galanto

Kategori: Tåg

Nattågsdrama

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Min fru och jag skulle med nattåget från Köpenhamn (Danmark) till Freiburg (Tyskland). Vi hade drömt om att sova i en läcker egen kupé i mahogny och mässing efter en romantisk middag i restaurangvagnen. Tåget skulle avgå från Hovedbangården kl. 18.07 och vi var där i löjligt god tid. Vi satt vid våra resväskor nästan en timme i förväg.  När klockan närmade sig 18 kom jag att tänka på att vi kanske borde fråga om det skulle serveras frukost i restaurangvagnen morgonen därpå. Jag gick alltså till informationen.

-       Restaurangvagn? sade damen i luckan. Det där tåget har ingen restaurangvagn.

-       Ingen restaurangvagn! skrek jag så damen föll baklänges ur stolen. Men det är sexton timmar till Freiburg och vi är redan hungriga!

Vi hade nu sju eller åtta minuter på oss att fixa proviant till den långa resan. Frun fick vakta väskorna medan jag rusade in på en indisk take-away och en bröd- och ostbutik och en kaffeshop och en butik för öl och vin. Jag trängde mig i köerna och köpte allt jag såg. Därefter rusade vi med väskor och massor av proviant utmed tåget för att slänga oss ombord. Det vi framför allt då lade märke till var att det visst fanns restaurangvagn med i tåget! Tjena!

Medan vi klängde oss ombord svor jag oavbrutet i två minuter utan att upprepa mig. Jag placerade nu frun mitt i passagen och rusade bort till restaurangvagnen för att boka bord till kl. 20, innan alla andra kom på samma idé. Medhavd proviant eller inte – middag i fin kontinental restaurangvagn var det vi hade drömt om hela våren. Det skulle vi inte missa.

Tåget rullade ut ur bangården och restaurangbokningen gick bra. Tåget var tyskt, kan jag också tillägga.

I sovkupén fanns ingen mahogny och ingen mässing. Kupén låg dessutom en slags svängd halvtrappa ned så det var som att krångla sig ned i en grop.

Den var oerhört liten och vi kunde varken bädda eller byta om samtidigt men på något charadliknande sätt lyckades vi till slut uppnå målen.

Vi fördrev väntetiden till middagen med att ta ett par glas vin.

Så blev klockan 20 och vi infann oss i restaurangvagnen. Vi anvisades ett bord samt satte oss och väntade på att få matsedlar.  Det kom inga, så jag gick och hämtade dem själv. Ingen av rätterna hetsade upp oss, utan verkade snarare nedstämmande. Å andra sidan kunde de ju vara mycket godare än matsedlarna gav intryck av.

Nu började vi tycka att serveringspersonalen kunde komma och undra vad vi ville ha. Men det gjorde de inte så jag gick bort till disken mot köket. En servitör sade att han snart skulle komma. Men det gjorde han inte. Jag gick bort till disken igen men han hade inte tid med mig. Nu hade det nämligen uppstått en snabbt växande kö av passagerare som ville köpa smårätter direkt över disk.

Efter allt smart planerande och trängande fann jag mig nu alltså sist i restaurangvagnens långa kö. Jag fick inte mat direkt men kunde ändå beställa när jag äntligen kom fram. En halvtimme senare kom en servitör ut med en vämjelig spagettirätt som jag inte skulle ha väntat mig ens i det gamla Östtyskland. Rödvinet var mycket enkelt men gick att dricka. Varsin tallrik motbjudande spagettiröra med simpelt rödvin kostade motsvarande 700 svenska kronor.

Vår kupé var så liten att bara en i taget kunde titta ut genom fönstret. Ungefär som på ett flygplan. Vi satt inte uppe länge och umgicks, om vi säger så, utan klämde in oss i de korta trånga kojerna. Jag fick överkojen.

Ungefär kl.2 på natten väcktes vi av en tågvärdinna som sade att andra passagerare klagade över stank från vår kupé. Vi sade att vi kände till stanken och att det var vår indiska mat och inte minst de danska ostarna som hörde av sig. Allt hade ju nu legat i hög värme i tågkupén och vi trodde inte att det var tillrådligt att äta längre. Vi bad om ursäkt att vi inte öppnat omedelbart, men vi hade försökt bedöva våra luktsinnen med vinet och ölen vi köpt före avfärden från Köpenhamn och var faktiskt rätt ordentligt berusade.

Tågvärdinnan brydde sig inte om vad vi sade utan drog oss med till tågets sista vagn där vår mat vållade minsta möjliga obehag. Vi undrade om hon inte ville kasta maten någonstans, men tåget hade ingen soptipp (sade hon) så vi fick göra vad vi ville med den, men absolut inte kasta ut den genom fönster eller liknande.

Vi kom till Freiburg kl. 8 på morgonen och vacklade ut på stan. Maten gav vi till en hund som låg och sov inne på en gård och vi hoppas att den överlevde eller gav maten till husse eller så.

