galanto

Kategori: Ungdomar

Queen Victoria och Tongas palmskogar med mera

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

 

19 februari. Och hur står det till i Tonga nu för tiden? Tonga ligger ungefär lika gripande ensligt till som Samoa, där mitt ute i Stilla havet. Får inte folk lappsjuka? Eller panik?

Vår båt, Queen Victoria, tog just vägen förbi där en morgon, och släppte av oss på piren i staden Nuku´alofa.  Det är huvudstaden i kungariket Tonga. Visst är det lite operettaktigt att ha ett kungarike på en plats som till yta och befolkning är ungefär lika stor som Upplands-Väsby?

Liksom i Samoa fanns unga flickor där i morse, som sjöng dansade för oss. De var absolut duktiga och jag frågade dansledaren om den där musiken fanns att köpa uppe på stan. Hon beskrev då vägen till ett internethotell, där jag skulle få hjälp. Hulda och jag gick dit (ja, det är 34 grader i luften) och den unga flickan som skötte salongen (typ garage/lagerlokal) spelade in 18 låtar åt mig och brände det till en CD, så nu har jag även tongamusik till matlagningen där hemma i Sverige.

Vi tog nu upp våra antropologiska studier igen.  Hur lever invånarna och varför lever de här? Vi kom till den stora runda kyrkan med toppigt tak (ser ut som det marockanska matlagningskärlet tagine, om det är bekant) och där var för ögonblicket ingen verksamhet. Däremot var det skola för små barn på granntomten. Alla barnen hade skoluniform och flickorna hade flätor och de sprang och höll varandra i händerna och såg så ohejdat glada ut. Det var som baddarn. Och det är klart att de var söta.

Hulda och jag envisas ju med att gå omkring och småprata med den lokalbefolkning som, åtminstone i korthet vill småprata med oss. Det fungerar alltid eftersom sådana samtal alltid är kravlösa från båda håll och stadens invånare är lika nyfikna på oss som vi på dem.

Tonga är precis lika religiöst som Samoa och det är kyrkor överallt, men bara kristna, såvitt vi kan se. Men det är tisdag idag, så det är ingen direkt kyrklig aktivitet.   

Folks bostäder är på det hela taget småhusbebyggelse. Oftast är småhusen enkla och har svårt att kämpa mot de tropiska växternas omfamningar. Växtligheten drivs ju på av en högoktanig blandning av regn och hett solsken så det växer så det knakar i trädgårdarna. Då får man ursäkta husägarna att husen stundom ser direkt besegrade ut av allt som skjuter upp ur jorden. Meeeen det finns väldigt fina hus både här och där.

Kungen hette fram till sin död 2006 Tupou IV och efterträddes av Tupou V. Hulda och jag ville inte pressa folk på för mycket information om landets styrning, men kungahuset är tydligen måttligt populärt. Landet tjänar ganska mycket pengar nu för tiden, men kungen ser till att det mesta hamnar i hans egen plånbok och han är svalt intresserad av hur folk har det. Inför den senaste stora orkanen åkte han till Florida och spelade golf till det hade blåst färdigt. Numera styr inte kungen enväldigt, men han verkar inte vara utan inflytande.

Det jag här refererar om kungafamiljen har vi bara inhämtat från ”mannen på gatan” och det får väl tas som just det. Ja, det var inte bara en. ”Männen på gatan” kanske vore korrekt.

Det kungliga slottet kan beskrivas som en mycket, mycket stor vitmålad trävilla med rött tak. Utomstående får inte gå in i slottsparken. Hulda och jag ville gärna fotografera slottet, men vi fick inte komma innanför stängslet. En mycket ung vakt såg till att vi inte kom in, men han bröt ned en liten palm så att vi hade bättre sikt med kamerorna. Han mumlade något om vatten och vi måste fråga närmare. Jo, han undrade om vi hade vatten åt honom. Visst, vi gav honom en begagnad Fantaflaska (plast) som vi hade fyllt med vatten. Grabben drack ur den på tre röda sekunder. Han hade stått ute i den stekande solen i flera timmar.

 

Vi däremot, kunde gå hem till vår luftkonditionerade båt och luncha och vila ett tag. Världen är full av orättvisor.

