galanto

Kategori: Traditioner

Julen är snart här!

 

Känd VD under isen!

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

En fantastisk vårdag för någon vecka sen satt jag på en bänk vid ett friluftsområde i närheten av vår stad. Jag hade just varit ute på fjärden och åkt skridsko och tog nu igen mig. Då kom en mycket känd industriman till samma strand. Jag vill inte precis påstå att jag känner honom, men vi har haft lite med varandra att göra. Lite. Nej, han såg inte ut som att han kände igen mig, men jag tänkte att det inte skadar att bättra på kontakten en aning. Han är dessutom medlem i en mycket exklusiv herrklubb som jag tror skulle passa för mig.

Så jag reste mig och sade ”Gratulerar!”, varvid VD:n (inga namn nämnda) såg ganska förvånad ut.

-       Hur? sade han bara.

-       Gratulerar till att du kommer att få en härlig skridskotur! fortsatte jag. Om du åker ut mot solen och i sundet där borta så kommer du att få en oförglömlig dag!

VD:n nickade och gav sig iväg och jag tänkte att det där gjorde jag bra. Det kändes att han gillade mig. Jag vände ansiktet mot solen och lät strålarna förgylla min hy. Några få minuter senare hörde jag ett klafsande ljud och upprörda röster. Det var motljus så det tog en stund innan jag uppfattade situationen. Men det var min vän VD:n som var tillbaka efter att ha åkt på det ställe jag rekommenderat. Han hade gått igenom isen och efter något kämpande kommit upp ur vaken och tagit sig tillbaka till land. Han var givetvis genomblöt och travade raka vägen förbi mig och bort mot sin bil. Han tackade inte för tipset och nämnde inte med ett ord något om att jag kunde bli medlem i det exklusiva herrsällskapet.

 

Kyliga hälsningar, Galanto

 

Sucken från Svenska Akademien

Julgranar och äldre damer

     Jag har sen några år övertagit min fars syssla att förse äldre damer i min barndoms hemstad med julgranar inför … ja, julen. Farsan orkar inte som förr. Det hela går till så att jag räknar ihop hur många änkenåder det är som vill ha en julgran även i år. Det är som vanligt Ethel, Blanche, Britt, Thyra, Sonja, Märta och Harriet.

     Frida avböjer vänligt, för hon brukar lösa det här på eget sätt. Hon tar tåget till Stockholm och handlar gran där. Utanför NK. Ingenting går upp mot Stockholmsgranar. Sen hem med tåget igen, med granen bredvid sig i tågvagnen. Det tar en dag för Frida innan allt är klart, men det är det värt.

     För de andra, som nöjer sig med Galantos bonngranar, gäller att nämnde skogsägare åker iväg till den egna skogen. Granar finns, men varje år häpnar jag över hur få det är som verkligen passar som julgranar. Nu pratar jag om granar som man hittar i en vanlig skog. Som min. Jag kliver alltså ut i terränglådan med såg och yxa. Ingen kälke i år heller, eftersom det inte finns snö. Jag börjar leta. Några granar är täta nedtill och glesa upptill och andra tvärtom. Några är täta på högersidan och glesa till vänster och andra tvärtom. Vissa granar saknar grenar midskepps och andra har nästan alla sina grenar där.

     Det blir till att leta vidare.

     Skogen är risig och snårig och där jag inte snavar på rötter halkar jag på stenar. Jag rispar mig i ansiktet och när jag väl hittar en gran som kan vara passabel måste jag ligga på mage och såga för att komma åt. Sen ska alla kapade granar släpas till bilen.

     Jag går inte in på alla mödor som är förenade med skaffande av julgranar utan säger bara att projektet är slitsamt och helt befriat från naturupplevelser. Jag hittar även en gran som kan duga till min egen familj. Jag surrar sen hjälpligt fast de barriga julsymbolerna på biltaket och åker till barndomens landsortsstad för att glädja de åldrande damerna. Ingen av dem ser värst imponerad ut av granarnas utseende, men de som får välja först beslutar sig för att finna sig i situationen. Fast inte är det som när min pappa ordnade granar, inte.

     När jag har prånglat ut missfostren till tanterna och ska återvända hem till staden där jag tillbringar mitt vuxna liv, några mil därifrån, ringer tant Britt på min mobil. Hennes vuxna dotter har nu inspekterat granen och underkänt den. Det var något fel med skotten. Britt vill nu byta. Jaha, ja, kvar finns nu bara den jag har valt åt mig själv. Och vad gör man? Jo, man åker strax därpå hem till familjen med Britts nykasserade exemplar.

     Där hemma hälsas man med antydningar om att man inte är riktigt klok som kommer hem med den där fågelskrämman. En dag ute i den egna skogens friska luft slutar nu med att jag med plåster i ansiktet får gå ut till månglarna med sina broilergranar och köpa en som alla andra. Ja, jag köpte tre stycken för att vara på den säkra sidan. Blanche, Thyra och Märta kanske också vill byta. 

 Förgrenade hälsningar, Galanto          

Upp