 

Urspårade hälsningar, Galanto

Julgranar och äldre damer

     Jag har sen några år övertagit min fars syssla att förse äldre damer i min barndoms hemstad med julgranar inför … ja, julen. Farsan orkar inte som förr. Det hela går till så att jag räknar ihop hur många änkenåder det är som vill ha en julgran även i år. Det är som vanligt Ethel, Blanche, Britt, Thyra, Sonja, Märta och Harriet.

     Frida avböjer vänligt, för hon brukar lösa det här på eget sätt. Hon tar tåget till Stockholm och handlar gran där. Utanför NK. Ingenting går upp mot Stockholmsgranar. Sen hem med tåget igen, med granen bredvid sig i tågvagnen. Det tar en dag för Frida innan allt är klart, men det är det värt.

     För de andra, som nöjer sig med Galantos bonngranar, gäller att nämnde skogsägare åker iväg till den egna skogen. Granar finns, men varje år häpnar jag över hur få det är som verkligen passar som julgranar. Nu pratar jag om granar som man hittar i en vanlig skog. Som min. Jag kliver alltså ut i terränglådan med såg och yxa. Ingen kälke i år heller, eftersom det inte finns snö. Jag börjar leta. Några granar är täta nedtill och glesa upptill och andra tvärtom. Några är täta på högersidan och glesa till vänster och andra tvärtom. Vissa granar saknar grenar midskepps och andra har nästan alla sina grenar där.

     Det blir till att leta vidare.

     Skogen är risig och snårig och där jag inte snavar på rötter halkar jag på stenar. Jag rispar mig i ansiktet och när jag väl hittar en gran som kan vara passabel måste jag ligga på mage och såga för att komma åt. Sen ska alla kapade granar släpas till bilen.

     Jag går inte in på alla mödor som är förenade med skaffande av julgranar utan säger bara att projektet är slitsamt och helt befriat från naturupplevelser. Jag hittar även en gran som kan duga till min egen familj. Jag surrar sen hjälpligt fast de barriga julsymbolerna på biltaket och åker till barndomens landsortsstad för att glädja de åldrande damerna. Ingen av dem ser värst imponerad ut av granarnas utseende, men de som får välja först beslutar sig för att finna sig i situationen. Fast inte är det som när min pappa ordnade granar, inte.

     När jag har prånglat ut missfostren till tanterna och ska återvända hem till staden där jag tillbringar mitt vuxna liv, några mil därifrån, ringer tant Britt på min mobil. Hennes vuxna dotter har nu inspekterat granen och underkänt den. Det var något fel med skotten. Britt vill nu byta. Jaha, ja, kvar finns nu bara den jag har valt åt mig själv. Och vad gör man? Jo, man åker strax därpå hem till familjen med Britts nykasserade exemplar.

     Där hemma hälsas man med antydningar om att man inte är riktigt klok som kommer hem med den där fågelskrämman. En dag ute i den egna skogens friska luft slutar nu med att jag med plåster i ansiktet får gå ut till månglarna med sina broilergranar och köpa en som alla andra. Ja, jag köpte tre stycken för att vara på den säkra sidan. Blanche, Thyra och Märta kanske också vill byta. 

 Förgrenade hälsningar, Galanto          

Romantik på tåg

När jag åkte tåg senast satt en ung flicka – kanske tjugo år? – i samma vagn. Hon såg absolut tilldragande ut. Enkel och naturlig och söt. Ja, det vet ju alla att det hela tiden händer saker runt sådana.

Jodå, strax efter Sala kom en ung man – ska vi säga tjugofem? – in i vagnen och han fick omedelbart syn på flickan. Hon hade suttit och tittat ut genom fönstret men vände nu sina ljusblå halogenljus mot honom. Killen började prata med flickan och stod bredvid henne en stund innan han frågade om den tomma platsen bredvid henne var ledig.

Det var den. Han slog sig ned.

Medan tåget på det nya, ljudlösa sättet susade genom Västmanland och in i Sörmland fick alla vi andra i vagnen höra ynglingens hela inspirerande konversation. Vi förstod att det var lätt för killen att svepas iväg men vi som satt bredvid tyckte nog att han var en aning påflugen. Flickan däremot, hon log och verkade trivas.  

Vi som satt i omedelbar närhet till de unga var fem personer och alla betydligt äldre.  Vartefter tiden gick blev vi först undrande och därefter alltmer besvärade. De flesta av oss försökte tänka på annat eller läsa något eller titta ut genom fönstret.

Efter Katrineholm kunde en man i manchesterkostym inte hålla sig längre. Han lutade sig fram mot ynglingen och sade:

- Ursäkta, men borde inte du fortsätta att kontrollera biljetter?

 

Urspårade hälsningar, Galanto

 

Upp