bilen genom att åka in i bebyggelse som jag inte alls hittade i men väglössen kom efter! Slutet kom när jag hamnade i en återvändsgränd och hade väglössen bakom mig och det kändes halare än någonsin så jag kunde knappt styra bilen.

Fyra ynglingar klev ur. De kom fram till mig och sade följande:

-       Hörrödu, ditt högra bakhjul håller på att ramla av! Vi har försökt stoppa dig så att vi kunde meddela dig!

 

Er undkomne, Galanto

 

 

 

Spretande kommandon

Hej läsare! Jag kör den här vägen varje dag och är förtvivlad. Det spelar ingen roll om jag stannar eller kör förbi skyltarna. Polisen kommer och tar mig i båda fallen. Kan någon tala om för mig hur jag ska göra? / Er ende vän, Galanto.

 

 

 

Efter morden på Melanquink

Den som läste min rafflande historia om morden på Melanquink minns med sorg att den berömda aktrisen Marilyn Brando förgiftades på ovan nämnda klubb i London. Men miss Brando kanske inte var så mördad som man kunde tro? Hon hade i själva verket repat sig betydligt vilket skurkarna lagt märke till och de var nu ute efter hennes livhank igen.

Miss Brando förstod att hennes dagar vore räknade om inte jag ingrep, och hon skickade nödrop om saken hem till mig. Jag kastade mig på närmaste flygplan till London och kom i sista minuten till hennes bostad i det skyhöga huset i Knightsbridge. Tre bovar skulle just släcka hennes livslåga när jag slog in dörren och rusade in. Jag såg mig om efter lämpligt tillhygge och såg ett strykjärn på en strykbräda (miss Brando höll just på att stryka när bovarna kom). Jag tog strykjärnet och bucklade till huvudena på två mördaraspiranter så att de aldrig mera reste sig. Den tredje kopplade däremot ett grepp om mig och lyckades kasta ut mig från det 16 våningar höga huset. Det sista jag såg innan jag föll var att miss Brando sköt boven i ryggen. Miss Brando tillkallade omedelbart ambulans och jag fraktades till ett sjukhus där jag låg i nio veckor. Själv var hon nu utom fara.  

Mina blessyrer var faktiskt mycket ringa. Mitt enda fysiska resultat av striden var ett stort brännmärke på magen vilket jag fått av det glödheta strykjärnet. Att jag ändå fick tillbringa nio veckor på sjukhuset berodde bara på att det var oklart vilket lands sjukvård som skulle betala för plåstret på magen. Att det administrativa läget var oklart berodde förstås också på att de s.k. brexitförhandlingarna redan inletts i ärenden som dessa. Det landsting jag tillhörde ansåg att det var den brittiska sjukvården som skulle betala notan och tvärtom. Läkarna var å sin sida oerhört förvånade över att jag kunde överleva det där fallet från ett 16-våningshus.                                                                  – Åh, det är inget konstigt med det! sade jag. Jag föll ut från bottenvåningen.

 Bandagerade hälsningar, Galanto

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

Ã…ngestframkallandest! Ny topplista!

 Topplistan över de mest ångestframkallande orden i svenska språket har ändrats en del ingången av mars. Så här ser det ut i toppen på listan:

 

1)   Norska skidlöpare

Kommentar: begreppet i fråga ligger som bekant alltid långt ned under sommarhalvåret men kommer alltid starkt på vintrarna. Just nu (mars 2017) har det nått sin högsta placering någonsin.

     

2)   Omorganisation (härmed jämställs ordet Organisationsförbättring)

Kommentar: Ända sedan 70-talet har begreppet varit med i toppen, men det är först med Postnord, Polisen och sjukvården som det har nått de här höjderna. Prognosen för begreppet är mycket goda, dvs vi har nog en stadig pretendent på topplaceringar här.

 

3)   Donald Trump

Kommentar: Gamla Trumpen låg ju etta i januari och februari men har nu halkat ned ett par placeringar. Har han tappat gnistan, tro?

  Listiga hälsningar, Galanto

 

 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

Morden på Melanquink

-       Äntligen är vi tillsammans, älskling! viskade den undersköna världsberömda aktrisen Marilyn Brando i mitt öra när vi hårt omslingrade gled ut på dansgolvet.

     Sekunden innan hade jag sträckt mig fram till bartendern efter en drink och det var då jag fastnade för miss Brando. Vi var på the Melanquink i London.

-       Min älskling! Som jag har längtat! svarade en mansröst i samma öra.

     Just när jag greppat glaset kom nämligen miss Brando från vänster och mannen från höger och min utsträckta arm hamnade i kläm mitt emellan dem. Jag satt fast. De två som uppenbarligen var besatta av varandra märkte inte mig. När de svängde medsols på dansgolvet fick jag springa framlänges i cirkel och när de svängde motsols fick jag springa baklänges i cirkel. Jag kom inte ens åt att smutta på min drink som ju befann sig på andra sidan de älskande.

     Miss Brando däremot, tog på ett självklart sätt drinken ur min hand och drack hälften med belåten min. Var hon hade tänkt ställa glaset får vi aldrig veta, för efter några sekunder föll hon med ett gurglande ljud död ned på golvet. Jag räddade det halvfulla glaset när miss Brando föll och mannen med rösten var plötsligt borta. Det var bara jag kvar och jag höll i det glas vars innehåll hade dödat miss Brando. Jag såg bort mot baren och noterade att även bartendern var försvunnen. Folk trängdes och skrek och vakter kom. Polis och läkare tillkallades.

     När något förskräckligt händer – mord och liknande – ser vittnen och poliser bara de enkla sakerna. Läkaren kände att det luktade stryknin om såväl miss Brando som glaset. Saken ansågs praktiskt taget klar: Jag hade mördat aktrisen. Det var förstås galet och jag själv insåg med stor fasa att egentligen skulle jag ha mördats! Det var meningen att jag skulle ha druckit le cocktail strychnine. Aha! Någon ville åt mig!

     Polisen som anlände såg att det vankades drinkar. Han uppskattade min generositet och hällde i sig det som var kvar. Givetvis föll han död ned efter några sekunder. Giftet var beundransvärt effektivt. Stämningen i lokalen hade nu uppjagats till dånande panik varför jag kunde trippa därifrån utan att någon lade märke till det. När jag kommit ut i lobbyn rusade jag som en blixt ut på gatan och slängde mig i en taxi som just hade börjat rulla iväg. Och dra mig baklänges: Bredvid mig i baksätet satt bartendern och miss Brandos kavaljer!

-       Nu, mister Galantoz, ska vi ut på en liten åktur! väste kavaljeren och pekade på mig med en pistol medan taxichauffören leende visade att han inte alls var taxichaufför.

-       Galanto, svarade jag. Inte Galantoz.

-       Inte Galantoz? Som bor på Hatchfield Street i Croydon?

-       Absolut inte. Galanto. Och jag bor på Hatfield Street i Croydon. När jag är i London.

-       Men då har vi ju gjort ett misstag!

-       Åh, det kan hända vem som helst.

-       Vi släpper av er här och vi ber tusen gånger om ursäkt!

-       Äsch, det är ju bara en bagatell! Cheerio!

-       Cheerio!

 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Obrottsliga hälsningar, Galanto

Upp