galanto

Kategori: Sport

Queen Victoria. Nya Zeeland (3), Bay of Islands - semesterparadiset!

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

   

24 februari. söndag. Tyvärr är det gråväder igen, när vi yrvakna tittar ut genom hyttfönstret. Aj då. QV har under morgonen placerat sig ute på redden. 19 grader i luften.

Bay of Islands ligger nästan så långt norrut man kan komma i Nya Zeeland. Därmed förstås att vi fortfarande är på Nordön. Inte heller idag får ni veta vad vi åt till frukost och hur dags, utan det blir nu rakt på sak. Vi skjutsas i tender in till hamnen i Waitangi (jag tycker verkligen om de gamla namnen här på öarna). Någon påstår att Waitangi är en stad, men det måste vara något missförstånd. Vi ser ett par bryggor och något som liknar en slags folkhögskola (fin sådan), men framför allt kan man ta buss till Paihia. Nu pratar vi avstånd om 1 km ungefär. Hulda och jag avböjer erbjudandet om buss, så vi spatserar i stället.

Paihia (Nå? Vackert namn? Javisst!) är nog en liten stad, men framför allt en badort. Hela Bay of Islands är fylld av stränder, små båtar, större båtar, fiskebåtar, hotell, restauranger, förströelser, folk som njuter av tillvaron, sportanläggningar, vackra sommarhus. Ja, ni förstår ungefär. Det är mycket fridfullt.

Hulda och jag tyckte det blåste lite kyligt medan vi var på båten, men nu – i Paihia – har solen kommit och nu har vi alldeles för mycket kläder och inga badkläder. Vi åker alltså tender ut till kolpråmen igen och klär oss lättare. Tender in till bryggan igen. Hej Paihia!

Paihia – och antagligen hela Bay of Islands – ser ut att befolkas av människor med ordnad ekonomi, men de ser inte precis upprörande rika ut. Det är väl bra.

Innanför bryggorna står en helikopter som man kan flyga runt öarna med. Pilot ingår i priset. Ja, vi slår till. Det är en liten kö till maskinen och den tar bara tre passagerare, så turerna blir inte långa. Det passar oss fint. Bay of Islands är ohyggligt vacker från luften.

Efteråt äter vi en skaldjurslunch i en restaurang på en av bryggorna. Servicen är en aning sävlig men när maten väl kommer på bordet smakar den bra.

Det är ingen trängsel på gatorna här i badorten. (Nej, det är ju 24 februari … ) Vi går omkring i affärerna och boutiqerna. Jag är väldigt trögroad vad gäller shopping och köper bara om jag behöver något. Det blev lite småsaker till barn och barnbarn, bara. Hulda är lite mera road, men måttligt.

Vi går till slut ned till den långa, härliga stranden med grässluttning ovanför. Det är gassande varmt nu och vi byter till badkläder där vi sitter. Några äldre damer finns i närheten, men de bryr sig inte. Havsvattnet håller ungefär 22 grader, gissar vi. Vi har en vattentät kamera med oss och tar några bilder på vackra fiskar.

Kl. 16.45 åker vi tender ut till QV igen och domnar bort i hytten en stund. Vi står på däck när vi lämnar Nya Zeeland. Kommer vi hit igen, någon gång? Säg det.

Tillsammans med den lyxiga båten Seabourne Encore styr vi ut på öppna vatten. Vi åker parallellt en lång stund.

Det är Oscarsgala i Los Angeles idag och då är det gala även på QV. Det är full fart i Queens Room på kvällen. Vid middagen är det bara Hulda och jag vid vårt bord. Det är glest i matsalen. Det är inte alls samma fart som under första halvan av resan. Nu har vi bara tre dagar på sjön innan Sydney och där lämnar vi ju Queen Victoria.  

 

Hälsningar med styng av vemod!

Galanto

 

 

  

Queen Victoria på väg mot sydväst, mot Hawaii.

    

8 februari. San Francisco är långt bakom oss. Vi lämnade stan i förrgår och är halvvägs till Hawaii. Värmen har till stor del kommit tillbaka. Ljudlöst (nåja) glider vi fram på de mjuka dyningarna. 

