galanto

Kategori: Sommar

Sommarhistoria och valspurt

Jag avlyssnade ett samtal mellan en söt kvinna i 40-årsåldern och en kanske lite äldre man. Vi var alla på en större middag. Jag tror att kvinnan var mer intresserad av mannen än vice versa. Hon frågade honom vad han hade gjort på semestern.

- Jag var på västkusten, svarade karln ganska korthugget.

- Oj, så trevligt! fortsatte damen (som jag tyckte föreföll vara riktigt trevlig). Var då någonstans?

- I Västervik.

- Västervik? Men det ligger ju på ostkusten?

- Åh fan? sade mannen. Det förklarar varför det var så långt till badet!

Därmed gav damen upp samtalet och det gjorde hon nog rätt i.

 

Lycka till med valet!

Galanto

 

 

 

 

Hasse Ekmans autograf x 2, Furusundsteater igår, med mera! Vintips.

Hej! Det händer så ofantligt mycket så här på sommaren. Så sent som igår var frun och jag med Blidö-bor i Furusund och såg en underbar friluftsteaterföreställning med Anne Kulle och en handfull andra fantastiska skådisar. "Ett resande teatersällskap". När regnet kom hjälptes vi alla åt att flytta in sittmöbler inomhus och så var allt lika kul i alla fall. 

Jag pratade idag med min kompis Karl-Axel om föreställningen. Raskt uttråkad av min utläggning slank han snabbt in på den gången han som vanligt stod och pratade med Hasse Ekman (för de unga: ja, Gösta Ekmans pappa och Gösta Ekmans son). Pressar man Karl-Axel kryper det fram att han i själva verket än en gång försökte flå Hasse på ytterligare en autograf. Han fick den. 

- Ja, men jag måste ju ha en till, sade Karl-Axel till Hasse (för väldigt länge sen alltså).

- En till?

- Ja. Autografen måste ju vara signerad, envisades Karl-Axel. 

- Signerad? (Karl-Axel började här tro att Hasse hade svårt att fatta)

- Ja, annars kan den ju befaras vara förfalskad.

Så KA fick autografen men ytterligare en autograf under, för äkthets intygande. 

 

Most culturala hälsningar, Galanto


PS. Hittar ni en amerikansk cabernet som heter Wente, så köp det. Ca 275 bagis.   

Och så tar vi en teckning, väl? 

Mera djur vid stranden!

Några djur har klagat på att de inte kom med i min redogörelse för djurlivet vid Mälaren igår. En and har påpekat att andhanar (and-hanar) klär om sig till honor på sommaren. Det går ändå att skilja könen åt, för hanarna har då gul näbb och honorna brun näbb. 

Vi hade gäss här i början av sommaren. Pappa, mamma och två eller tre gässlingar. De har inte varit härpå länge, så jag glömde alltså att nämna dem. Gåsfamiljen var ändå också mycket underhållande, för de små gässlingarna pinnade på från sjön upp till vårt hus gång på gång, till föräldrarnas förskräckelse. Dessa fick komma rusande för att mota ner de små till vattnet, men det struntade ungarna i. De kom tillbaka. Familjen påminde om något ...

I vilket fall som helst har vi förstås även insektshotell här. Två stycken. Ett stort och ett lite mindre. Det stora kallar vi förstås Grand Hotell. Det lilla får heta Lite Grand.  

Er ende vän, Galanto

Antarktis just nu!

Jo, bilden här nedan visar en sommarbild från en arbetsplats. Vi har det svettigt i vårt land just nu. Men en äventyrare (Alfons Smärdlert) i vår stad ska precis nu ge sig iväg på ensamexpedition till Antarktis! Han åker på tisdag. Lokaltidningen intervjuade honom häromdagen och då fick den utsände reportern veta att Alfons trodde att det är varmt i Antarktis så här års. Det är det ju inte alls! Det är nu det är som kallast. Alfons blev lite fundersam, men lät han sig nedslås tror ni? Jajamensan! Tyvärr är resan retfullt nog redan betald och Alfons måste genomföra projektet. Han har nu gaskat upp sig ordentligt och är vid gott mod. Reportern har följt upp sitt reportage och han bad att få veta hur Alfons ska göra om han hamnar i nödsituation därnere i den gigantiska frysboxen.

- Ingen fara. Då tar jag det bara kallt! svarade Alfons.

 

Polariserade hälsningar, Galanto

 

  

Fånga dagen snabbt!