På eftermiddagen tog vi en tur med en kvinnlig taxiägare.  Hon hade en fullt modern bil, precis som alla andra taxiägare. Inga rishögar här inte. Taxikvinnan drog på i hög fart på de smala vägarna och berättade kort om vissa platser vi borde lägga märke till. Villorna ute på vischan var klart finare än dem inne i stan. Efter tjugo minuter svängde damen in vid en nedlagd bensinstation där en jeep väntade. Vi ombads flytta över till jeepen, som befolkades av två grabbar i tjugoårsåldern. Vi var en aning förbryllade och mindre belåtna över att flytta över till jeepen. Den ene grabben sade att han var taxikvinnans son och den andre var en kompis. Morsan måste åka tillbaka till stan och hämta folk på ett annat ställe. Mystiskt.

Hulda och jag hade en snabb överläggning om hur vi skulle göra. Tyst och raskt mumlade vi att taxirörelsen troligen är den viktigaste på Tonga och om killarna mördar ett par passagerare från ett jättestort kryssningsfartyg så är plötsligt taxirörelsen körd för de närmaste tjugo åren och grabbarna blir strimlade av de andra taxiägarna. Så vi var rätt lugna.

Vi övergick därför till att glädjas åt att få se berömda platser. En sådan plats var en stenhäll långt ute vid en udde och det var självaste Abel Tasmans landstigningsplats. Det ni! Vem Abel Tasman var? Åh, förlåt! Han var den som införde kristendomen på Tonga och det här var alltså platsen där missionären anlände.

Vi fick också se en gigantisk sten nära havet, och den hade en gång i tidernas morgon kastats dit av en jätte. En alternativ teori är att den rullades dit under en tsunami för länge sen. Och så kom vi till något som vi knappt hade tänkt på att det kunde finnas, nämligen en obeskrivligt stor palmskog. Tusen och åter tusen palmer! Det var verkligen fantastiskt! Grabbarna stannade bilen och vi satt och beundrade synen några minuter.

Därefter vägrade jeepen att starta. Den morrade men tände inte.

Grabbarna verkade vana vid det så de klev ur och började springa igång fordonet. Kvar satt Hulda och jag. Vi fick absolut inte hjälpa till. Jodå, jeepmotorn tände och struttade igång, men grabbarna hann inte hoppa in i den utan blev kvar ute på vägen. På tvåans växel skumpade jeepen nu in i palmskogen med Hulda och mig i baksätet. Jag kunde inte klättra över till framsätena för ryggstöden var för höga och jag var rädd för att bli avkastad där ute i djungeln. Det var som på en rodeo.

Efter ett par hundra meter körde jeepen in i ett djupt lastbilsspår och den tvingades följa det. Djungeltaxin krängde och for och vi hoppades att den inte skulle välta. Det var fortfarande oerhört skumpigt och värre än på QV i storm ute på havet. Å andra sidan tycktes jeepen röra sig in mot Nuku´alofa så vi klängde oss fast och följde med.

 

Efter hand blev lastbilsvägen jämnare och vi kunde luta oss lite tillbaka. Vi kom faktiskt ända in till stan på det här viset och jeepen dunsade slutligen in i muren till kungafamiljens begravningsplats.

Ingen stjäl jeepar här på den lilla ön, så vi stängde nu av motorn och flanerade ned mot vår ocean liner, Queen Victoria.

 

Hälsningar med kluven Tonga!

Galanto

  

 

Drama/Biljakt/Och jag i centrum

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Jag kom, förstår ni, åkande (bil) i lagom hastighet från Brommahållet och skulle upp mot E4:an. Förbi Vällingby och allt vad förorterna heter. Från Lunda låg jag bakom en bil som körde mycket långsamt. Det var vinter och jag tyckte ibland att det kändes halt, för greppet om vägen var lite sladdrigt. Sakta kom vi till E18 och skulle korsa den vid rondellen som går över där. Och det var ju klart att bilen framför mig skulle samma väg, alltså vidare mot E4. När vi kommit förbi rondellen kommer en skarp vänstersväng följd av en ganska kort raksträcka. Jag beslöt mig för att stampa gasen i botten och köra om väglusen. Ja, det tycktes vara flera i bilen och antagligen unga personer.