I San F klev minst hälften av passagerarna av QV, och många av dessa hade varit på båten sen Southampton. Hulda och jag kom ombord i Fort Lauderdale. Andelen amerikaner ombord tycks ha ökat, och andelen britter minskat. 

Skiftet av passagerare gjorde också att båtens sångkör (som hade konsert dagen innan vi kom till San F) nu har gjort nystart. Och vem tror ni gick iväg till Yacht Club och anmälde sig? Jodå, gamla Galanto! Vi började igår och jag blev paff över körens röster och kunnande. Det smyger fram att många är såna där som kryssar stor del av sitt liv och dessa känner många andra som också varit med i båtkörer i åratal. Kort sagt är körmedlemmarna till stor del gamla bekanta som möts på oceanerna. Och de är rutinerade sångare. Vi är drygt 100 stycken, något fler herrar än damer. Vår ledare är Cordelia Carmichael och den glänsande pianisten är Pat Patton. Ja, än en gång: QV har bara urskickliga musiker.  

Jag gillar att sjunga och är väl inte så pjåkig, men jag har aldrig varit med i någon kör. Vi får se hur det går för mig. Jag sitter bland tenorerna och alla är glada och kul. Vi har texter till låtarna men inte noter, så gradvis lär vi oss låtarna i huvudet. Jag sjunger tyst än så länge för jag är ganska osäker på låtarnas finlir. Vi kommer nu att öva ända till konserten som äger rum dagen innan vi kommer till Sydney. Vi ska öva alla dagar utom när vi är iland.

Medan Hulda var på pysselkursen tittade jag in en stund i båtens bibliotek. Ganska stort; i två våningar som förbinds med spiraltrappa. Det finns förstås böcker som ska kunna intressera de flesta. Jag drog ut en bok som på omslaget såg ut som en deckare. Det var den nog också, men på arabiska. Tanken slog mig att visst läser väl araber från höger till vänster? Och då börjar de väl en bok bakifrån? Är det så lyckat när det är en deckare man läser? Det första man får reda på då är väl vem som är mördaren?

 

Er egen serenadsångare, Galanto

 

 

Framme i SF, California (2)

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

     . 

     6 februari. Vår andra dag i San Francisco. Vi lämnade våra hjärtan där någonstans igår och måste gå och leta efter dem. Det är inte lika illa temperatur mässigt som igår. Jag tänkte på Mark Twain som en gång sade att den kallaste vinter han någonsin upplevt var en sommar i San Francisco. Staden är kort sagt känd för sin meteorologiska excentricitet.

     Hulda och hennes stackars make gick ned mot byn ungefär kl. 10. Vi gick utmed Battery fram till California. Där vek vi höger för vi ville åka med någon av de legendariska spårvagnarna (cable car) upp till China Town. Naturligtvis kunde ingen komma på tanken att vi var turister – såvida inte de utvikta kartorna, vårt pekande i alla väderstreck och våra förvirrade blickar ledde någon in på det spåret.

     En sådan ”någon” var i så fall en söt flicka i 85-årsåldern som undrade om hon kunde hjälpa oss på något sätt. ”Ja tack”, vi undrade hur spårvagnarnas själva hållplatser såg ut, för vi såg inga skyltar. Vi diskuterade saken en stund och flickan var oerhört trevlig. Hon hade aldrig riktigt tänkt på saken men trippade bort till en man strax intill, som hade en food truck. Flickan rådfrågade alltså honom. Även han var oerhört trevlig (nej, jag försöker inte vara ironisk e.d.). Han pekade chevalereskt bortåt backen men vi kunde inte avgöra om hans finger pekade på något framför näsan på oss eller på något femhundra meter längre bort. Då gick han resolut tio meter bort, ställde sig vid rännstenen, böjde sig lätt framåt och pekade med båda händerna på sina fötter. Där skulle vi ställa oss och vinka till spårvagnen. Underbart. Allt gick bra och vi kom med, men någon skylt hade de nog inte.