Viktigt i sommar: Nunquam equitare naviculam deligatum in longinquo

Ja, eller på svenska: "Man ska aldrig åka långa sträckor med förtöjd båt".  

Mycket varma hälsningar, Galanto.

 

Torka? Det här?

 

Konsertkväll i Kohagen

Sedan många år är det så här års konsert i den kohage i närheten av vårt sommarställe, som vi kallar Kohagen. Nej, det är inte vårt sommarställe som vi kallar Kohagen, utan kohagen. Strax intill. Kohagen är, frånsett en delikatesskrog för lokala kossor, en samlingspunkt för musikälskare i Östra Mellansverige. Ni som inte bor där behöver inte sörja, för det finns liknande ställen på hundratals platser i vårt avlånga land. Åk till era egna kohagar och låt er förföras av de lokala musikförmågor som finns överallt! Hur som helst har vi i vår kohage nyligen haft årets festival. Korna - som alltid är intresserade åhörare - hade som vanligt friplåtar till föreställningen. Ni som har andra kohagar känner inte artisterna hos oss, men vi hade först underhållning av unga förmågor på nyckelharpa. Återväxten inom nyckelharpandet tycks vara god och om några år kommer de här unga att röra publiken till tårar. Vi lyssnade sen på den ständigt återkommande favoriten Markus på musettedragspel. Så vackert, så vackert! Korna fullständigt smalt. I år hade vår hyresgäst Zeke (från ögruppen Aleuterna utanför Alaska) erbjudit sig att komma och spela känsliga melodier därifrån på sin gitarr. Min fru och jag hade tillstyrkt med orden att det är väl inte förbjudet att försöka. Ja, Zeke satte igång med en oerhört aleutisk visa. Publiken iakttog en svårtolkad tystnad ända till dess korna började knalla ut från kohagen och till andra sidan åsen. Då spred sig en viss munterhet hos alla utom hos Zeke. Han provade en annan aleutisk favorit och publiken såg mycket artig ut. Givetvis beror malörer i den här vägen på tillfälligheter och alla tröstade Zeke med att korna nog hade fått oemotståndliga dofter av saftigt gräs i näsborrarna. Zeke tog till sig de trösterika orden och packade sin gitarr i fodralet. Efter Zeke kom den fortfarande rätt unga och åh så populära Lilian och sjöng svenska folksånger till komp av nyss nämnde Markus på fiol. De milda och klockrena tonerna svävade runt över åkrar och ängar och nu var det nära till tårar igen hos åhörarna. Och korna! De kom tillbaka!

Zeke har sedan konserten varit sängliggande i en exogen depression. Min fru och jag har pysslat om honom med frukost på sängen och liknande och kossorna har skickat krya-på-dig-kort.

 Kohagliga hälsningar, Galanto

 

 

         

När det för en gångs skull var riktigt varmt den här sommaren beslöt jag mig för att bada. Jag var på tjänsteärende i en känd svensk stad vid kusten och vid en paus i arbetet uppsökte jag en badstrand. Ja, det var massor av folk där och jag försökte hitta en plats att slå mig ned på utan att det låg någon människa under mig. Det skulle kanske ha lyckats om jag inte dessförinnan i stället hittade ett litet barn där på stranden. En grabb, tycks det ha varit. Han verkade alldeles ensam. Om ensamheten förklarades av hans smaklösa blå-rosa badbyxor ska jag låta vara osagt men instinktivt kände jag att det var synd om den lille.

 

Grabben tittade envist på mig med bedjande blick och jag frågade om det stod bra till med honom. Han sade något, men det gick inte att förstå. ”Gör det ont någonstans?” undrade jag. Han skakade långsamt på huvudet. Han var nog två år. ”Vet du inte var pappa och mamma är?” Han skakade igen så det var väl problemet då. Killen tog tag i min hand och jag insåg att jag måste skjuta upp badandet en stund.  

 

Den tillfälligt föräldralöse höll mig envist i handen. Han hade förtroende för mig. I en värld som för honom just där och då uteslutande bestod av en stor badstrand hade jag blivit hans trygga hamn. Det förpliktade. Jag strök nu alla planer utom dem som gällde att se till att grabben hittade sina föräldrar. Jag gick omkring med honom ett par varv runt badplatsen och såg till slut en äldre herre som verkade leta efter något.