Jag tryckte alltså till och jag hade inte mer än högst tio sekunder på mig att ta mig förbi, för sen var det skymd sikt igen. Just när jag bytte fil såg jag på vägen att det var spärrlinje. Jag såg också då i backspegeln att en polisbil låg en bit bakom. Polisbilen slog på blåljusen och satte fart efter mig (killen som korsat spärrlinjen). Jag hade ju rätt hög fart nu och måste dra på ännu högre för att komma så långt framför väglusen att jag kunde svänga in på den enda plats där jag kunde köra åt sidan och invänta poliserna. Men väglusen ökade farten en aning så jag måste svänga brant in framför den bilen. Om jag hade fortsatt till bättre p-plats hade förstås poliserna trott att jag ville köra ifrån dem och smita. Usch. Det här var inte kul.

Så nu satt jag där flämtande i bilen och undrade hur jag skulle lägga upp mitt försvar. Men polisbilen sköt iväg som ett kanonskott – och fortsatte i full fart förbi mig och försvann. Det fanns kanske ännu grövre brottslingar i Stockholmstrakten? Hurra. Jag körde upp på vägen igen för att fortsätta – men då drog väglusen (”väglössen”; de var ju flera i bilen) om mig för att därefter lägga sig framför mig i mycket låg fart. Jag provade att köra om, men då blockerade väglusbilen mig. Det här var en mörk vinterkväll så våra bilar var nästan de enda på vägen. Jag försökte skaka av mig bilen genom att åka in i bebyggelse som jag inte alls hittade i men väglössen kom efter! Slutet kom när jag hamnade i en återvändsgränd och hade väglössen bakom mig och det kändes halare än någonsin så jag kunde knappt styra bilen.

Fyra ynglingar klev ur. De kom fram till mig och sade följande:

-       Hörrödu, ditt högra bakhjul håller på att ramla av! Vi har försökt stoppa dig så att vi kunde meddela dig!

 

Er undkomne, Galanto

 

 

 

Unga dirrar

   

Sedelpress

Ruth Brown och Joe Louis

Nu på måndag, den 30 januari, skulle rhythm & bluestjejen Ruth Brown ha fyllt 89 år om hon inte försmädligt nog hade ryckts bort redan i november 2006. Vi lyfter på hatten på måndag och lyssnar på hennes krutladdade låtar från t.ex. början av 50-talet.  Sök henne själv på Spotify och Youtube.

Joe Louis då? Jo, han var världsmästare i tungviktsboxning och känd som Den Brune Bombkastaren (the Brown Bomber). Fram till mitten av 60-talet var tungviktsmästarna i boxning idrottsvärldens odiskutabla kungar. Det fanns bara en liga på den tiden och inte en massa konkurrerande mästare. Det fanns en Champ och han stod över alla andra idrottare. Joe Louis var större stjärna då än Usain Bolt är nu. Ja, det där kan ni aldrig kolla, så jag kan påstå vad som helst. Men det var som jag säger. Åter till Ruth.

Hon föddes alltså 1928 och innan någon visste ordet av var hon tonåring och började sjunga med lokala band. Pappa tyckte inte om det. Framför allt inte sedan hon började visa tecken på att överge en lovande karriär som butiksbiträde för att sjunga på heltid. Innan ni tänker att pappan var en vanlig träskalle som försökte hindra en lysande begåvning att blomma ut kan man faktiskt beakta möjligheten att han ville dotterns bästa. Hur många unga duktiga sångerskor blev stjärnor? Eller ens kapabla att försörja sig på sjungandet? Ytterligt få. Det visste pappa.

Ruth hade inga tankar på att bli stjärna och hon blev i åratal uppriktigt förvånad över att publik och arrangörer var så övermåttan förtjusta i henne. Hon var väl mest glad över att hon faktiskt klarade uppehället med sjungandet.

Pappa gillade alltså inte att Ruth sjöng, så han avskärmade sig och märkte inte att flickan faktiskt blev allt populärare.

Och så kom den dagen (det här var strax efter krigsslutet) då Ruth som vanligt skulle hälsa på därhemma. Titta in till föräldrarna och äta en enklare lunch. Hon knackade på dörren och hade en kille med sig. Farsan öppnade och där stod Ruth. Bredvid henne stod Joe Louis. 

Under en timme eller två fick Ruths pappa sitta och äta lunch med Joe Louis där hemma vid köksbordet.

Sen fick Ruth sjunga hur mycket hon ville.

     Knockande hälsningar, Galanto

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

    

Unga dirrar 1.

Upp