     Utsikten, husen, backarna, butikerna, barerna var precis sånt som man vill se i Frisco och vi hade inte bråttom. För att nu inte bli för mångordig så tyckte vi efter ett tag att kvarteren inte såg över hövan kinesiska ut. Enligt kartan var vi ju i China Town. Vi diskuterade saken på trottoaren. Hulda ville att jag skulle fråga en man som stod och tog igen sig på en gång- och bilbro, om det inte fanns någon mer kinesisk China Town. Jag blev ganska korthuggen mot henne för jag tyckte inte att den frågan kändes bekväm för mig att ställa. Om man säger så. Men ni vet. Jag närmade mig mannen som sneglade mot mig med ett knappt skönjbart leende, och jag såg att han hade förstått att jag förr eller senare skulle komma tassande.

     Det blev så här. Killen hette Greg. Greg Pochlow och jobbade med fastigheter i, ja, i många länder. Han hade nyligen varit i Göteborg och vi blev stående där på bron och pratade i en halvtimme. Ni har redan förstått att han var oerhört trevlig. Vi fick hans kort för den händelse vi skulle behöva hjälp. Han fick inget av oss för våra fanns hemma i Sverige och det fanns ingen anledning att ge honom ett. Jodå, han pekade hur vi skulle gå och det gjorde vi. Allt blev otroligt kinesiskt och bra.

     Något senare åt vi en ganska sen lunch vid Washington Square och skulle därefter börja dra oss mot båten. Hulda ville då gå in i en Pharmacy och köpa hårrullar och det fanns lämpligt nog en i närheten. Vi gick in och Hulda tog vad hon skulle ha och gick mot en man bakom disken. Han såg förekommande ut men jag sade åt henne på engelska att ”Nej, vi går till tjejen där i stället!” Mannen skrattade och vi styrde mot honom och vi hade tio minuter av glada skratt och han var oerhört trevlig.

     Jag har utelämnat beskrivningar av maträtter, museer och monument här. Vi vill mest framhålla att människorna i San Franskridsko tycks vara väldigt lätta att ha att göra med.  Är de så där, allihop?

 

Frågar er, Galanto

The Queen framme i SF, California (1)

   

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

     5 februari. Under natten närmade vi oss San Francisco i hård blåst och höga vågor. Båten skakade så jag höll på att ramla ur sängen. So much för Stilla Havet. Fast Hulda märkte förstås aldrig några skakningar.

     Kl. 05.30 vaknade jag och kollade om vi närmade oss Golden Gate-bron.Nej, inte riktigt än. Hulda vaknade. Kl. 6 gick vi upp på översta däck och en kvart senare gled vi (i mörker) under den belysta bron. Många passagerare var uppe och tog del av händelsen. Gamla QV fortsatte in mot stan och lade sig vid Pier 27, centralt och bra. Vi åt stadig frukost och gick av båten … samt utsattes för en 90-minuters pass- och ID-kontroll. Ja, vi var ju åter nyanlända i USA och president Trump släpper inte vem som helst över landgången.

     Nu, förstår ni, var det bara 5-6 plusgrader i luften och vi hade inte precis vintergarderoben med oss. Det var förbålt kallt.

     Efter ett misslyckat försök med en sightseeingbuss strövade vi huttrande genom halva stan (San Franskridsko?). Hulda köpte en tunn fleecetröja (det fanns inga tjocka) med luva. Vi stannade här och där för att få lite varmt kaffe i oss och vartefter solen steg på himlen kunde vi njuta av den välkända SF-atmosfären. Sakta flanerade vi i centrum och såg till att vi inte missade några berömda byggnader och platser.

     Vi gick hem till båten och försökte hitta lite fler persedlar att kränga på oss. Därefter provade vi en annan sightseeingbuss och det blev mycket lyckat. SF är verkligen en vacker stad  -  inte bara i centrum, utan även uppe på kullarna och på broarna och i parkerna. Och tänk att få åka runt på gatorna i Haight Ashbury och Golden Gate Park – de som kallats hemkvarter av Jefferson Airplane, Grateful Dead, Canned Heat, Jimi Hendrix, Big Brother & the Holding Company (med Janis Joplin), Mothers of Invention (med Frank Zappa) och flera andra. Ja, alla var ju inte barnfödda där, men de hamnade där. Vi såg hela stan och den var svidande vacker. Det är svårt att säga vilket som är vackrast, själva GoldenGate-bron eller utsikten från densamma.