- Ursäkta, har ni tappat bort något? undrade jag. ”Ja! svarade han ivrigt. Jag erbjöd honom den lille grabben, men det dög inte. Han ville hellre ha ett par solglasögon. Helst de som han just tappat bort. Ja, jag anade att gubben inte var killens pappa.  Vi (gubben och jag) skildes åt som vänner.

 

Jag vandrade givetvis vidare med min lille skyddsling. Efter ett tag träffade jag en kvinna som verkade leta efter en unge. Det gjorde hon mycket riktigt, men inte efter den här. Jag hade nu hunnit märka att små barn, när det kniper, inte är så noga med vem som tar hand om dem, bara det är någon med hjärtat på rätta stället. De bryr sig inte om ifall man inte är så perfekt, ja inte ens om man råkar se lite dum ut. Betydligt mera nogräknade är de vuxna. Dem kan man inte pracka på vilket stackars barn som helst.

Några badstrandsvarv senare träffade jag en annan man som helt klart var i mogen ålder. Han visste berätta att någon annan gick omkring och letade efter ett bortkommet barn. ”Det här är inget bortkommet barn!” sade jag. ”Riktigt klipskt litet direktörsämne.” Han nonchalerade min korrigering och pekade åt vilket håll jag borde gå.

I mannens pekfingers riktning kom jag rätt nära en lång, smal man som jag hörde säga till sin fru/kvinna att ”jag ser honom ingenstans”. Jag gick därför fram till honom och sade att ”här är han!” Han skakade på huvudet och sade att det inte var den. Hans unge hade gula badbyxor. Jag tyckte inte att det borde vara så petnoga vad ungen hade för färg på badbrallorna, men han var av annan åsikt. Jag sade att då är det väl inte den här då, som ju har blå-rosa. Nej, just det, sade han.  

 

Vid elfte badstrandsvarvet och efter inköp av glass träffade jag en ung kvinna som hade en unge hos sig men ändå verkade leta. Jag gick fram och frågade utan större hopp, om hon hade tappat bort ett barn. Ja, det hade hon faktiskt, men den ungen som hon hade som något slags substitut var inte hennes.  Jag fick en idé.

-       Ska vi byta? föreslog jag.

-       Ja, det gör vi, för din unge råkar vara min! Hurra!

Hon kände nog igen honom på badbyxorna.

Nu var saker och ting ganska bra men jag stod fortfarande där med en unge, även om det inte var den jag haft från början.  

 

Jag gick nu till den långa smala mannen igen och visade upp min senaste unge. Det måste vara den här för han hade också gula badbyxor. Den långe undrade bara ”Unge? Vadå unge? Jag ser ingen unge! Jag har ingen unge!” Nej, den jag hade haft med mig var nu på väg ned till vattnet. Jag rusade dit och ryckte upp killen. Innan jag hann se hans tacksamma blick slog en annan man ned på mig som en hök och ryckte till sig min lille kompis. ”Är det du som rövat bort mitt barn!?” gormade slaghöken.

 

Den här långe arge pappan var vid närmare påseende just den långa smala man jag sett tidigare. Den lika långe smale som jag nyss försökt lämna ungen till var en helt annan man och ganska lik. Den lille killen föreföll nöjd med att få mig utbytt mot den långe smale.   

 

Nu var friskvårdstimmen över och medan jag inte hade någon unge att skaffa föräldrar åt passade jag på att återvända till den arbetsplats jag avvikit från – och det utan att ha hunnit svalka mig eller skölja svetten från kroppen. Den enda frågan var nu hur jag skulle tidredovisa min utflykt till badstranden.

Med upphittade hälsningar, Galanto.

 

 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

Åh! Att ha en båt!

Det här handlar självfallet inte om mig utan om en kompis. Vi kan kalla honom Henrik. Han har en båt ute på landet och den har gått lite knackigt de senaste åren. Henrik har då tillkallat en tekniskt begåvad polare som gärna hjälper till, men det har inte gått så bra. I år ville inte Henriks fru att han satt nere i båten och skruvade tillsammans med polaren. Båten är en 5, 5 meter lång smäcker träbåt som har en 60 hästars Mercurysnurra, tvåtaktare.

Motorn hade inte fungerat när han sjösatte båten tre veckor tidigare och nu stod han där och betraktade flytetyget igen. Startnyckel i handen och pessimism i huvudet. Han pumpade fram bensin till motorn och chokade ett par gånger samt vred på startnyckeln. Startmotorn drog runt men motorn tände inte. Henrik provade igen, med samma resultat. Han provade igen. Och igen. Och … jo, till slut kom en bättre gnista och tveksamt hostade motorn till. På nästa försök gick den faktiskt igång! Hurra! Den verkade inte precis varva upp på toppvarv, men Henrik gjorde loss och lade i växel. Båten gled ut på Mälarens vatten. Den drog riktigt fint och Henrik gratulerade sig själv till den oväntade framgången, men efter femton sekunder sjönk varvtalet och båten hankade sig fram på halvfart. Henrik körde runt på fjärden några varv, men det blev inte bättre. Motorn verkade inte gå på alla cylindrarna.

Skepparen åkte tillbaka till bryggan och förtöjde. Kunde det vara så enkelt som att det var tändstiften som började bli gamla? Han gick till sin lilla verkstadsbod för att hämta nya stift, men hittade inga. Han var övertygad om att han hade reservstift men hur det än var så hittade han inga. Jaha, det var väl lika bra att åka in till Berglund & Brorsson i Södertälje och köpa nya då, och så kunde han passa på att köpa vin på samma gång. Han hade inte en droppe ute i stugan. Henrik skruvade loss ett av stiften som satt i motorn, så att motorfirman skulle kunna veta vilken sort det skulle vara.

De Championsstift som satt i motorn fanns inte i affären men det blev liknande fast NGK. Henrik styrde ut till landet igen och skruvade i de nya stiften. Det hjälpte naturligtvis inte.

Emellanåt gick han upp till frun och suckade en stund och åt en bit mat. Det var måltider fyllda av frustration och det gick åt mer vin än det borde ha gjort. På kvällarna såg paret usla deckare på TV och en och annan film som de efter en kvart upptäckte att de sett förr.

Grannen Hasse kom en dag förbi och hörde att Henrik satt och försökte få igång båten. Hasse sade att det kunde vara bränslefiltret. Bränslefiltret? Ja, den där burken du har någonstans. Henrik åt en snabb och försenad lunch och åkte därefter in till en båtfirma i Jakobsberg och köpte nytt bränslefilter och det hjälpte inte. Men när motorn skruvades ihop hittade Hasse och Henrik en svart kabel som hängde lös vid en cylinder. Den hade visst något med jordningen att göra. Hasse gissade att det var den som spökade. Sånt kan göra att motorn inte går på alla burkarna, sade han och motorfirman bekräftade teorin per telefon.

Henrik hittade en mutter som passade och det hjälpte inte. Han rekommenderades att göra rent förgasarna och för det krävdes att man i stort sett plockade isär hela motorn. Alla muttrar och skruvar satt så att man inte kunde nå dem med vanliga verktyg så Henrik gick till Hasse som hade större sortering. Hasse hade ett par tänger som Henrik med knapp nöd lyckades få upp muttrarna med. Egentligen hade han behövt tre händer, men han skruvade ihop motorn igen och fick därvid en liten plastmojäng över, som han undrade vad han skulle göra med. Båten gick givetvis lika dåligt som före operationen. Satan.

Nytt besök hos båtfirman i Jakobsberg. Där påstod de att plastmojängen var ett venturirör. Det var nödvändigt att ha det och det skulle sitta i förgasaren. Henrik fick tipset att titta i den andra förgasaren för då kunde han se hur venturiröret skulle sitta. Han åkte hem och skruvade isär hela motorn igen och fick ut förgasaren men där fanns inte heller något venturirör. Det fanns bara en sak att göra – att åka till Jakobsberg och köpa ett venturirör till. När han kom hem visade det sig att det var otroligt svårt att montera dem. Det gick inte att få dem i läge utan väldigt långa och smala tänger, så dagen därpå åkte han till Biltema i Barkarby och köpte några som kunde vara användbara. Trots tängerna var det nästan omöjligt att få fast de små djävlarna.

Medan Henrik under rått svärande höll på med monteringen ramlade bussningen till startmotorn i sjön. Då måste han dyka efter den i det kalla och grumliga vattnet. När han hittat bussningen skruvade han ihop motorn och då läckte förgasarna för han fick inte fast packningarna som de skulle.

På lördagskvällen var det fest på den gemensamma bryggan för alla som var med i vägsamfälligheten. Ja, det var trivsamt och frun var på bra humör igen. Det hade varit lite surt för Henrik lovade ju föregående sommar att han inte förstöra någon mer semester genom att meka med båten.