     Kl. 17 ungefär gick vi till Fisherman´s Wharf, nästan granne med båten, för att käka middag. Vi åt varsin god och jättelik jambalaya med mycket öl, för vi hade inte ätit sen den tidiga frukosten. Vår servitör en oerhört trevlig kille som hette Tim. Men i övrigt var vi rätt förvånade över att Fisherman´s såg ut som det gjorde. Det såg ut som en blandning av Kiviks marknad och Gröna Lund (om man nu kan säga så utan att förolämpa dessa två svenska institutioner). Vi ifrågasätter inte att man kan hitta trevliga ställen i tingeltanglet (vi hittade ju), men … oj. Utmattade tassade vi hemåt kl. 19.30 och drack kaffe – för inte ens vin lockar när man är så mätt att man känner sig som ett sprickfärdigt isterband. Det fick också anstå med kulturella deltaganden.

 

Otrippade hälsningar, Galanto

Nunquam expellam naviculam deligatam dum distantiae. Och Jane Corbin. QV. (12/37)

31 januari. Elfte dygnet på Queen Victoria. Det känns som om vi kommer in i någon slags vardagstillvaro. Hulda gick iväg till smycketillverkningen kl. 10  och kom tillbaka kl. 12. Under tiden hann jag iväg till tvättstugan med en proppfull tvättpåse. Man kan låta personalen sköta tvätten, men det kostar pengar och de allra flesta köper hellre ett dyrare vin än låter pengarna gå till tvättservice. Tvättstuga heter "launderette" här på QV. Det är lättare sagt än gjort att hitta saker och ting i de gångar på båten där det inte finns fönster eller andra orienteringspunkter. Vår förträfflige hyttstewart Juanito beskrev därför hur jag skulle gå till launderetten. Jag drog iväg. Några minuter senare var jag tillbaka hos Juanito. Jag skulle gå från vårt däck 1 till däck 4 och på vägen blev alla korridorer spegelvända och bakochfram och det där kan vi gå igenom någon annan gång. Juanito följde nu med mig till "fyran" den är gången. Så jag slängde tvätten i två lediga maskiner och återvände därefter hem utan målsmans (Juanitos) sällskap. 

Medan maskinerna dunkade och gick satte jag mig i teatern och lyssnade på ingen mindre än Jane Corbin. Om namnet är dunkelt bekant för er kan jag säga att hon var journalisten som redan för "11 september" jagade och letade efter Usama bin Laden ända till han hittades och dödades i Pakistan. Hon berättade om det och om hur Al Qaida utvecklades till ännu farligare terrorgrupper, som IS. Ja, där stod hon och berättade om det. 

Jag återvände till launderetten för att hämta min tvätt, men den fanns inte där! Vah?! Borta? Borta! Mina gamla jeans och skjortor och Huldas underkläder etc. Vem i hela friden går och stjäl sånt? Jag upprördes naturligtvis även om plaggen inte skulle inbringa många kronor på second hand-marknaden om jag ville sälja dem. Men jag hade ju inte obegränsat med kläder med mig. Usch! Alla andra i launderetten blev också upprörda och hjälpte till att leta. De undrade hur stölden skulle anmälas och tjuven hittas. Stor cirkus. Någonstans där och då dök ett minnesfragment upp i huvudet på mig och klarnade. Jo, det var ju så att när jag skulle tvätta på däck 4 var ingen maskin ledig, så jag gick upp till däck 5 och tvättade. Javisst, ja. Jag backade därför ut ur launderetten på fyran och tassade upp till femman, stoppade snabbt ned den rena tvätten och skuttade nedför trapporna till ettan. 

I trappan mellan däck 2 och 3 mötte jag QV:s kapten, Andrew. Vi har mötts några gånger tidigare och utvecklat en liten hälsningsjargong. Jag sade därför som vanligt "Nunquam expellam naviculam deligatum dum distantiae" och kapten svarade "Nunquam". Väldigt sjömansaktigt. Det där är ungefär den enda latinska fras jag kan. Om någon undrar vad den betyder så är det "åk aldrig långa sträckor med förtöjd båt". Kapten svarar då "aldrig!" på latin. 

Kvällens entertainer var underhållaren och multiinstrumentalisten Mark Donoghue. Underbar kille. Trevlig, rolig och fenomenal musiker. 

Visst är Stilla Havet vackert i solnedgången?

 

Er nystrukne vän, Galanto

 

Känd VD under isen!

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

En fantastisk vårdag för någon vecka sen satt jag på en bänk vid ett friluftsområde i närheten av vår stad. Jag hade just varit ute på fjärden och åkt skridsko och tog nu igen mig. Då kom en mycket känd industriman till samma strand. Jag vill inte precis påstå att jag känner honom, men vi har haft lite med varandra att göra. Lite. Nej, han såg inte ut som att han kände igen mig, men jag tänkte att det inte skadar att bättra på kontakten en aning. Han är dessutom medlem i en mycket exklusiv herrklubb som jag tror skulle passa för mig.

Så jag reste mig och sade ”Gratulerar!”, varvid VD:n (inga namn nämnda) såg ganska förvånad ut.

-       Hur? sade han bara.

-       Gratulerar till att du kommer att få en härlig skridskotur! fortsatte jag. Om du åker ut mot solen och i sundet där borta så kommer du att få en oförglömlig dag!

VD:n nickade och gav sig iväg och jag tänkte att det där gjorde jag bra. Det kändes att han gillade mig. Jag vände ansiktet mot solen och lät strålarna förgylla min hy. Några få minuter senare hörde jag ett klafsande ljud och upprörda röster. Det var motljus så det tog en stund innan jag uppfattade situationen. Men det var min vän VD:n som var tillbaka efter att ha åkt på det ställe jag rekommenderat. Han hade gått igenom isen och efter något kämpande kommit upp ur vaken och tagit sig tillbaka till land. Han var givetvis genomblöt och travade raka vägen förbi mig och bort mot sin bil. Han tackade inte för tipset och nämnde inte med ett ord något om att jag kunde bli medlem i det exklusiva herrsällskapet.

 

Kyliga hälsningar, Galanto

 

Vårfisket

Vasaloppet 2018 och små musiksnillen

Repris från förra årets Vasalopp. Är det något man inte ändrar på så är det sånt som hör till Vasaloppet.

Jo, unga musiksnillen alltså. I vänkretsen har det dykt upp en hel del barnbarn på senare år. Allihop är solklart överbegåvade. Känns det bekant för en del av er? Jo, jag menar det! Vad ska det bli av alla? I veckan som just passerade kunde inte Juhrlunds hålla sig utan berättade att deras lilla Ofelia, 4 år, kan lira Für Elise obesvärat på piano med båda händerna. Skulle det vara nåt? Det klarar vår lilla Asta, 5 år, lätt med bara höger pekfinger! Där blev allt Juhrlunds lite tillplattade!

Vallade hälsningar, Galanto

 

 

 

 

    

Stjärnkrogar och slut på OS

Tänk att det skulle ta så många år innan Sverige fick sin första i Guide Michelin trestjärniga restaurang! Stort grattis till Frantzén. Men nu är ju inte Guide M ändå den enda övervakaren som har rätt att bedöma matställen här i Sverige eller andra länder. På mitt jobb har vi faktiskt ett matintresserat gäng som går och provar lunchställen varje fredag. Det här gör vi inte bara för att bli mätta utan även för att andra lunchätare ska få veta var man äter bäst. Eller sämst.

Liksom Guide M graderar vi restaurangerna enligt en skala. Till skillnad från våra franska kamrater nöjer vi oss å andra sidan inte med att som mest dela ut tre stjärnor. För att fånga in även de allra förnämsta ställena kan vi ge ända upp till fem ”stjärnor”. Ja, vi har inte stjärnor som gradsymboler, utan ugglor. Vi i patrullen arbetar nämligen på ett gammalt statligt verk som har en uggla som logotyp. Vi tycker detta är passande och ger en viss tyngd åt bedömningen även om vi ingalunda talar å verkets vägnar.

Vi bedömer inte bara matens ätbarhet och dryckens törstsläcknings-koefficient utan även servitörernas förbindlighet med mera. Vi har givetvis också stränga synpunkter på priserna.

Efter genomförd avätning och fördryckning utmynnar vi i ett oomkullrunkeligt resultat. Detta åskådliggörs som redan antytts i att vi delar ut x antal ugglor till vederbörande matställe. Ju flera verksugglor stället får, desto sämre är maten.   