Den motorkunnige Hasse kom tillbaka och hjälpte Henrik på söndagen. Det gick inte bra då heller. Båten gick som en anka. Henrik upplyste Hasse om att han inte ville sitta och greja mer med båten, så han gick därifrån. Hasses ära kunde emellertid inte ta att han inte fick motorn att gå, så han fortsatte att sitta vid bryggan och skruva i Henriks båtmotor. Henrik tittade på honom från fönstret och kände att han inte rådde över den idiotiska situationen. Han kunde ju inte åka in till stan eller bjuda hem folk eller göra något annat roligt så länge Hasse satt där nere vid bryggan och skruvade i båtmotorn.

Det fanns bara en sak att göra. Henrik tog ett par öl ur kylen och gick ned och höll Hasse sällskap. Ibland tände motorn och de kunde åka en runda på femhundra meter varpå motorn stannade igen. Sen skruvade de vidare. De skruvade och skruvade och ibland åkte de till Jakobsberg och köpte nya delar men de fick aldrig båten att gå ordentligt. Trots att Henrik tänkt göra något roligare blev det ändå på det viset att hela sommaren försvann i det tröstlösa mekandet.

Båten gick inte och så var semestern slut.

Vågade hälsningar, Galanto            

 

På Bilprovningen

Äntligen kom sommaren tillbaka! Morgonen var dimmig men medan vi åt frukost lyfte solen bort den ena dimslöjan efter den andra. I vår del av Sverige var det nu länge sen vädret påminde om sommar. Jag blev som en ny människa – men om den där nya människan är nämnvärt bättre än den förra ska jag låta vara osagt. Klarblå himmel och guldgula solstrålar gjorde mig lätt och munter till sinnet, i alla fall.  

Jag hade egentligen bara ett ärende att uträtta idag, nämligen det som framgår av rubriken, men inte ens det kunde nedsätta mitt humör. Jag hade fullt förtroende för bilens förmåga att klara sig.

Det var bara det att när jag kom till Bilprovningen upptäckte jag att jag nog hade tänkt lite för mycket på den vackra dagen. I någon slags distraktion hade jag nämligen tagit cykeln till Bilprovningen!

 Prövande hälsningar, Galanto

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

Getingkärlek

Vi var mycket fästa vid våra getingar men de var i vägen när vi skulle äta. Min fru och jag fick dem i munnen så fort vi tog en tugga så efter en tid såg vi ut som om vi hade påssjuka. Vi förstod att vi måste vara ifrån varandra en tid. Inte frun och jag utan getingarna och vi. Jag tog loss getingboet från bodväggen och lade det i baksätet på bilen och körde iväg. Jag måste ha rutorna stängda för annars kanske getingarna skingrades och riskerade i så fall att gå under. Getingarna blev rädda för de hade aldrig åkt bil förr. De flög i full fart runt mig och stack mig massor av gånger för att påkalla min uppmärksamhet. Bilen slängde fram och tillbaka på eller utanför vägen och polisen kom och tog mig. De trodde med viss rätt att jag var berusad och efter alla stick var jag det på sätt och vis. Jag fick ligga på sjukhus några dagar och getingarna flyttade tillbaka hem till oss. De små förstod inte vårt problem utan ville att allt skulle vara som det varit. Vi kunde inte bli av med dem.

Via Karl-Axel fick vi kontakt med docent Lindlund – en känd djurpsykolog – som med några vanliga psykologiska behandlingar tog bort deras viljekraft och självförtroende. Efter behandlingen tultade de skrajset omkring utan mål och flög som blixtar ut genom fönstren bara man höjde rösten mot dem. Deras tillstånd försämrades gradvis och de blev fulla av gråtmild tillgivenhet. De följde oss runt i huset som husdjur. När jag kom ut från badrummet till exempel, väntade en hel svärm på mig och ville ha sällskap och skydd. När min fru kom hem från jobbet for de uppsluppet omkring, halvtokiga av yster lättnad.

I slutändan tillkallade vi en hypnotisör som riktade sin kraft mot getingarna och formligen dränkte in dem med reslust. Det sista vi såg av dem var när de ursäktande gav sig iväg mot Stockholm. Vi vet inte säkert vad det blev av dem, men i de dagarna anställdes en svärm getingar på ett läkemedelsföretag för att ge råvaror till mediciner. Det kan ha varit våra små vänner. 

 Sammangaddade hälsningar, Galanto

Upp