Lättuggade hälsningar, Galanto

Armand Duplantis!

Unge Armand Duplantis, 17 bast, är Sveriges nya stavhopp!

Vasaloppet 2017

Glidande hälsningar, Galanto

Cykelklubben Malte

Min fru har sagt att jag borde röra på mig mer och inte bara sitta och dricka öl så fort jag har en stund ledig. Vilket jag ofta har. Jag uppfattade ordergivningen och gick med i en cykelklubb. Cykling är inne och jag märkte direkt att det faktiskt är riktigt kul. Man kommer ut och man träffar folk och kamratskapet är hur hjärtligt som helst. Jag brukar tacka min fru för att hon såg till att putta in mig i cykelsporten. Bilderna visar klubben ute på träning.

Vi kör oftast i stadsmiljö men tar också en sväng utåt vischan emellanåt – bara det inte blir för långt. Förfriskningar finns ombord vilket innebär en trevlig kombination av fruns önskemål och min egen kravspec.

Klubben har bara funnits i några veckor, men kön för medlemskap ökar för varje dag. Det verkar som att det här är precis det idrottande som många längtat efter. Den lagcykel som bilderna visar har plats för tolv cyklister plus tränaren som håller till längst fram. Han sköter också förfriskningarna. Vars och ens trampor och drev har tre växlar så att det inte bara är de starkaste som driver ekipaget. I behagligt tempo glider vi fram i stad som landsbygd. Ibland stannar vi på de anhalter för dehydrering (herr och dam) som då och då måste besökas.

Killen som brukar sitta till höger om mig sköter sitt jobb under träningen. Han har tillåtelse att jobba hemifrån, säger han.

-       Jaha? Hemifrån? hade någon sagt.

-       Ja, jag är väl för farao hemifrån nu! blev hans svar.

 

 

Med välöljade hälsningar, Galanto 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

Det blir massor av rekord i OS!

Det finns all anledning att vänta sig en rad världsrekord i de olympiska spelen som startar om ett par dagar. Att det blir så många rekord kommer inte bara att bero på de tävlandes år av hård träning och inte heller på deras eventuella intag av förbjudna preparat. En större roll spelar polarisarnas avsmältning, el Ninos styrka, den globala uttorkningen och den allt snabbare höjningen av världstemperaturen.

Dessa fenomen har alla bidragit till att jordskorpan i accelererande takt under de senaste decennierna har krympt på ett sätt som bara kan kallas betänkligt och oroande. En meter idag är alltså inte alls så lång som den var för bara några år sedan, t.ex. vid föregående sommar-OS. Rekord kommer därför att i Rio slås på löpande band. Troligen allra mest i löpgrenar, kastgrenar, längdhopp, örsprång och simning.

Det är naturligtvis roligt med många rekord, men en avigsida är tyvärr det pris jordklotet har betalt.

Rekordvarma hälsningar, Galanto!     

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

Tre Kronor på hal is

Efter att ha följt våra hockeyhjältars match igår kväll, där tjeckerna kom undan med en knapp 7 – 1-seger, fick jag en liten pratstund med Svenska Ishockeyförbundets ordförande Anders Larsson.   

-       Ja, Galanto, ikväll fick vi se en demonstration av de spelkvaliteter som har gjort Tre Kronor kända över hela världen. Styrka, puckkontroll, spelsinne, laganda och innovationsförmåga. Tyvärr var det tjeckerna som stod för demonstrationen.

-       Kommer våra killar igen?

-       Absolut. Givet ett mirakel, nya spelare och byte av tränare så kan jag inte se att vi är chanslösa mot Italien och Skottland, för att nu nämna några.

-       Men inte mot några av de tunga nationerna?

-       Jodå, om vi bara får ha hela truppen på isen samtidigt så ska det nog kunna fixa sig.

-       Någon särskild förklaring till det svenska nederlaget?

-       Ja, det har ju kommit fram att tjeckerna hade övat inför matchen. Då är det ju inte så konstigt.

-       Tack ska du ha, Anders!

-       Tack själv!

 

Glatta hälsningar, Galanto

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

Upp